Kendrick Lamar: Damn

Vad vill Kendrick Lamar? Vad vill han uppnå med sin musik och sin karriär? Vad vill han göra för sig själv och för samhället han tillhör?
Efter sex år av hyllningar och sju grammyvinster samt sinnesvigdande framträdanden på prisgalor och pratshower är frågorna rimliga att ställa: Vad gör du när dina album blir universellt hyllade – från självständigt släppta »Section.80« till Dr. Dre-backade storbolagsdebuten »Good Kid, M.A.A.D City« och sedan »To Pimp a Butterfly« som cementerade din roll som en av din generations självklara stjärnor? Hur gör du för att gå vidare? Vad är nästa steg? Vad gör du för att överträffa dig själv, om det är målet? Och om inte: vad är då målet?
För Kendrick Lamar verkar svaret ha varit att bara sudda ut det mesta, behålla grundstenarna och hitta nya formuleringar för att kunna fortsätta ställa både sociala och spirituella frågor till sig själv och de som lyssnar.
Tjugonioåringen från Compton ger sken av att ständigt drivas av en överväldigande vilja att skapa något större än några låtar som lyssnarna slumpmässigt kan slänga in i roterande spellistor. Det är på så vis väldigt lätt att kalla honom pretentiös och traditionstyngd purist, även när han inte uttryckligen säger det verkar han bry sig en hel del om vad som anses vara i linje med hiphopens åldrade regelverk. Men att Kendrick inte uttrycker dessa åsikter på annat sätt än via sitt hantverk är till hans stora, kanske enorma, fördel: de enda tillfällena där den globala hiphoppubliken verkligen blir varse om exakt vad han tycker och tänker sker nästan exklusivt genom vad han förmedlar via sin musik. Det faktum att varje album fortsätter att streta framåt får honom i stället att framstå som en gränslöst begåvad student, vars kärlek till musikhistorien är oändlig och vars talang hela tiden lyckas ompaketera kunskapen till något helt nytt.
På »Damn« rappar Kendrick Lamar om att det som händer på Jorden stannar på Jorden, vilket upprepas av Kid Capri när han på klassiskt DJ-manér proklamerar att det är »New Kung Fu Kenny!« som spelas. Kendrick rappar om att alltid ha trott att det var han mot världen, tills han insåg att det egentligen var han mot sig själv. Han har ofta utformat sina berättelser så att de kan rymma både synder och dygder, berättelser om vad han varit och vad han är och vad han vill vara, och detta fortsätter med ett nytt kapitel här. En historia om hur du reser dig ur förkrossande förhållanden med hjälp av talang och intelligens, och hur du häpnas av yttre omständigheters nyckfullhet och den orimlighet som leder till att vägen ut uppenbarar sig och drömmar besannas, och hur du sedan handskas med paranoian och skuldkänslorna och rädslan att förlora allt som följer på framgångarna.
I allt detta försöker Kendrick Lamar hitta sig själv utan att förlora sin tro, han försöker berätta om allt slumpartat som skapat hans karriär, han försöker själv förstå hur små skillnaderna mellan himmel och helvete, mellan liv och död, kan vara. Tack vare hans konceptuella sätt finns en röd tråd mellan alla låtar även när han på sitt minst experimentella album strukturerar skivan som om han experimenterar med pennan. Eftersom Kendrick gärna anammar övergripande teman känns det som att han inför »Damn« bad om ett par dussin begrepp och sedan började skriva med vart och ett i åtanke. Här finns textrader som spelas upp baklänges, kreativa val som påminner om konceptuella proggalbum, uppdelningar som skapar låtar inom låtar som ibland är otroliga och ibland är nästan omusikaliska.
Trots att hans vanliga musikaliska lagkamrater är på plats även denna gång är albumets tematik, ambitioner, idéer och målsättningar annorlunda, och konstruerade efter vad Kendrick Lamar anser bör vara nästa kapitel för en Compton-rappare att skriva.
Även om producenterna är sedvanligt imponerande när de här har ombetts att återvända till sina rötter och skriva utifrån detta är det hur de rör sig framåt tillsammans med Kendrick som är det mest anmärkningsvärda. DJ Dahi har utökat sin roll, skivbolagskompisen Sounwave är med rakt igenom, likaså jazzvännen Terrace Martin, och tillsammans lägger de grunden för Kendrick Lamars musikaliska bana. »Damn« låter mindre tyglad, mer i linje med dagens större hiphopscener utan att ta efter för mycket.
Kendrick utformar musiken så att den ska passa skillnaderna i skivans olika toner och ämnen, samtidigt som den påvisar hans tilltagande flexibilitet. Detta gör »Love« till en åttiotalsdoftande pop/r’n’b-hybrid, »God« till något liknande men mer triumfatoriskt och »Humble« till en naket aggressiv uppläxning. Det är som ett svar på att det krävdes så mycket grävande för att ta sig an den så krävande »To Pimp a Butterfly«. Verifierat av att det i nya albumets upptakt kommer en bastung knytnäve och intensivt rappande i »DNA«, vilket snart matchas av rapintensiva »Element« och »Feel«. Kendrick är ensam i huvudrollen nu, han låter sjuttiotalssoul överbrygga och inspirera låtar, han bäddar in budskap som spelas baklänges i »Fear« (»the pain in my heart carrying the burden for the struggle«) och han använder gäster för att öppna en annan sida av sin musikalitet utan att för den skull låta den kommersiella aspekten ta över – gästerna är där som partners som bidrar till helheten. Världens musikälskare bjuds på en sjungande Kendrick Lamar och en rappande Rihanna i eleganta »Loyalty« på ett musikaliskt friare album som inte tummar på vad TDE-kollektivet anser är gjort och vad som går att göra härnäst. I avslutande »Duckworth« sätter Kendrick Lamar albumets kreativitet på sin spets när han berättar om livets slumpmässiga sätt som kunde ha förändrat väldigt mycket för väldigt många, och spelar sedan tillbaka albumet helt så att slutet och början möter varandra med ett pistolskott i vardera ände, som att Kendrick vävt »time is a flat circle«-teorier medan han skrev albumet.
»Damn« är kul att lyssna på och samtidigt tungt att gräva djupare i. Det är ett verk som visar att Kendrick Lamar besitter en teknisk begåvning och artistisk ambition som är så gott som oöverträffad och att hans försök till att backa lite från de stora frågorna och problematiserandet på »To Pimp a Butterfly« sitter så djupt att de syr ihop trådar även här.
Så, vad vill Kendrick Lamar? Vad säger »Damn« om honom, om hans omvärld, om världen överlag, om tiden vi lever i? Vill han vara sin generations röst, dess hiphopikon? Vill han vara hiphopens kreativt mest bländande konstnär, någon som traskar lätt mellan soul och r’n’b och pop och barndomens inspirationer för att sedan förädla hiphopkulturen? Vill han vara grabben från Compton som enar det blå och det röda eller vill han vara den globala superstjärnan? Eller vill han, som de tre senaste albumen antyder, vara allt samtidigt och mer därtill?