Olle Ljungström: Måla hela världen

Vi är många som saknar honom. Hans sort, men kanske ännu mer vad han utlöste. Själv kan jag sakna den där speciella känslan av att det liksom bränns när du lyssnar på Olle. Du vet inte riktigt om du vågar gå ända in, ända fram, men när du väl gör det liknar upplevelsen ingen annan. Något i hans bräckliga röst kombinerad med den säregna rocklyriken kan få hela din existens att börja svaja. Du förstår kanske långt ifrån allt i texterna och du lär inte ha varit på samma mentala eller fysiska platser men du begriper likafullt.

»Släng in en clown«, det som 2013 blev Olle Ljungströms sista album medan han var vid liv, hände väl aldrig riktigt. Personligen gillade jag dess opretentiöst tillbakalutade Stones-rock’n’roll men möjligen saknades den där arketypiska Olle-nerven för att falla fansen helt på läppen.

»Måla hela världen«, från början tänkt som en dubbel, är inte väsensskild men det faktum att mångårige vapendragaren Torsten Larsson har tvingats använda sig av det som fanns klart eller åtminstone hade kommit en bit på vägen ger slutresultatet en ömtålighet och spretighet som klär Olle väl. På sina ställen gränsar hans sång till obehagligt svag eller ostyrig men skivan upplevs aldrig som ett spekulativt användande av restmaterial utan mer som en sista – efterlängtad – hälsning från någon som många gärna hade tagit farväl av medan tid fanns. Det är rock men en rock som ett i lika delar smart och förgiftat slarvigt skick vrider sig runt sin egen kropp och aldrig, aldrig ens kommer nära klichéer. Det hade förmodligen låtit fantastiskt på scen.