Jennie Abrahamson: Reverseries

Jennie Abrahamsons femte album är vackert, en mjukt böljande och drömsk historia. Precis som tidigare verkar hon i sin egen sfär. Med tålamod och uthållighet har hon karvat en egen nisch, trots en del självtvivel och funderingar på att ansluta till bredare strömningar och arbetssätt så består den, intakt. Hurra för det. Till sin hjälp har hon även denna gång producenten Johannes Berglund, med bland annat The Radio Dept på sin meritlista. Tillsammans med Jennies band skapar de låtar med mycket rymd, melodi och stora »Running Up That Hill«-känslor. Soundet åkallar new wave-stämningar från åttiotalet, ibland går tankarna till Cocteau Twins, ibland till Talk Talk, däremellan till Kate Bush och Cyndi Lauper. Men det är referenser som bara gör sig påminda som avlägsna ljuskällor på den här stjärnhimlen.
»Reverseries« är självständig, mogen, en egen processad skapelse, och jag kan i vanlig ordning inte för mitt liv förstå varför den här artisten inte är mer välkänd vid det här laget. Kanske beror det på att hon har varit verksam utanför vårt lilla lands gränser de senaste åren, som förband, bakgrundsvokalist, ibland duettpartner och musiker åt Peter Gabriel.
Förhoppningsvis markerar det här albumet förändring, det finns ingen anledning till varför det inte skulle lysa upp fler människors tillvaro. Det finns så mycket att välja mellan att det är svårt att plocka ut en favorit bland de tio spåren. Kanske är det öppningslåten »Safe Tonight« med sina powerballad-undertoner. Kanske den skimrande Springsteen-covern »Lift Me Up«. De konkurrerar båda med den suggestiva »You Won Me Over«. Samtliga krönta av den där fantastiska rösten. Det är på hela taget en platta som påminner en om att det är värt att hålla blicken på stjärnorna, inte minst nu när vi allt oftare påminns om den prosaiska rännstenen. »Reverseries« är precis vad vi alla behöver just nu.