Toni Holgersson: Nordic noir

Finns mycket att gilla här:
Dante Kinnunens produktion, till att börja med. Sparsmakad, ändamålsenlig, samtidigt öppen för detaljer, udda idéer, nytänkande, stillsamt porlande arrangemang, nedtonad dramatik. Han har tidigare visat att han »förstår« hur hans far ska, eller i alla fall med fördel kan, bäddas in men ingenstans har resultatet varit lika anslående, modernt utan att förlora fotfästet, som det är på »Nordic noir«.
Själva faktumet att Toni Holgersson, uppburen låtskrivare i eget namn, väljer att spela in nio tolkningar på den stockholmsfödde, numera hälsingebaserade vispoeten Charlie Engstrands material. Någon kan säkert hävda att det är ett tecken på låtskrivartorka, men ifall en sådan (vilket det ingalunda behöver röra sig om) kan utmynna i något så här frodigt (förutom att det ofrånkomligen gör lyssnaren nyfiken på just Engstrand) får låtskrivartorka gärna uppstå oftare. Det finns artister – nämner inga namn – som säkert skulle må gott av att då och då varva sina rutinskivor med att exempelvis lyfta fram mindre kända kollegors sånger. Det kan i ett slag påvisa ödmjukhet, nyfikenhet. Det kan i ett slag föra med sig att artisten på köpet lär sig tänka i nya banor.
Toni Holgerssons lugn som sångare. Det är ljudet av någon som inte måste brösta upp sig eller göra sig märkvärdig. Han behöver bara vara där, med sin värme och mänsklighet. Vilket också innebär att det här knappast är ett album som får dig att trilla av stolen av häpnad, men det kanske ingen heller direkt väntar sig av en Toni Holgersson-skiva. Den som söker sig hit vill nog främst åt den där värmen och mänskligheten, den som i den här ljudbilden ges gott om plats att skina.