Common: Black America Again

Tjugo år ung kallade Lonnie Rashid Lynn Jr från Chicago sig för Common Sense och la grunden för en karriär som allt som oftast följt betydelsen av hans dåtida, rätt pretentiösa, namn. Han blev någon hiphopvärlden att hoppas på med 1992 års debut »Can I Borrow a Dollar?«, som han satte ihop med hjälp av de lokala uppkomlingarna No I.D. och Twilite Tone. Namnet blev sedan kort och gott Common, albumen fortsatte komma med två–tre års mellanrum, kvaliteten varierade ibland men alltid med en högt satt ribba. Under dessa tjugofyra år har han ständigt hållit sig politiskt engagerad och socialt medveten, ständigt nyfiken på hur han kan matcha sitt speciella lite släpande rappande med hiphopkulturens mest musikaliska skapare, och ständigt demonstrerat sin personliga utveckling på varje nytt album. Fortfarande är han en av hiphopkulturens mest omtyckta och respekterade.
Chicago-vännerna som hjälpte honom i början har återkommit de senaste åren, med 2011 års hoppfulla »The Dreamer/The Believer« och 2014 års dystra »Nobody’s Smiling«. Soulquarians-rörelsen gav honom hyllade »One Day It’ll All Make Sense« och »Like Water for Chocolate« samt kreativt framåtsträvande »Electric Circus«. Med No I.D.-protegén och Chicago-sonen Kanye West kom enorma succén »Be« och »Finding Forever«. Med The Neptunes och »Universal Mind Control« provade han en annan mer hitorienterad väg. Alla dessa otroligt begåvade musiker och samarbetspartners har haft otroligt framgångsrika karriärer, många har dessutom jobbat med varandra, och samtliga har även utöver Common hans gode vän och Los Angeles-rumskamrat gemensamt: J Dilla. Det elfte albumet från Common är så gott som helt producerat av trumdynamon och Stones Throw-artisten Karriem Riggins, med hjälp från Robert Glasper och även Frank Dukes, något som märks i de många atonala skiftningarna och hur rytmerna ofta släpar på hans bekanta, J Dilla-hyllande sätt.
»Black America Again« släpptes veckan innan det amerikanska presidentvalet, medvetet valt av Common som på karriärens andra decennium återigen och ordentligt omfamnat rollen som socialt engagerad och driven röst. Hans återvändande engagemang har märkts i hur han utformat sina senaste skivor och vad han sysslat med där emellan. Common är numera en »rapper-actor-activist«, som vunnit en Golden Globe och en Oscar sedan han döpte sitt förra album efter en Eric B & Rakim-text och sedan rotade albumet i ett Chicago där folk skjuts till döds dagligen. Det är överlag inte en vidare glad Common som hörs här. Han är snarare djupt inne i sina tankar om dåtid och nutid, snurrandes med ord och verser som om han tänker högt för världen att höra. De få glädjeämnen han har att bjuda på är hans hyllningar till svarta amerikanska konstnärer, när han uppmanar sina lyssnare att aldrig glömma bort att hylla dem som bör hyllas, när han ser på en ljus framtid för USA först när kärlek och utsträckta händer besegrar hatet som skördar så många offer.
Det Common har skapat här är ett tidsdokument av just nu, just denna vecka, just i dag. »Black America Again« är framförd av berättaren Common, han som vill påminna om den ilska som format honom och hans Chicago och hans USA, han som vill att alla som lyssnar kommer ihåg den obegripliga systematiska misär svarta amerikaner utsatts för och varför människor som han själv över huvud taget skapar konst och musik. Påminna om en musik som är till för protest lika mycket som det är till för egenmakt och stolthet, som är skrivet ur förtvivlan men ämnar ge hopp om att ljuset på något sätt kommer att återvända efter mörkret. »Black America Again« ger allt som Common har att ge, allt som han kunnat ge och allt han varit bra på, alla de olika former och stilar han lyckats hämta från soultraditionen och skapat något eget av med hjälp av alla sina producentvänner.