Hjelle: Fan ta NPM

Jag minns att jag upptäckte Hjelle och hans Bäddat För Trubbel efter en intervju med Skåne-bandet Västerbron. De beskrev Hjelles texter som »Magiskt bra socialrealism« och en stor inspirationskälla. Jag vet att jag lyssnade på just Bäddat För Trubbel när jag tog bussen hem efter den där intervjun och att jag redan innan jag kommit hem förstått vad de syftade på. Du vet så där som det kan kännas när du hittar något som för dig är helt nytt, med eget uttryck. Något du går in i och som gör att du glömmer av att gå av bussen hem från jobbet. Igen.

Andreas »Hjelle« Hjelmér, som alltså är huvudsaklig låtskrivare och sångare i nämnda Bäddat För Trubbel, släpper nu sin andra platta under eget namn. Han skriver på sin egen Facebook-sida att det rör sig om »25 lättlyssnade minuter rockmusik för själ och hjärta«. Och meningen att ifrågasätta att det är just vad det hela rör sig om ter sig överflödig, i alla fall för undertecknad. »Fan Ta NPM« är en samling spår främst bestående av pubrock som svänger, skaver, drar och känns. Ibland akustiskt och avskalat, ibland garagestökigt. Alltid med en känsla av klibbigt golv och billig bärs en onsdag på puben och ett ifrågasättande av både dig själv och världen i allmänhet på torsdagen dagen efter när klockan ringer och det är dags för jobb igen. Om du har ett jobb att gå upp till, vill säga.

New Public Management (NPM), kan förklaras som ett samlingsnamn för styrningsprinciper, ofta inspirerade av näringslivet, som under åttio- och nittiotalen implementerades inom offentlig sektor. Konkurrens! Vinst! Patienter som blev kunder. Ni fattar. Och »Fan ta NPM« är en titel som antyder ett politiskt album. Konstigt vore annars när det kommer till Hjelle. En kritik mot det samhälle som samtiden erbjuder är ständigt närvarande i det han släpper ifrån sig. Så även denna gång. Hjelle har begåvats med förmågan att kombinera samhällskritik med vardagsrealism som få andra inom den nutida svenska rocken. Han gör den relevant och han gör den lätt att ta till sig. Precis så som rocken ska vara. Om rocken nu ska vara något. Och det ska den väl.

Den här gången tar skiftet sin början med akustiska »Ännu en dag«. Texten utgår från att ha en timanställning, att få »Sälja skivor för att ha råd med öl«. Att vänta på en arbetsgivare som aldrig ringer. Känna sig värdelös. Låten slår an en ton som sedan ska komma att vara genomgående albumet igenom. Hjelle sjunger i mångt och mycket om en ny arbetarklass och ser ett samhälle där privatiseringar och individualisering ger otrygghet för de som saknar en kandidatexamen eller föräldrar utan pengar till en bostadsrätt.

Styrkan i Hjelles lyrik är att det hela tiden känns verklighetsnära. Ögonblicksbilder från ett liv med tidiga morgnar, skitjobb på dagen och en fylla på kvällen. Det är liv som vi alla som lever och drar oss fram här i Sverige antingen lever eller i alla fall stöter på. Det är du och jag. »En man på en pizzeria«. Han som står där vid Jack Vegas-maskinen. Vi har alla sett honom. Eller han som som bara vill ha en fin bil (och köper den på avbetalning?). Och så du som bara vill »dricka bir« och snacka skit med dina vänner. Varken mer eller mindre. Vi är väl alla lite av alla dem och allt detta. Ibland vill du bara ha en fin bil, ibland känner du dig som den där mannen på pizzerian. Hjelle kan det där med att beskriva det vardagliga. Det stora i det lilla. Eller det lilla i det stora. Verkligheten.

I slutspåret »Puben har stängt« står Hjelle vinglande utanför puben med kebaben i hand och tänker på världens mjukaste famn. Just där är allting precis så fint och så jävligt på samma gång som värdigt en Hjelle-ballad. I varje ord finns igenkänning där för alla oss som rumlat runt och för alla som stått där och vetat att man borde gå hem men likväl letat efter ställen som säljer öl fram till 05. Gå hem? Skulle inte tro det. En öl till bara. Men i morgon ringer klockan igen. Och då får man vara glad att man har ett jobb att gå till.