Skander: Hon

En elegant platta som visar på en kreativ och underfundigt introspektiv textförfattare som leker med språk och uttryck på det vis bara modern r’n’b och hiphop som uttrycksform kan möjliggöra. Inramat av en hypermodern men ändå återhållen produktion känns det hela som en framtida klassiker inom urban svensk musik. Inte minst med tanke på hur den albumdebuterande göteborgaren smälter samman en hypermacho genre med ett innehåll som ligger åtskilliga mognadsgrader över snittet.
Tankarna går emellanåt till J. Cole, en artist ur Skanders generation som kan rappa om känslor och vardagligheter utan att förlora i pondus eller relevans. Båda har inte helt överraskande den filmiske Nas som förebild, i synnerhet Skander har plockat upp förmågan att skildra scener och skapa stämningar som gör att det för lyssnaren känns som om du följer skeendet på en skärm snarare än får det berättat för sig.
Det ryms en samling fina storys här som du gärna vill dröja dig kvar vid eftersom berättaren vet att lägga fokus vid rätt detaljer. Med några få penseldrag målar han upp en rik bild som lyssnarens tankar kan spinna vidare på, fylla i med egna erfarenheter, relatera till. Ibland tänker jag på Harry Martinsson, en annan berättare med associationsrikt språk som blev känd för ett författarskap som »skildrar daggdroppen och fångar kosmos«. På ett liknande sätt fångar Skander det stora, eviga i det alldagliga, prosaiska. Håll ögon och öron öppna för det här.