Julia Jacklin: Don’t Let the Kids Win

Inledningen med »Pool Party« och »Leadlight« är alldeles lysande. Det återhållsamma svänget, de svepande men ändå direkta sångmelodierna och så den där närvaron i rösten som bränner sig fast i medvetandet omedelbart.
Precis som Sharon Van Etten och Cat Power kommer Julia Jacklin från en musikalisk bakgrund med indiepop och folkrock i bagaget, men använder sin röst som en soulsångerska. Med pondus, timing och sväng skapar Jacklin en stämning och spänning i låtarna som gör att en stannar upp och inte kan slita sig från högtalarna. Extra tydligt blir det i just de två öppningsspåren på debutplattan »Don’t Let the Kids Win«, vilka också är de två spår som först släpptes som singlar och dessutom har förärats med varsin musikvideo.
När Jacklin däremot höjer tempot och gör mer traditionell gitarrdriven indierock, som i »Coming of Age«, blir det inte lika lyckat och låten känns lite malplacerad. I övrigt håller sig den tjugofemåriga australienskan till en mer nedtonad ljudbild och ett mellantempo som passar hennes uttryck klart bättre. Även om hon sällan når samma höjder som i upptakten biter sig den vackra folkballaden »Elizabeth« och drömskt intensiva »LA Dream« fast.
Det är svårt att inte nämna Angel Olsen i samma andetag som Julia Jacklin. Båda är begåvade med magnifika röster som inte ogärna glider över i en Roy Orbison-falsett, det finns även likheter mellan deras respektive ljudbilder. »Don’t Let the Kids Win« har en smakfull, snygg och, i all sin enkelhet, dynamisk produktion som passar Julia Jacklin fint. Hon har ännu inte låtmaterial som håller för ett helt album, men kommer med största sannolikhet att vara ett spännande namn att följa framöver.