Laura Marling: Semper Femina

Lägg märke till hur hon fraserar. Och hur hon ändrar frasering när berättarjaget blir ett annat eller atmosfären en annan. Laura Marling kan låta mild och omhändertagande, för att blixtsnabbt slå över och bli isgudinna á la Nico. Hon kan låta ung och sökande i ena sekunden, för att i nästa vara livsluttrat blasé. Skiftningarna är subtila, inget hon gör en stor grej av, men de finns där – både lågintensiva och hypereffektiva.
Laura Marling är individualisten som försöker hitta en tillhörighet. Den här gången utforskar hon feminitet och kvinnlig vänskap, ifrågasätter såväl större mönster som sina egna, men det blir aldrig teoretiskt i överkant. »Semper Femina« är ett av hennes allra vackraste och starkaste album; vaket, skimrande, tryggt, intimt, glasklart. Som artist behöver hon inte framhäva sig, är bekväm i sin röst och roll, är helt sin egen. Arrangemangen är småskaliga, stundom minimalistiska. Av ansatserna att gå åt rockhåll som var tongivande på föregångaren »Short Movie« märks föga, men i likhet med allt Laura Marling satt sitt namn på lämnas du med en känsla av att du inte kan vänta på att få höra nästa skiva.