A Tribe Called Quest: We Got It from Here… Thank You 4 Your Service

Det låter som en omöjlig uppgift, att få ihop livet genom sorgen tillräckligt länge för att skapa någonting vackert men som ständigt påminner om sorgen. Må det vara för bröderna och systrarnas skull, för mödrarna och fädernas, för döda vänners skull: det blir inte enklare för det, det kan snarare väga ännu tyngre eftersom det måste kännas och helt enkelt bli rätt. Det är vad A Tribe Called Quest berättar att de vill göra när de rullar i gång »We Got It From Here… Thank You 4 Your Service«, även om orden egentligen riktar sig till den afroamerikanska befolkningen om deras evigt pågående kamp.
Detta är gruppens sjätte album, det första på arton år och av allt att döma sista över huvud taget, för att gruppen numera är en man kort efter att Phife Dawg gick bort i början av 2016, endast fyrtiofem år gammal. Det är mot denna bakgrund som A Tribe Called Quest återvänder efter en med hiphopvärldens mått mätt evighet, egentligen för att ta ett ändå plötsligt farväl men på vägen visa att de inte tappat skärpan, steget eller sina egenheter. Så det känns typiskt: det låter som ingen över huvud taget kunde våga hoppas att det skulle, lekfullheten, det så igenkännliga gunget och ordutbytet mellan Q-Tip och Phife Dawg och Jarobi White samt ATCQ-bröderna Busta Rhymes och Consequence. Och det är lika förbannat typiskt att den återfunna vänskapen gruppmedlemmarna emellan avbröts av att döden inte ville hålla sig borta.
När Q-Tip med handskrivna meddelanden berättade om att A Tribe Called Quest hunnit skriva och spela in ett sista nytt album följde också ett budskap om att gruppens kvarvarande medlemmar skulle uppträda hos Saturday Night Live, lett av deras gamle gode vän Dave Chappelle som värd. Det var i samma byggnad som idén om ny A Tribe Called Quest-musik föddes bara ett år tidigare, när gruppen firade att debutalbumet »People’s Instinctive Travels and the Paths of Rhythm« fyllt tjugofem år på The Tonight Show, backade av The Roots. Därifrån tog Q-Tip, Phife Dawg, Ali Shaheed Muhammad, och Jarobi White stegen som krävdes för att reparera de brustna band som uppdagades i filmen »Beats, Rhymes & Life: The Travels of A Tribe Called Quest«, helt i hemlighet från den stora omvärlden. Det poetiska, allegoriska, flödande A Tribe Called Quest återfanns och dokumenterades. Det politiskt drivna, socialt medvetna, framåtsträvande A Tribe Called Quest återfanns och gavs fria tyglar. Det legendariska och banbrytande A Tribe Called Quest återfanns och gav allt för att ge tillbaka något som lever upp till legenden de själva skrev på nittiotalet.
Det kan knappast ha varit enkelt att ha en så tydlig musikalisk identitet och då försöka navigera fram en fortsättning på berättelsen som lite äldre och kanske visare men alltjämt väldigt begåvade musiker. Hiphopen är så mycket bredare och större i dag än när A Tribe Called Quest egentligen slutade existera som grupp. Även under de få år som passerat sedan de återförenades för några spelningar tillsammans har kulturen utvidgats exponentiellt. Alla de som inspirerats av gruppen gör musik som inte påminner om varandra men ändå går att att koppla till vad A Tribe Called Quest gjorde. Alla gäster på albumet som inspirerats av dem har slagit sig in i musikvärlden med skapelser som är annorlunda och kreativt sprudlande. Så för A Tribe Called Quest att i det läget inte låta sitt fokus skifta är i sig väldigt imponerande, och de som finner tröst i albumet kan nog tacka medlemmarnas återfunna värme och vänskap för detta. När jazz behöver höras ges den plats, när meningar behöver utbytas med glädje och fart finns inga hinder, när Elton John har piano eller Jack White gitarr att spela tillåts de göra det till punkt, och när musiken behöver vara så där eklektiskt enastående som få andra kan vara får den vara just det.
Om A Tribe Called Quest ska ses som galaktiska musikaliska resenärer, udda skapare av briljant egensinnig musik, är det lätt att också se »We Got It From Here… Thank You 4 Your Service« på samma sätt: ofta känns det som att vännerna satt sig i sitt gamla rymdskepp, skruvat på alla gamla reglage och tryckt i gång alla knappar och rest i väg till en del av galaxen de skapat som de ännu inte utforskat.
Ett album som detta skapas inte i ett vakuum, och detsamma har i allra högsta grad gällt A Tribe Called Quest. Q-Tip, Phife Dawg, Ali Shaheed Muhammad, och Jarobi White, har alla sett USA förändras på bra och dåliga sätt, på väldigt nära håll i New York och runtom landet, i över fyrtio år. De har sett och upplevt svårigheter som drabbat de själva, deras familjer och vänner på systematiska sätt de inte kunnat göra något åt, och de har berättat om det på sätt som gett hopp och gjort dem oerhört älskade. Bara dagar efter att USA:s presidentval gett vika för rasistiskt driven, faktaresistent populism stod A Tribe Called Quest med Dave Chappelle i Studio 8H i 30 Rockefeller Plaza i New York City. Under gruppens första framträdande fälldes en stor banderoll på Phife Dawg ner, precis när hans vers spelades upp, och Q-Tip turades om med Jarobi om att hålla upp sin mikrofon till bilden på deras bortgångna vän. Efter deras andra framträdande kramades Q-Tip, Jarobi, Busta och Cons framför banderollen medan Ali sorgset scratchade ut låten. Det låter som en omöjlig uppgift, att få ihop livet genom sorgen tillräckligt länge för att skapa någonting vackert men som ständigt påminner om sorgen. Men A Tribe Called Quest lyckades.