Fyra i brytningstid
Foto: Emma Svensson
Mot slutet av 2009 gjorde vi som vi brukade göra i slutet av varje år: vi samlade fyra artister som på olika vis hade satt sin prägel på musikåret. I det här fallet: Anna Järvinen, Peder Stenberg från Deportees, Amanda Jenssen och Olle Ljungström. (Ur Sonic #50, 2009.)
Fotostudion på Årsta Skolgränd sjuder av aktivitet, medan något som börjar likna snö faller i grådiset utanför. Emma Svensson har fullt upp med att få sina objekt att platsa på bild: Amanda Jenssen, Anna Järvinen, Olle Ljungström och Peder Stenberg. I detta slutskede av 2009 (och nollnolltalet) cirklar de fyra runt det stora, ganska runda, mötesbord där bullar, pålägg, smågodis och annat lockar.
Olle är uppspelt, trots att han går med käpp i sviterna efter en allvarlig fotskada, trots att han måste injicera insulin mot sin sockersjuka stup i kvarten. Han ska för första gången i sitt liv åka till USA dagen efter denna rendezvous. Amanda, som kramar en Julian Casablancas-vinyl, är mitt uppe i sin andra albumutgivning och allt som hör till en sådan. Peder är lycklig för Deportees spelningar den senaste tiden, men kan inte sluta prata om filmen om Anvil. Anna har en annan slags närvaro, påtaglig men mild och respektingivande på en och samma gång.
Detta kommer att bli en lång dag för dessa fyra som är nyfikna på varandra. Det ska sminkas, plåtas och pratas i omgångar. På agendan finns egentligen allt som ryms under 2009 och under nollnolltalet. Må det handla om musik, bullbak eller existentiella spörsmål. Och när samtalet väl drar i gång är det stundvis omöjligt att få en syl i vädret.
Ett år och ett decennium har snart gått. Prata utifrån era egna liv.
Amanda: Jag var ju ett barn, elva år, när decenniet startade. Så jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag är nog ganska nöjd.
Olle: En pubertet, tonår.
Amanda: Precis, en pubertet, flyttat till Stockholm…
Peder: Studentbal…
Amanda: Nej, jag missade den faktiskt. Startade aktiebolag, köpte lägenhet. När jag kom hit bodde jag på en massa ställen i andra hand och det gick inte så bra. Att bo i en resväska klarar man av i en viss period, men sedan är det som att man inser att man faktiskt behöver en fast punkt i sin tillvaro. Vid det tillfället hade jag inte ens ett andrahandskontrakt. Jag hade tjänat lite pengar och då kände jag att »jag köper en etta«. Så man kan säga att jag impulsköpte en lägenhet. Och nu säljer jag för att köpa en ny.
Peder: Min farsa är mäklare i Umeå. Nu handlar det ju inte om samma pengar som här, tvåhundratusen för en villa kanske, men han säger att det är bra att baka. Så det är ett tips ni kan ta med er om ni någonsin ska sälja bostäder. Baka en äppelpaj eller något, det kan göra underverk.
Olle: Jag fick det motsatta rådet av en mäklare, att luktar det bullar eller bröd så vet man att det är mögel i badrummet. Men jag skulle nog ha köpt huset om det luktade bullar.
Amanda: Luktsinnet ska vara det som får en att minnas bäst. Jag tror att det är effektivt på många fler plan än vad man faktiskt vet om. Man är ju enkel. Och om någon har en snygg inredning – eller ful, fast det är en fantastisk lägenhet – så påverkas man.
Olle: Jag tror till och med att om mäklaren är snygg kan man fastna för lägenheten på ett totalt ologiskt sätt. Som om mäklaren skulle ingå i köpet. Men jag skrev kontrakt på mitt hus utan att någonsin ha varit inne i det. Jag bor nu i Gräfsnäs, nära Göteborg. Jag ville flytta till Göteborgs närhet för jag hade varit där så mycket. Åker man fem mil utanför staden kostar husen bara en tredjedel. Och eftersom jag inte hade för avsikt att vara huligan på Avenyn så passade det bra.
Är du nöjd?
Olle: Ja, jag är skitnöjd. Verkligen. Men det kändes helt absurt att komma dit, med nyckeln, och flyttlasset med mina magasinerade möbler stod där utanför och väntade. Så på fyrtio sekunder skulle jag in och planera någon form av möblering. Jag hade aldrig hört talas om den här orten innan, och när jag kom dit var jag tvungen att skanna av. Vad är det här, liksom? Vilken typ av människor bor det här? Då trodde jag nog att jag skulle bli väldigt ensam. Men nu känner jag prästfamiljen och en grannfamilj vars son numera spelar gitarr med mig. På ett års tid har jag hunnit skaffa ett umgänge där som skiljer sig ganska mycket från det jag tidigare hade i Stockholm. Jag finner någon form av kontemplativ ro i att bo så, samtidigt som man inte blir så isolerad som man tror.
Där är du nu, men var det ett bra decennium ur ditt perspektiv?
Olle: Nä, det var det inte. Det var ett ganska pissigt decennium. För fem år sedan var jag inte ens säker på att jag skulle överleva det. Livet förändrades ganska ordentligt. Men 2009 har varit okej.
Nollnolltalet kickade i gång med Twin Towers. Hur har det påverkat våra liv?
Olle: Det är den enskilda händelse som har påverkat hela världen mest. Det går så långt som till kameraövervakning i byar utanför Glasgow. Året efter åkte jag med Pål Hollender till Afghanistan i två och en halv månad och gjorde en film. Det var ett mycket besynnerligt land där det sköts och bombades. Jag har inte gjort lumpen, kan inte slåss, är inte särskilt smart på att veta hur man ska agera i olika situationer, men lyckades dra på mig kulor och bilbomber. Det var säkert naivt att åka dit. I södra Afghanistan var vi de första vita männen. Folk åkte runt med svastikor på bilarna och hotade oss till livet.
Amanda: Vad var det som fick dig att åka?
Olle: Det lät spännande. Pål blev tillfrågad, det är han som har gjort filmen, och så var jag den där andre som tyckte att det lät som en jättekul idé. Av förklarliga skäl tyckte hans tjej inte att det var jättekul. Jag skulle inte göra om det.
Anna, hur var ditt decennium?
Anna: Ja, jag var ju inget barn när det började, jag var trettio, fast jag var barnslig väldigt länge och är väl fortfarande. Några av mina favoritkonstnärer verkar inte ha slutat leka, så det hör nog till. 2000 gav mitt band Granada ut sin debutskiva. Vi var blyga, introverta och hämmade och ville bejaka det. Kanske har jag utvecklat en egen musikalisk röst, det är jag glad över. Jag blev tvåbarnsmamma, gifte mig, skilde mig.
Är det skillnad i hur man ser på världen med eller utan barn?
Anna: Ja, herregud, det är klart att det är det. Allting handlar ju nu om deras framtid.
Peder: Jag har en vän som har blivit pappa för första gången, han förhåller sig till världens undergång som att det är någonting reellt. Han sa att de här tankarna blev extremt konkreta när han blev pappa. Att det då fanns något långsiktigt, något som skulle överleva honom själv, och han blev jätteengagerad i miljöfrågor och förändrade sig. Han började ta sitt ansvar på ett helt annat sätt och tänka mer utanför sin egen lilla sfär.
Anna: Mmm. Absolut. Jag kan inte säga att jag har blivit superengagerad, i och för sig. Snarare att jag ser ett hopp och tänker mer långsiktigt än jag gjorde tidigare. De är ju här nu. Jag var väldigt ointresserad av barn och trodde aldrig att jag ville ha några. För mig var det kanske biologiskt.
Peder: Klockan, eller?
Anna: Ja, eller det var något med kroppen. Jag tyckte verkligen inte om barn, faktiskt. Jag tror inte att jag började tycka om barn, det var snarare kroppen som sade till.
Det kan också vara en egotripp att reproducera sig.
Anna: Jag har inte tänkt på det så.
Olle: Jag har inga barn och kan ingenting om dem, men jag inser ju att när man får barn så får man kanske ett större perspektiv. Att reproducera sig och bekräfta sin plats på jorden är nog en ganska manlig grej. »Min son ska också bli kung«, eller »bättre skomakare« eller vad det nu är.
Amanda: Det är väl som när man skapar andra saker, ett resultat som finns kvar, en förlängning av en själv. Det kanske finns någon skön känsla i att man har gjort något som varar längre än man själv gör. Som en låt eller en bok – eller ett liv.
Peder: Jag tänker också så, att saker ska överleva en själv. Vet inte varför jag får lite olustkänslor av det. Om jag blev pappa skulle jag verkligen välkomna att få glida ur mig själv lite. Få lite fokusskifte. Det skulle vara befriande.
Anna: Det som händer är att man liksom får ett extra jobb som upptar en tjugofyra timmar om dygnet.
Amanda: Det lät inte lika charmigt …
Anna: Nej, tyvärr! [skratt] Det är mycket jobb. Och man hinner inte riktigt tänka så filosofiskt.
Peder: Jag kollade på en lyckoforskare på »Skavlan«. Han sa att tio procent av det som gör oss lyckliga är god hälsa, relationer och ekonomi. Fyrtio procent är hur vi förhåller oss till saker, alltså är glaset halvfullt eller halvtomt – vardagliga tankar. Och femtio procent är genetik.
Amanda: Det måste vara väldigt relativt.
Peder: Självklart. Han pratade om att folk var lyckligast i tidigare jättefattiga länder som genomgått en snabb utveckling – länder där de får sätta sina barn i skolan och inte längre behöver oroa sig för om de skulle ha mat i morgon eller inte. Där var de mest lyckliga. Sedan finns ju det klassiska resonemanget att utan mat på bordet har man ett problem, med mat på bordet har man tusen problem.
Olle: Rika människor tar faktiskt oftare livet av sig eller är väldigt destruktiva. Eller ta ett civiliserat land som faller tillbaka, som Afghanistan – helt plötsligt får kvinnor inte gå utanför huset, från att ha haft Chanel-sjalar och högklackat. Hur mycket lycka de förlorar då är ju svårt att mäta i procent. Och alla har gått igenom vedervärdiga saker, som när man var kär första gången och blev dumpad – då fanns det ju ingenting kvar att leva för. Allt sådant tog fruktansvärt lång tid första gången.
Anna: Var det inte Freud som skrev att människan bara har förmåga att uppleva skillnader i sinnestillstånd, alltså övergången mellan två känslor? I så fall borde man konstant skifta tillstånd för maximal möjlig lycka. Det har jag egentligen gjort en del hittills. Jag kan inte påstå att det gjort att jag har känt mig extremt lycklig, däremot har jag känt mycket.
Hur mycket lycka finns det i att få uttrycka sig och kommunicera?
Peder: Jag har spelat sedan 1993 och Deportees släppte debuten 2004, men jag är kvar i ett slags tacksamhetsläge. Jag tycker fortfarande att det räcker med att någon berättar hur mycket ens musik har betytt, eller att man ser någon sjunga med på en konsert. Jag minns alla åren då man hade en eller två spelningar man investerade allt i. Nu jävlar! Man repade och spelade på Café Station i Umeå och det var typ tio pers där och ingen brydde sig. Nu när man får flera spelningar på rad… jag blir jättejätteglad när jag tänker på det. Hela min självbild bygger på det, det är så jag skapar mening. Att tänka sig själv utan det, det går inte. Jag vet inte vad som blir kvar då.
Anna, är tillfredsställelsen av att göra musik annorlunda med barn än utan?
Anna: Man har inte längre så mycket tid att oroa sig. Man hinner bara med det man måste ha tid med och blir väldigt effektiv. Eftersom jag också måste sjunga så hittar jag tid. Men jag har inga lediga dagar att ligga och fundera över meningen med livet. Jag njuter mer av att få sjunga nu, det gör jag.
Olle: Man skulle antagligen kunna fortsätta som hemlös spårvagnsmusikant bara för att få hålla på med det.
I år har Spotify slagit igenom och Pirate Bay har varit i rättegång.
Anna: Innan domen föll mot Pirate Bay kände jag mig som ett ufo för att jag ansåg att det var konstigt att musiker skulle tycka att det var okej – så tolkade jag vibbarna – att ge bort allt de gjort. Jag hade ju betalat studiokostnader, producent, musiker – allt ur egen ficka. Hur var det tänkt att jag skulle ha råd att göra det igen, om jag inte fick något tillbaka? Jag har inte laddat ner en enda låt i mitt liv, men jag använder Spotify så mycket jag kan. Fast jag har inte riktigt förstått hur det fungerar med avräkningarna till oss artister.
Har ni fått någon utbetalning?
Alla: Nej.
Amanda: Jag har aldrig riktigt fattat vad dealen är, men det är väl samma slags ersättning som när en låt spelas i radio? Det är väldigt praktiskt med Spotify. Det är praktiskt även med nedladdning, men nedladdning är jag inte alls för. Folk som sitter hemma och tror att de kan få allting gratis, utan att tänka på att det nns någon som har som jobb att göra musik. De vill bara ha gratis och då blir det ju inget kretslopp.
Det har hänt något med hur folk pratar om illegala nerladdningar.
Peder: Artister hade väl ingen bokstavlig munkavle tidigare, men alla var nog livrädda för Lars Ulrich-effekten. När Metallica stämde Napster blev han ju musikvärldens mest hatade person. Nu känns det som att folk klarar av att prata om det. Jag gör musik fast jag i princip inte tjänar någonting på det, och så är det för många mindre band. Det som kändes som en vänsterorienterad digital revolution med fri konst åt alla förvandlades till att folk bara ville ha grejer gratis, utifrån premissen att de kanske inte ens tyckte att det var värt att betala för. På forumen kunde man läsa saker som »De får fan ska ta sig ett vanligt tråkigt jobb som alla andra«. Om saken handlar om att folk inte tycker att man utför något som är viktigt och vill betala för – medan de betalar för skjortan på H&M – då känns det inte kul eller radikalt eller spännande alls, bara läskigt. Och det är väl det som har hänt? Jag menar Piratpartiet är ju som ett jävla… högerparti.
Olle: Tokliberaler. Flashback, fri narkotika, låt alla som vill vara horor vara det, barnsex är väl inte så farligt om barnen själva… Nä men liksom. Inga andra i hela världen än musikartister skulle kunna tänkas utsättas för att det faktiskt pågår en debatt, på regeringsnivå, om huruvida en yrkesgrupp ska få betalt för sitt arbete. Då kan jag gå till en rörmokare och säga »Du fixar det här va? Det är ju kul för dig också«. Och man kan gå vidare till Ica och NK och Armémuseum om man behöver prylar där. Det är väl bara att gå dit och hämta grejerna?
Peder: Det finns något svårgreppbart med »intellektuell egendom« och det kan jag respektera. Om du går och snor curry på Ica, jämfört med att du klickar hem en låt, känns det inte likadant. Du får inte samma skamkänslor. Det blir väldigt abstrakt om man jämför med att stjäla en konkret vara. Men jag håller med Olle i grunden.
Twittrar ni?
Peder: Deportees har en twitter men det är ganska långt mellan uppdateringarna. Vi vill väl ha fingret på pulsen och vår blogg försöker vi uppdatera någon gång i veckan. Jag tycker att det är kul, speciellt när folk kommenterar.
Amanda: Jag vet inte vad en twitter är.
Peder: Det är som Facebook, fast bara status.
Olle: Det är utrymmesbegränsat va, Twitter?
Peder: Det var därför Mona Sahlin passade i somras, även om hon är tillbaka nu. Det är kort. Det ger en demokratisering av skrivandet när folk tycker att »Jag är viktig nog för att skriva: ’Nu diskade jag och blev inte torr om händerna’.« Det är ju helt ointressant, men samtidigt finns det något fint med att vem som helst kan uttrycka sig och att alla skriver en halvpublik dagbok som de förväntar sig att någon ska tycka om. Jag tycker om att offentligheten delas upp mer genom att fler får tillgång till den.
Olle: Jag tycker att det känns lite grand som ens syn på sig själv på fyllan. Allt man har att säga, allt man gör, är av allra högsta intresse för samtliga medlemmar av världssamväldet.
Amanda: Jag kan förstå att man tycker att det är härligt att vara med i communities, men privata bloggar förstår jag inte riktigt. Man bloggar så mycket att man glömmer bort att leva. Att det kan lätt bli »Jag måste göra något i dag så att jag har något att skriva om«. Det blir mest talande om att verkligen göra saker.
Peder: Men samtidigt – nu kanske jag låter jättepositiv hela tiden – kanske man kan tänka sig att folk blir stressade av det och tänker: »Jag får fan skärpa mig, måste få något gjort, måste ha något att skriva om.«
Olle: Jag skulle nog snarare påminnas om intigheten och meningslösheten. Man kan hitta på sig själv och så är det någon annan som hittar på sig själv och vid ett eventuellt möte så stämmer ingenting. Om jag vore förälder skulle jag tycka att barn naturligtvis ska få leka med datorer, men jag skulle också kräva att de skulle vara utomhus.
Anna: Men det är lite rart samtidigt. Visst, lägg ihop alla dessa bloggars meningslöshet – livet är meningslöst, det är meningslöst att handla på Ica – men det är ju ganska gulligt. Jag har jobbat som lärare i många år och när man är på fest med kollegorna så älskar de flesta att stå på scen och spexa inför varandra. Jag blir livrädd och skulle aldrig göra någonting. Jag vill bara vara osynlig. Men vid sådana tillfällen har jag tänkt på att folk får utlopp för sina behov av synlighet på olika sätt.
Peder: Eller karaokekvällar, då man har polare som inte håller på med musik som går helt bananas.
Olle: Det tycker jag är kul. Det blir ju som ett sällskapsspel där alla deltar. Men själva bloggandet… Jag ser bara en fet tonåring som sitter vid skärmen med Gorby’s och snortar amfetamin.
I år hölls Record Store Day för att hylla skivbutiken. Jack White har byggt en egen värld i Nashville där allt är analogt – en scen, en skivbutik, ett skivpresseri, ett mörkrum och så vidare. Bryr ni er om de fysiska skivorna och skivbutikerna?
Olle: Var 29 000:de platta är värd att ha, resten är liksom »Emilio Ingrosso sjunger julsånger«.
Anna: Jag spelade på Pet Sounds den dagen. Jag köper skivor, väldigt noga utvalda sådana. Jag är inte så nyfiken på nytt utan måste ha en relation till det. Jag vill röra vid skivan. Men jag måste medge att jag blir mer och mer lockad av att inte ha saker, att enbart ha tillgång till ljudet, idén av musiken bara… Men slippa dammet och förvaringen.
Amanda: Jag skulle också ha spelat där. Jag tror att folk snart kommer inse att det faktiskt är roligt att gå i skivbutik med polare och ta hem något fysiskt, som man kan lyssna på. Jag är inte så mycket i skivbutiker som jag skulle vilja.
Olle: Som tonåring var jag interiör på Pet Sounds, men numera blir det loppmarknaden i Lilla Edet för min del.
Anna: Alingsås har väl också en skivbutik?
Olle: Ja, just det. Där har jag köpt en skiva – din. Men den har jag gett bort.
Peder: Umeå har Burmans, Norrlands sista skivbutik säger man. Vilket är lite deppigt om det stämmer. Jag går dit ibland men de kan ju inte ha ett utbud som Pet Sounds. Jag gillar skivbutiksmiljöer.
Känner ni er som kollegor med superstjärnorna eller är ni i en annan värld?
Amanda: J-Lo beordrade ommålning av ett rum på Grand. Om man använder sin position till att ändra sådana grejer tror jag inte att man mår bra. Att man väljer att göra det är ett tydligt tecken på att man har tappat någonting.
Olle: Eller, i Michael Jacksons fall, aldrig haft det.
Peder: Vi skrev på ridern att vi ville ha Amarone-vin. Det kändes härligt, även om vi ännu aldrig har fått det. Barbra Streisand vill att det ska komma rosa vatten när hon spolar i toan, det tycker jag är ett rätt så kul krav. Ganska enkelt att genomföra, egentligen.
Amanda: Jag har tre saker på min rider: Rödvin, snus och en överraskning. Så jag får ofta kinderägg. En gång fick jag en laminerad lapp, som ett diplom, där det stod: »Du får två fria körlektioner, eftersom du inte har körkort.«
Anna: Det var gulligt. Jag fick ett gosedjur med adoptionsbevis. Det var kul, den hette Ringo. Den var som en ring. Olle, du har väl fått många saker, trosor och så?
Olle: Njae. Kan inte riktigt påminna mig det, det tror jag inte att jag har fått någon gång.
Amanda: Jag har fått ett par kalsonger.
Peder: Det har jag också fått.
Olle: Jag fick en stickad mössa nu i helgen. Förra helgen fick jag också en stickad mössa, den stod det »Olle« på.
Alla: Ohhh.
Peder: Hade du gått ut med att du ville ha en mössa?
Olle: Nä.
Peder: Så det var bara en slump att det blev två helger i rad?
Olle: Ja, faktiskt. Och den här pennan har jag fått och en slags tidningsväska, som en portfölj som man har som tidningsställ.
Anna: Vilka fjna grejer.
Dags att bryta. Gruppbilder ska tas. Det är nu beckmörkt i snöslasket utanför, men dessa fyra själar lyser upp tillvaron. Och snart, äntligen, är vi inne i tiotalet.
OLLE LJUNGSTRÖM
Född 1961 och veteranen vid årets rundabord. Olle gör musik och konst. Skivdebuten skedde med Reeperbahn för exakt trettio år sedan. I år överraskade han genom att kröna sin snart tjugoåriga solokarriär med den magnifika återkomsten »Sju«, hans första platta sedan 2002. Årets uppdatering av en av Sveriges främsta dandyer genom tiderna kom även via Jacob Frösséns unisont hyllade »En film om Olle Ljungström« som inkännande blottade Olles konstnärssjäl och fysiska skröplighet. Reeperbahns albumkatalog återutges för övrigt nu i vinter.
Olle väljer årets…
album: »Ten Thousand« av The Agnostic Mountain Gospel Choir.
låt: »Time to Pretend« av MGMT.
svenska artist: Anna Järvinen.
läsning: »My Wicked, Wicked Ways« av Errol Flynn. Jag är litteraturvetare och knäcker tre böcker i veckan men denna kommer alltid att vara bäst.
film: Det blev ingen bio i år. Som jag bor måste jag ta in på hotell om jag ska kunna komma i närheten av en bio. Men jag såg precis om »Little Miss Sunshine« så den blir årets film för mig.
Några ord om…
2009: Bättre än 2008, en vändpunkt. Jag flyttade till mitt hus och är nöjd med det.
2010: Jag är fylld av förhoppningar.
nollnolltalet: Förjävligt. Att åka till Afghanistan påverkade mig mer än jag hade kunnat föreställa mig – det var knäckande. Och jag blev sjuk, jag som aldrig någonsin har varit sjuk.
tiotalet: Jag hoppas att det ska bli det bästa decenniet. Och jag kommer att göra fyra skivor plus en samlingsplatta.
AMANDA JENSSEN
I slutet av 2007 åkte hon ur finalen i TV-tävlingen Idol. Ett halvår senare fick Amanda varma lovord för sitt första album »Killing My Darlings«. Få minns i dag vem som vann Idol 2007, men alla minns tvåan som hade gjort entré med Elvis Presleys »That’s Alright Mama« och mer än någon ökade seriens eventuella trovärdighet. Amanda är född 1988 och så bred och djup i sin musiksmak att vissa skulle kalla henne ofokuserad. Hennes uppföljare »Happyland« har i år mötts av sympati i alla läger.
Amanda väljer årets…
album: Michael Jackson »This is It«.
låt: »Minnie the Moocher« av Cab Calloway låter som mitt 2009, även om den kom till för länge sedan.
svenska artist: Thåström.
läsning: »Elva minuter« av Paolo Coelho.
film: »I Love You, Man«.
Några ord om…
2009: Vasastan, »Happyland«, kärlek.
2010: Det ska bli härligt att åka ut med pojkarna och spela igen. Det kommer att bli ett fint år.
nollnolltalet: Jag var ett barn när det inleddes och ett barn när det avslutades. Men så mycket som hänt på så kort tid.
tiotalet: Jag möter det med ett leende som jag hoppas varar. Det känns som ett spännande och oförutsägbart årtionde. För mig i alla fall.
PEDER STENBERG
Sångare i Deportees. I sitt civila liv har Peder som etnologidoktorand studerat ämnen som »dokusåpan som offerrit« och »om att finnas till i EverQuest«. Med sådana funderingar är det inte konstigt att Deportees tredje album heter »Under the Pavement – the Beach«, en optimistisk fras lånad från situationistklotter i Paris 1968, tio år innan Peder föddes. Om debuten »All Prayed Up« (2004) och uppföljaren »Damaged Goods« (2006) gick hem så är det inget mot hur årets album har tagits emot – toppbetyg överallt för Deportees.
Peder väljer årets…
album: »Merriweather Post Pavilion« av Animal Collective. 2009 hade inte lika många självklara, definitiva album som 2008 men den här går via hjärnan rakt in i hjärtat.
låt: »N/A« av Naomi Punk. Jag grät okontrollerat första gången jag hörde den här låten. Ett gäng skolbarn som sjunger så jävla fint.
svenska artist: Fever Ray. När Karin Dreijer Andersson stod där på scen med sina uruk-hai-kläder under ett lasertak fattade jag ingenting. Det var grymt och det är skivan också.
läsning: Tror inte jag läst någon bok som kom ut i år… Men för mig personligen var det Louis-Ferdinand Célines »Resa till nattens ände«.
film: »Anvil – The Story of Anvil«. Se den om du inte sett den redan.
Några ord om…
2009: Bra men dåligt.
2010: Saker kommer att gå sönder men vi slipper städa upp.
nollnolltalet: Terror och internet.
tiotalet: Jag tror det blir ett »We Are the World«-decennium.
ANNA JÄRVINEN
Den enda föräldern vid årets rundabord. Anna är född 1970 och skivdebuterade 2000 som sångerska i gruppen Granada, ett band som lades ned tre år senare. Hennes solodebut »Jag fick feeling« var antagligen 2007 års mest unisont hyllade platta. I år har hon firats lika konsekvent för uppföljaren, Gustav Ejstes-producerade »Man var bland molnen«. Anna sjöng under året även duett med Olle Ljungström i hans låt »Hjältar«, efter att själv ha fått sortera ut lämpliga verser bland Olles tjugotvå ark av textskisser.
Anna väljer årets…
album: »89« av The Bear Quartet.
låt: »Halleluja!« av Ingenting.
svenska artist: Olle Ljungström.
läsning: »Att hata allt mänskligt liv« av Nikanor Teratologen, »Vädermannen« av Ulf Lundell, »Sista boken från Finistère« av Bodil Malmsten.
film: »Whatever Works« av Woody Allen.
Några ord om…
2009: Kärlek sjunger skräck.
2010: Lyckliga återseenden: Anna von Hausswolff, Children, Franska Trion.
nollnolltalet: Shoegaze till sisu.
tiotalet: Tvekan dödar?