Albert af Ekenstam: Ashes

Förlust. Vår egen förgänglighet. Du kan inte fly undan. Du måste lära dig att leva med det.
Det går så klart att se Albert af Ekenstam som en till svårmodig singer-songwriter med hjärtat utanpå. Vilket han ju är. Men så är det där en genre i sig. Antalet utövare är oändligt. Att i den konkurrensen ta sig fram är svårt nog, bara de bästa och de mest särpräglade lyckas sedan hålla sig kvar.
Göteborgaren har kanske ännu inte helt det unika tilltal som sannolikt krävs. Det kan också bli lite stillastående emellanåt. Men, med det sagt, Albert af Ekenstam är med sina sorgetyngda hymner definitivt något på spåren. Han har närvaro, känsla för arrangemang, klanger och helhet, inte minst en värme och speciell förtrolighet som gör att du lyssnar och bryr dig, vilket verkligen inte alltid är fallet med alla genrekollegor. Han vet också vikten av att som sångare hålla tillbaka, snarare än att kladda.
Framför allt har han »The Devil Bird«, en av årets finaste låtar. Den stryker fram i mörkret, navigerar med en liknande sorts sensibla sensorer som A.A. Bondy använde på 2011 års mästerliga »Believers«. Den stämningen, den träffen, även den småskaliga kakofonin som tonar ut mot slutet, allt det får Albert af Ekenstam gärna bygga vidare på.