Ett countrysamtal med Zephaniah Ohora

Den turnéaktuelle honkytonkcroonern om ljudreferenser, »Sweetheart of the Rodeo« och Marty Robbins.
»There’s gotta be a song left to sing
’Cause everybody can’t have thought of everything
One little note that ain’t been used
One little word ain’t been abused a thousand times
in a thousand rhymes«
Gillian Welch
Så här är det: all musik behöver inte vara nyskapande, eller låtsas vara det. Inom countrymusiken kan det rentav vara ett plus att värna om traditionen. Det går trots allt att göra det samtidigt som du hittar en ny och egen twist på den. Fråga Dolly Parton, fråga Willie Nelson, fråga Kris Kristofferson, fråga Dwight Yoakam, fråga Gillian Welch, Sturgill Simpson eller First Aid Kit. Du kan nog rentav fråga Zephaniah Ohora också.
Zepha… vem?
Ja, till skillnad från övriga namn i nyss redovisade uppräkning är han ingen stjärna. Än. Blir kanske ingen heller, i den mån det spelar någon som helst roll. Men det finns en del som talar för att Zephaniah Ohora är på god väg att räknas till en av den klassiska countrymusikens främsta försvarare. Allt fler surrar om honom. Inte bara i New York, där han utgör en av stadens mest prominenta genrerepresentanter, utan bland countryvänner överallt.
Fjolårets debutalbum »This Highway« uppehåller sig närapå uteslutande i gränslandet mellan honkytonk och lite mer sofistikerad countrypolitan, så som countryn kanske framför allt lät någonstans i mitten av sextiotalet. Men även om musiken sålunda drar åt det vi förknippar med retro lyckas den undvika det där närmast kitschbetonade som allehanda vintagevurmare tenderar att fastna i. Skivan låter modern, här och nu, trots det stilmässiga tillbakablickandet. Det är verkligen inte alla som fixar det, och det är svårt att sätta fingret på exakt hur Zephaniah Ohora ror uppgiften i land.
Möjligen för att det låter så makalöst bra.
Möjligen för att så mycket engagemang, finess, övertygelse och fingertoppskänsla präglar allt ifrån texter till skivomslag, från arrangemang till instrumentering, från melodier till sånginsatser.
Möjligen för att »This Highway« utstrålar en värme som aldrig kan upplevas dammig.
Alldeles oavsett råder det aldrig minsta tvekan om att Zephaniah Ohora tar uppgiften på allvar. Om än med ett sällan avlägset leende i mungipan. Vilket, har vi lärt oss, ofta är en fruktsam kombination.
– Innan vi gick in i studion gav jag en lista på inspelningar som soundreferenser till Aaron Nevezie, teknikern som spelade in min skiva, säger Zephaniah Ohora när jag lyckas få tag på honom i Nässjö där han befinner sig under den pågående och bejublade skandinavienturnén (som när detta publiceras har tre återstående datum: Motala i kväll, Stockholm i morgon lördag och Mariehamn på måndag).
– Och Aaron gjorde ett enormt jobb med att få ljudbilden att komma så nära förlagorna som möjligt utan att det för den skull lät gammalt. Det är mycket hans förtjänst att det blev så bra. Jag var mån om att det skulle kännas relevant i dag. Och att det skulle låta enhetligt.
Vilka inspelningar fanns på referenslistan?
– Allt från Ray Price till Carl Smith, då deras grejer från mitten av sextiotalet. Merle Haggard, förstås, från sent sextio- och tidigt sjuttiotal. Kanske någon George Jones-låt. Några med Red Simpson. Och så en del mer obskyra saker, som en låt med en snubbe vid namn Tiny Harris.
Zephaniah Ohora växte upp i ett djupt kristet hem i New Hampshire. Det var först sedan han flyttat till New York och hunnit passera de tjugo med några år som countrymusiken blev en del av hans liv.
– Dessförinnan visste jag så klart att countrymusik existerade men jag hade ingen kunskap om den. Det var inget som spelades där hemma. Jag hade viss koll på vilka Hank Williams och Johnny Cash var men inte mer än så. Vi tittade aldrig på TV hemma men pappa var förtjust i svartvita gamla filmer, allt ifrån krigsfilmer till gamla westerns, så när jag senare hörde Marty Robbins fattade jag lite vad den musiken bottnade i. Och relativt nyligen, för något år sedan kanske, insåg jag att i öppningsscenen till den animerade sextiotalsversionen [kom i själva verket 1973] av »Robin Hood«, en av mina favoritfilmer som liten, är det en tupp som spelar och sjunger – och det är ju Roger Miller som gör den rösten. Det är mitt första minne av countrymusik, utan att jag insåg att det var det då.
The Byrds-albumet »Sweetheart of the Rodeo« blev för dig en viktig kanal in i countrymusiken. Vad var det med den skivan som fick dig att fastna?
– Den knockade mig helt. Jag hade aldrig hört något liknande. Det här var vid en tidpunkt då jag var inne på Grateful Dead och Bob Dylan och Neil Young och Crosby Stills Nash & Young, jag gillade kläderna, hade långt hår, Beatles-boots, utsvängda byxor och rubbet. Jag var fascinerad av hela fenomenet under det sena sextiotalet då hippiegenerationen inte kunde ta psykedelian längre utan började söka sig bakåt i den amerikanska historien. Så den skivan passade mig perfekt. Tidigare hade jag kanske hört Hank och Cash och någon enstaka låt med Haggard men det lät nog då lite för gammeldags för mig, jag var inte redo än.
Jag gillar också »Sweetheart of the Rodeo« och skivan spelade en liknande roll för mig men när jag senare hörde vissa låtar därifrån med Merle Haggard, George Jones och The Louvin Brothers tyckte jag att The Byrds inte riktigt kunde mäta sig med countryoriginalen, och det blev en ögonöppnare i sig.
– Jag var kanske tjugotre–tjugofyra när den plattan var som viktigast för mig. I den vevan var det väldigt många andra som fick upp ögonen för countryrock, som ville göra vad Gram Parsons hade gjort på »Sweetheart of the Rodeo«, och jag ville inte bli en i den skaran. Det var när jag verkligen satt ner och lyssnade på Merle Haggard, Marty Robbins och George Jones som jag kände »jamen det är ju så här jag vill ha det«. Jag ville ha mer av pedal steel och grejer, och eftersom jag inte kunde få tillräckligt mycket av det i The Byrds övriga katalog vände jag mig direkt till ursprungskällan.
– Faktum är att det var ett tag då jag länge inte kunde lyssna på »Sweetheart of the Rodeo«. Jag kände mig färdig med den. Men nu, helt nyligen, har jag börjat smyga mig tillbaka dit. Det krävdes bara lite tid. Faktum är att vi lyssnade på den i vår van bara härom dagen, apropå att skivan nu firar femtioårsjubileum. Nu kan jag uppskatta den för vad den är. En separat liten enhet i musikhistorien som erbjuder något annat än vad Merle Haggard gjorde på sina inspelningar under den eran.
Fanns det fler skivor som ledde dig in i countryn?
– Absolut. Bob Dylans »Hard Rain«, liveplattan från sent sjuttiotal, är en annan. Den var stor i min värld innan jag hade hört »Sweetheart of the Rodeo«, jag var kanske tjugoett och hade den på kassett innan jag skaffade skivan på vinyl. Det var första gången jag hörde »Lay Lady Lay« och några till låtar där pedal steel används. Versionerna där låter rentav mer country & western än något på »Nashville Skyline«, jag tycker det är Dylans mest countryaktiga skiva. Jag älskar den fortfarande. Neil Young spelade också roll, pedal steel förekommer ju på »Harvest«. Likaså en del med Stones.
Det finns mycket att älska med countrymusik, från de ofta snitsiga texterna till de färgstarka skivomslagen, från alla intressanta karaktärer till den musikaliska precisionen, och så vidare. Men det som nog slår mig mest, om och om igen, är hur många fantastiska sångare genren rymmer. Vilka är dina personliga favoriter, om vi talar vokalister?
– Åh, den frågan är svår. Väldigt svår. Jag skulle kunna välja George Jones men det säger ju alla, och George Jones själv sa att Merle Haggard är hans favoritsångare så… Nu är de så olika stilistiskt och själv dras jag nog till Merle Haggard lite mer, han träffar mig på ett djupare plan. Men frågan är om inte Marty Robbns är den allra mest drillade sångaren. Hans röst är oslagbar i omfång och kapacitet. Han behärskade så många olika stilar, gjorde alltifrån »Gunfighter«-plattorna och jazzalbum till rockabilly och pur country.
Om du måste välja en Marty Robbins-platta, vilken blir det då?
– Åh. En till svår fråga. Av cowboyplattorna är »The Drifter« en favorit. Jag gillar även jazzalbumet »Marty After Midnght«. »Devil Woman«-LP:n är inte heller dum. Och så har vi den där han spelar piano, vad heter den nu igen? Jo, »I Walk Alone«. Väldigt soulig platta med många helt enastående inspelningar. Den måste jag lyfta fram.
Vad kan du säga om countryscenen i New York just nu?
– Det händer ganska mycket, scenen befinner sig i ständig förändring. Men ingen är riktigt inne på samma traditonella spår som jag är, och ingen annan turnerar nog lika mycket heller. De flesta som spelar country gör det i coverband, eller ägnar sig åt countryrock. Min vän Veronica Davila, som sjunger på min skiva och även ingår i bandet Low Roller, släpper snart en skiva. Hon sjunger bra, skriver grymma låtar och flätar ihop countryrock med folk och allt möjligt, om än med tyngdpunkt på country.
– Det finns gott om bra musiker, gott om folk som gillar att spela, men det går inte jämföra med Nashville där det är så många som skriver eget material och dessutom är bra på det. Det är åtskilliga har som har flyttat från New York till Nashville på senare år.
Du överväger det inte själv?
– Kanske längre fram. Det vore smart karriärmässigt. Bor du där kan du på ett helt annat sätt träffa likasinnade att utbyta erfarenheter och tjänster med. Nashville är en av mina favoritstäder i världen. Det är dessutom lättare att bo och överleva där än vad det är i New York.
Är du förresten fortfarande involverad i Skinny Dennis [en efter Guy Clarks i »L.A. Freeway« omsjungne och alltför tidigt avlidne basist Skinny Dennis Sanchez uppkallad Williamsburg-bar som utgör något av nav för New Yorks countryscen]?
– I allra högst grad. Jag bokar fortfarande alla band, all musik, där. Har gjort i drygt fem år nu.
Hur skulle du beskriva stället?
– Det är ett av mina favorithak. Jag har ägnat hundratals, säkert tusentals, timmar åt att spela där. Jag har också DJ:at massor. Så gott som alla jag spelar med nu har jag träffat genom Skinny Dennis.
Om jag går dit i kväll, vad får jag höra då?
– Vad är det för dag i dag, torsdag? Då skulle du få höra Megg Farrell som spelar i kväll. Hon kör traditionell country. Folk är galna i henne.
De flesta kända eller omhuldade countryartister härstammar från Södern. Det gör inte du. Har du märkt någon form av snobbism eller skepsis gentemot dig baserad på just detta faktum?
– Jodå. Det vill jag nog påstå. Speciellt i Texas, där alla är väldigt stolta över sitt ursprung och allt som har med Texas att göra. Men jag vet inte, kanske är det bara något jag inbillar mig, något som bottnar i att jag känner mig som något av en utböling. Ett tag hade jag den bilden av Nashville också men nu när jag har varit i stan en del känner jag precis tvärtom, att folk stöttar och är väldigt uppmuntrande.
– Man ska också komma ihåg att de regionala skillnader som förr i tiden fanns inom countrymusiken berodde på att man ofta bara hade tillgång till sin lokala radiostation som spelade musik som var populär i trakten och det påverkade i sin tur efterföljande generationer av musiker. I dag med internet växer människor upp med musik från alla möjliga håll och kanter, så jag tror att man oavsett ursprung kan vara kapabel till att göra angelägen countrymusik. ■
Zephaniah Ohora: Take Your Love Out of Town
Relaterat
