ARKIVRECENSION Wilmer X: Arkiv X

OK, det är det här som är Wilmer X.

Det är faktiskt precis det här som är Wilmer X. Lyssna igenom dessa 86 låtar och läs den utmärkta, omfattande och öppenhjärtiga historiken – berättad av medlemmarna själva enligt samma upplägg som Broder Daniel-artikeln i Sonic nummer tre – och jag vågar påstå att ni har en tämligen komplett bild av det här bandets storhet.

Men det ska nog till en box. För om någon undrar är Wilmer X betydligt mycket mer än de där skåningarna som sjöng »Vem får nu se alla tårar« och inte kan låta bli att harva sin gamla Stones-rock år ut och år in, trots att de borde ha vuxit upp och blivit lydiga, snälla och trevliga för länge sen.

Wilmer har måhända alltid varit konsekventa som få men samtidigt också mer nyfikna än den allmänna bilden velat göra gällande. På den här boxen finns allt från ekivok sjuttiotalsdisco (»Min egen metod«), akustisk country (Olle Ljungström-duetten »Jag är bara lycklig när jag dricker«) till sentimentalt souliga ballader (»Bränner ett brev«, »Älska mig gick inte alls«).

Nisse Hellberg ligger bakom en hel massa av de känsligaste, roligaste, mest träffsäkra texter som författats på svenska de senaste tjugo åren.

Jalle Lorensson har förmodligen övermän på munspel men fan vet om någon annan spelar bättre Wilmer X-munspel än han.

Och jag undrar faktiskt om en trummis någonstans, någonsin, haft ett coolare artistnamn än Sticky Bomb.

Det skulle gå att fortsätta rada upp egenskaper som sedan första skivsläppet 1980 sakta byggt upp Wilmer Pitt, som de hette på sina första spelningar hemma i Malmö, till Wilmer X, den svenska rock’n’roll-institutionen.

Men det är bättre att ni lyssnar själva.

Det har släppts fina samlingar med Wilmer tidigare, men »Arkiv X« (och enkelsamlingen »Totalt Wilmer X«) är den första som samlar hela karriären, från första singeln på Lennart Perssons Larm-etikett över debutalbumet på Svenska Popfabriken, de fem MNW-plattorna och de hittills åtta albumen på EMI.

Givetvis innebär spännvidden att somligt faller bort (»Jag vill va gla’«? »Sanningens pilot«? »Har du sett min ängel?« och visst hade man gärna sett att de lyft fram fler fina B-sidor som »Nere på knä igen« eller »Son av Siam«, men med tanke på hur mycket det finns att ta av är det ändå nästan ruggigt hur väl Nisse Hellberg och Kjell Andersson lyckats plocka pärlorna. För att få in några av låtarna nämnda ovan hade man fått ta bort andra, och förutom en klackspark som »Radio WX« eller den lite väl inställsamma och småfåniga »Ett och ett är två men blir tre när vi blir ett« är det svårt att se vad det skulle kunna vara.

För vi får ju explosion på explosion.

Första skivan sträcker sig från 1980 till 1986, från debutsingeln »Sov min älskling« till sista MNW-albumet »Tungt vatten«, och redan i första raden till öppningsspåret »Säj din mamma & din pappa« torde vem som helst förstå att det är stora saker på gång: »Du är så prydlig och så fin att man tror knappast det är sant/Och bortsett från ditt bubbelgum så liknar du en tant«.

Denna första tid, präglad av rå blues, punkilska och de lekfulla stämningarna kring då så inflytelserika Svenska Popfabriken, representeras även av sånt som »En röd elektrisk gitarr« (kanske den bästa svenska jullåten någonsin) och roliga, sällan hörda »Wilmer i Paris« (med refräng på franska!).

Hela första skivan får tio av tio, inget snack, det är en rockresa som snudd på gör mig tårögd och det handlar alls inte om nostalgi för jag har, sedan jag föll för Wilmer i mitten av åttiotalet, aldrig slutat spela skivorna. Här finns popkaskaderna från »Djungelliv« (»Tur och talang« och Thomas Holsts mästerstycke »Vem är den flickan«) och det formidabla garagemanglet från »Under hot« men även en halvt bortglömd singelstänkare som »I din klinik«.

Andra skivan börjar med »Teknikens under« och om man nån gång fått för sig att Wilmer blev för polerade, ofarliga och allmänt kjellanderssonifierade när de gick över till EMI gör den här sviten det tydligt att så faktiskt inte var fallet. Samtidigt som Wilmers nittiotal innebar deras stora kommersiella genombrott innebar det också ett nödvändigt tänjande av gränserna. Ni hörde det inte minst på den nyfikna, lustfyllda »Mambo feber« men även på 1995 års »Hallå världen!«.

Nisse Hellbergs gamla uttalande om att Wilmer X »spelar rock i ordets mest trångsynta och traditionella mening« har inte haft täckning på länge, även om titellåten till 1997 års »Primitiv« tydligt visar att de fortfarande kan lägga in AC/DC-växeln om de bara vill, och med värdighet.

Låtarna på skiva två och tre, från åren 1988–1993 respektive 1993–2000, är till största delen ganska bekanta saker, så vi hoppar vidare till den fjärde och sista, den med tidigare outgivna saker.

I de flesta fall, åtminstone. För här finns bland annat »Eld mot eld«, outtake från »Klubb Bongo« och tidigare hörd på en singel som kom med tredje numret av Lennart Perssons tidning Feber. En riktig pärla, där pop-Wilmer och rock’n’roll-Wilmer möts och där Hellberg låter pennan glöda om sakernas tillstånd på ett ovanligt lyckat sätt. Eller »M/S Colinda«, som spelades in till »Pontiac till himmelen« men i stället dök upp, i annan version, på Hellbergs soloalbum »Röster från södern«. Eller »Ont uppsåt«, som spelades in till »Fula fula ord« men med ny text och annan titel restaurerades som »Kung för en dag« 1989.

Såna här arkivrensningar handlar ofta om kanske inte alltid alldeles angelägen kuriosa, men i fallet Wilmer visar det sig att de suttit på massor av topplåtar som bara inte riktigt passat på eller varit för lika nånting annat och därför hamnat utanför albumen.

Favoriter här är »Sovande skönhet«, som ni även hör på vår CD, närmast loungepoppiga »Demonen«, som inte kom med på »Hallå världen!«, och, inte minst, »Min gamla grammofon«, en charmig, hjärtevärmande, svårt Torsson-inspirerad outtake från debutalbumet.

Namn som Eldkvarn, Ebba Grön, Nomads och Union Carbide Productions brukar vara med i diskussionen men även om jag älskar dem allihop vet jag – och efter den här boxen med större säkerhet än tidigare – hur det ligger till, egentligen, i min lilla värld.

Där är Wilmer X Sveriges bästa rockband någonsin.