Kärleksfullt och gripande porträtt

2016 har varit ett bra jazzdokumentärår.

I augusti släpptes Adam Kahans »Rahsaan Roland Kirk: The Case of the Three Sided Dream« på DVD, i september gick Sara Fishkos »The Jazz Loft According to W. Eugene Smith« upp på en handfull utvalda biografer, i oktober visades David Tarrodis »Filmen om Esbjörn Svensson« på SVT, i november hölls det galapremiär för Kasper Collins »I Called Him Morgan« på Skandia i Stockholm…

»I Called Him Morgan« är inte – som man lätt skulle kunna tro – en dokumentär vars fokus ligger på hard bop-trumpetisten och Philadelphia-sonen Lee Morgan (1938-1972). Collin drar till exempel bara upp lösa konturer runt Lees musikaliska historia, gärning och samtid – om du slår dig ner framför filmen i tron om att du kommer att få veta allt om hiten »The Sidewinder« kommer du att bli gruvligt besviken. Nej, »I Called Him Morgan« är i stället i grund och botten ett kärleksfullt, gripande och fascinerande porträtt av Helen Morgan (1926-1996) – Lee Morgans sambo och baneman. Och som grädde på moset är den otroligt bra rent tekniskt. Dess blandning av stillbilder, arkivmaterial och nyfilmade Super 8-aktiga sekvenser är visuellt oklanderlig. Intervjuerna som bygger upp dess narrativ är utmärkta.

Med Albert Ayler-filmen (och långfilmsdebuten) »My Name is Albert Ayler« (2006) visade Kasper Collin att han förstår sig på jazz och människor. »I Called Him Morgan« slår fast detta sistnämnda med emfas.