Den långa vägen hem




Foto: Jonas Linngård



Ulf Stureson ser på sin karriär genom sju låtar.

– Den här skivan är en arm bakåt och en framåt.

Dagen efter vi ses på den östra Söder-belägna Sonic-redaktionen ska Ulf Stureson bege sig först till Gävle för en intervju och sedan vidare till Alfta. Där i uppväxttrakterna väntar bland annat ett uppträdande i skivaffären Vinylstallet och en middag för flyktinggänget som är statister i den fina videon till »Gräs och syra« (han har i efterhand kommit på dess likhet med Traste Lindéns Kvintett-videon »Tåget går« som också delvis är filmad i huset där Ulf växte upp). Där vid släktgårdens omgivningar ska han också passa på att ge sig ut i skogen och röja. Även om Ulf Stureson sedan många år tillbaka bor i Stockholm åker han norrut åtminstone några gånger i månaden för att hälsa på och röra på sig i naturen.

– Farsan tyckte att motion bara var något för stockholmare, man skulle vara ute i skogen och jobba. Det där har jag i mig någonstans.

Eftersom femte soloalbumet »Alfta förr och nu« är en sorts livskrönika kändes det passande att låta Ulf Stureson blicka tillbaka på sin egen karriär. Det görs nu inte i form av en renodlad intervju, den femtiosexårige hälsingen har i stället fått i uppdrag att prata om sju av skribenten utvalda låtar från punkstarten under sent sjuttiotal fram till den nu aktuella plattan, låtar som kändes viktiga eller bara väldigt bra. Tanken är att med deras hjälp söka oss från då till nu, från Alfta och Bollnäs till Stockholm, och kanske tillbaka.

 

Traste & Superstararna: Pengar (1979)

»Du din jävla sopa varför gnäller du på oss, vad fick du ut av livet – ja pengarna förstås.« Traste & Superstararnas debutsingel, skriven av radarparet Mats »Traste« Lindén och Ulf Stureson, är en punkstänkare så det sjunger om det och utnämndes på sin tid till Veckans singel av Mats Olsson i Expressen.

– Den utlöstes av punkvågen, får man väl säga. Av alla mina och Trastes resor till London och vårt botaniserande i skivaffärer där. Vi åkte dit hela tiden. Det bara bubblade där då. Jag hade gjort egna låtar sedan jag var tio och vi hade haft vårt band. Det lät som Alice Cooper, Beatles eller Status Quo på speed. Men så kom punkvågen och eftersom vi var i rätt ålder, sexton–sjutton, sa det bara pang. Yes! Vi var förberedda på något sätt och så plötsligt fanns det ett sätt att uttrycka sig på.

– Visst var vi isolerade från storstadspunken. Och först var vi helt ensamma i Bollnäs med omnejd om det här. Sedan dök det upp fler och fler band som närmade sig det nya på olika sätt, modspop, experimentella band med mera, och vi hittade fler och fler likasinnade i Bollnäs och sedan hela länet. Det fanns också en samhörighet med likasinnade ute i landet: Klippan-gänget, i Sundsvall fanns det grejer, Östersund, lite här och där i avkrokarna. Men Rågsved och Ebba Grön och det där, det var något annat, det var mer en förortsproggpunk.

– Den här låten, och en bunt till, bara kom. Tjoff. Vi spelade in i Hillestudion, ett gammalt bageri utanför Gävle. Leffe Walter [känd som ena halvan av Mora Träsk] var ljudtekniker och jag minns att han var magsjuk och gick och spydde hela tiden. [leende] När vi ville ändra i något eller var inne och petade sa han bara trött: »Bullarna blir inte bättre än degen.«

– Vi var omgivna av gamla proggare eller jazzrockare. När vi kom till radio, TV eller skivstudion fattade ingen någonting av vad vi ville göra. Det var svårt att förklara att vi ville åt det här hårdare, tuffare, men oftast lät det som att man spelade på kuddar, som att man gjorde någon sorts mjukprogg fast man försökte ösa på så mycket det bara gick. Men den här singeln lyckades Leffe fantastiskt bra med. Jag är jättestolt över »Pengar«. Tycker den är en fulländad snabbpoplåt. Det är helt otroligt att vi kunde göra den när vi var så unga.

 

Traste Lindéns Kvintett: Hjärta slå (1994)

Då Per Persson 1989 lämnade TLK för att satsa på sitt närbesläktade Pack tog Ulf Stureson hans plats på basen och återförenades därmed med gamle vapendragaren Traste Lindén. Tjusigt trumpetutsmyckade kampsången »Hjärta slå« återfinns på det som blev gruppens sista album »Som på film«.

– Från det att Superstararna upplöstes 1982 hade jag och Traste haft ett uppbrott på sju–åtta år. Jag flyttade till Stockholm, spelade bland annat med Burning Igloos, och han till Gävle. Vi kom ifrån varandra. Men någon gång efter att de hade släppt sin första platta med Kvintetten började vi ses igen. Vi gjorde låten »Pettersson« till deras andra album »Bybor« och skrev sedan tillsammans på alla plattor fram till slutet. Eller till den sista hade jag kommit i gång på egen hand, det mesta jag bidrog med där skrev jag själv.

– Visst kunde det vara lite fajt att få in låtar på Kvintettens plattor. Håkan Ahlström skrev hitsen. Mikloz [Fläckman] de kluriga gubbetraktelserna. Och Traste och jag, jag vet inte, vi gjorde väl efter Superstararna lite bonna… jag vet inte, lite annat stuk. Det var alltid en kamp mellan oss, det var ju fyra låtskrivare. Sedan när jag och Traste på sista skivan skrev på egen hand och jag tror Magnus [Fagernäs] också fick med någon låt, då blev det plötsligt fem. [skratt]

– Anledningen till att jag hade fått upp farten med låtskrivandet var nog att jag skrev åt Sigge Hill, det öppnade en del kranar. Det bara strömmade på. Först var den här låten tänkt till honom, tror jag. Men så tyckte jag att den var lite för personlig eller inte kändes riktigt han. Senare insåg jag att den var skriven, och det gäller flera låtar på den här skivan, i efterdyningarna på min systers sjukdom och bortgång. Redan på »Gud hjälpe…«-plattan syns det nästan på omslaget att jag är ganska förstörd. En fruktansvärd tid.

– I den här vevan började det bli lite mer personliga grejer från mig jämfört med det jag hade gjort tidigare tillsammans med Traste, som »Ensam igen« och sådana låtar som var designade för Kvintetten. Om än utan att jag själv direkt tänkte på det. Det var Johan Vävare, som mixade den här plattan, som sa om låten »Våren«: »Den handlar om någon som dött, va?« [förvånad blick] »Jaa, shit, det gör den ju kanske.« Jag hade inte riktig koll. Men det började komma.

– »Hjärta slå« skildrar en ganska trasig tid. På ett stadium hette den inom parentes »Nyår på Lillfjärden«, kommer jag ihåg. Lillfjärden är en vattensamling i Hudiksvall där jag var mycket då eftersom Sigge hade sin bas där.

 

Ulf Stureson: Sommarbarn (1996)

Öppningsspår på »I overkligheten«, den sorgkantade solodebuten som inte gjorde mycket väsen av sig när den släpptes men vars status vuxit med åren och i dag räknas till de stora svenska skivklassikerna (fanns med på Sonics bästa svenska albumen-lista 2013). På en gång infinner sig stämningen där det väldigt verkliga bäddas in i ett nästan drömskt skimmer, och den hålls fast skivan igenom. Redan i TLK hade Ulf Stureson i text börjat bearbeta saknaden efter sin syster Anna, som gick bort i cancer, och sin bror Per, som dog i en mopedolycka men här görs det med ett existentiellt djup, en blottlagd skönhet och kompromisslös helhetsvision vars lågmälda kraft knappast kan undgå någon.

– Jag satt ovanpå Kvarnen i någon liten skrubb som jag hade fått låna med en portastudio och spelade in en demo med den här, »Varm vind«, »Min syster« och någon till. »Solen sken« kanske, jag minns inte.

– Först bara skrev och skrev jag. Det gick ganska fort. När det började bli en del kände jag: »Det här är ju bra. Det är ju fan det bästa jag har gjort. Men, vad ska jag göra med det? Jag kan ju inte ge det till Kvintetten. Ska jag göra det själv?« Det kändes verkligen läskigt. Jag kände att jag var ute på osäker mark, visste inte om jag kunde göra låtarna så här, om jag skulle palla. Men så spelade jag upp dem för lite folk som också tyckte det var bra.

– Sedan är det ju så att det är det här jag gör, jag håller på med musik och har jag nu gjort någonting som jag tycker är det bästa jag gjort är det klart att jag ska ge ut det. Allt annat vore ju vansinne. Men jag minns att Thåström en gång frågade mig: »Hur fan kan man göra en sådan platta?« »Ja, jag vet inte, nu blev det så.« I dag ges den typen av skivor ut lite i parti och minut, men då var det inte så.

– Jag är jättestolt över den, men jag kan inte bedöma den efter de vanliga måttstockarna. Den var så speciell för mig, den är ingen vanlig skiva.

– När jag hade gjort klart låtarna visste jag vilka tre som skulle ligga först [»Sommarbarn«, »Sjuk«, »I overkligheten«]. Även om det råkar vara kommersiellt vansinne. Sådana saker hade inte med saken att göra alls. Utan det var det här statementet vi skulle göra.

– Jag vet inte vad jag ska säga om »Sommarbarn« . Alla sa att den är så himla bra. Och jag kände det själv också, att den verkligen är ett [tar ett djupt andetag] starkt… Jag mindes alla de där sakerna, hade så otroligt tydliga bilder av allting som utspelar sig i den.

– Många låtar är sprungna ur drömmar eller en halvvakenhet. Skivan känns kanske lite hallucinatorisk på grund av det. Sedan har jag nog någon Beatles-psykedelia i mig. Den platta jag tänkte på när det var dags för att spela in var John Lennons första soloplatta. Eftersom jag älskar honom och alltid har gjort. Och många skivor från tidigt sjuttiotal är ju lite flummiga, som tidiga Neil Young.

– Men så finns ju en realism också. Jag kände själv att jag inte ville bli tårdrypande sentimental. Som gammal punkare är jag allergisk mot sådant. Det måste till en syrlighet eller en sälta i det, som i en isländsk saga eller Lou Reed som kan uttrycka jättestarka grejer med lakoniska understatements. Sådan musik går jag i gång på.

– Efteråt har jag ju förstått att det var viktigt ur bearbetningsssynpunkt att skriva de här låtarna. När jag framför dem live i dag känns det oftast bara väldigt bra. Men fortfarande, när jag verkligen går in i den världen, kan det bli laddat. Härom veckan gjorde jag en liten skivaffärsspelning i Gamla Stan där jag spelade ett par låtar från »I overkligheten«, däribland »Sommarbarn«, och då började jag gråta efteråt. Även om förstås hela situationen kan ha bidragit, att jag var nervös och spänd inför släppet, att publiken var så fin, att det lät så bra och allt vad det kan ha varit.

 

Ulf Stureson: Ett öppet sår (2000)

En av höjdpunkterna på det självbetitlade, lite poppigare andra albumet stryker fram i ett behagligt tempo och har ett intro som påminner lite om Pixies »Where is My Mind«.

– Det här är en slags fortsättning på »I overkligheten«. Den handlar om ett besök på kyrkogården där i Alfta. När allting mer var över, så att säga. Jag går till graven där och tänder ett ljus, på allhelgonaafton tror jag.

– Med tanke på föregångarens relativt blygsamma framgång var förväntningarna på andra skivan nertonade. Jag tyckte det var skönt att pressen släppte. Det enda negativa var väl att inspelningsbudgeten sjönk drastiskt. [skratt] Från att ha varit i Atlantis lyxstudio med producent fick jag baxa bandspelare och annan utrustning till skivbolagets lägenhet på Hagagatan. Där jag satt helt själv och pulade och hade lekstuga. Inspelningen var jättejättekul.

– Med låtskrivandet körde jag bara på som vanligt. Det bara fortsatte. Det kom låtar efter »I overkligheten« som fortfarande var på det temat. »Jag hoppas« blev klar precis så att den inte togs med. »En annorlunda värld« likaså. Det finns fler låtar. »Ett öppet sår« då. En låt på min nya platta, »Huvet fullt«, är faktiskt från den här tiden. Den har jag gjort försök med på varenda skiva och inte fått till förrän nu, tycker jag. Andra plattan skulle ju till och med haft den titeln.

– Med första skivan hade jag hittat en ton som jag ville behålla, även om vissa texter nu hade börjat gå åt ett lite mer allmänt håll.

 

Ulf Stureson: Pärlor för svin (2003)

Mäktigt Bob Dylan och The Band-sound. Musiken väller fram på bred front. »Den är ju väldigt jublande och häftig på det sättet«, säger Ulf. Låten står att finna på hans tredje album »Allt jag ville säja«.

­– Jag tror att »Pärlor för svin« var lite inspirerad av mitt första möte med Olle Ljungström, som var min stora idol i tonåren. Superstararna skulle vara med i något TV-program tillsammans med Reeperbahn och Gary Numan, av alla människor. Själv hade jag glömt mina scenkläder, hade någon Beatles-t-shirt, jeans – och träskor. [skratt] Vi såg alla extremt bonniga ut, med fjunmustascher. Som moppekillar på vischan. Och så kommer vi in i omklädningsrummet och där sitter Olle och tittar upp på mig, med kajal i ansiktet och är bara så jävla cool. Lika gammal som jag men ljusår coolare. De hade släppt första skivan med »Havet ligger blankt« men också några singlar som vi verkligen gillade: [sjunger tyst för sig själv] »Blommor som växer i asfalten…«

– Men någonstans i Olle såg jag också något väldigt svart. Och just det spann jag i väg på i den här låten där jag antar att även jag själv finns med på något sätt. Det är ofta så när jag skriver att jag kanske utgår från någon annan, min syrra, någon exflickvän, det kan vara gamla vänner, olika scener jag minns och så tillkommer jag själv och det blir en mix, en salig blandning.

– Om andra plattan lite rörde sig åt annat håll än »I overkligheten« skulle den här tredje vara en relations- och kärleksskiva av mer traditionellt snitt. Om än ganska misslyckade relationer… Det var en skiva som faktiskt hade ett tema och temat var hjärtat, kärlekstrubbel. Ett tag höll jag på att laborera med albumtiteln »Hjärtat fullt« eftersom »Huvet fullt«, låten vi pratade om tidigare, ibland hette »Hjärtat fullt« och vi gjorde ett försök med den även på den här skivan, tror jag.

– Så småningom lärde jag känna Olle. Vi sågs många gånger genom åren. Något år var vi förband och åkte med på hans turné. Blöta nätter då och då. Om han kände till att jag hade honom i åtanke här? Näe, det sa jag nog inte någon gång.

 

Ulf Stureson: John (2007)

Ringande gitarrpop med ett nästan amfetaminerat driv som får en att tänka på såväl The Byrds som Flamin’ Groovies. Från »Beroende« och till viss del inspirerad av en viss Sound Affects-redaktör som gick bort 1999.

– Återigen utgår jag från en annan person. Och jo, det är ju John L. Byström. Men han skulle aldrig ha nitar och läder på sig så jag vet inte varifrån den raden kommer. Den bara dök upp. Och jag skrev den innan Magnus Uggla släppte låten »Nitar och läder« så det kan inte ha varit därifrån heller. Låten handlar inte så mycket om John men han triggade i gång något, jag började fantisera om hur någon känner i hans läge, där fanns någon desperation som jag kunde känna igen mig i. Flera av texterna på den här skivan handlar om någon som är i dåligt skick, är uppe alldeles för sent och ute alldeles för mycket. Jag hade en sådan period efter »I overkligheten« på gatorna här omkring.

– Många låtar på »Beroende« går i moll. Efter att ha gjort en sorts varm kärleksplatta med »Allt jag ville säja« samlade jag ihop låtar som förenades av det här trashiga, fula, skitiga, elaka, deppiga och dystra. Det kändes rätt då. Sedan spelade jag in med Björn Olsson och han uppmuntrar gärna den grejen. [skratt] »Skit i den där låten men den här ska vi ha med.«

– För mig var John L. en sådan hjälte, en musikmentor och profil. Jag gick i skola med hans lillebror Ulf som berättade om hur hans bror älskade Beatles, så när vi pluggade på gymnasiet gick vi ofta hem till John i Bollnäs och lyssnade på skivor. Han hade ju hur mycket plattor som helst. Vi pratade musik, musik, musik. Han var äldre än oss andra, fem år kanske. Sedan plötsligt gick han från vanlig bankkille till mods över en natt. »Shit, vad hände.« Det var då började han hänga med oss som var lite yngre.

– Han var också tillsammans med min syrra i flera år så vi umgicks på det sättet också, firade jul och så. Vi gjorde jättemycket tillsammans, gav ut samlings-EP:n »Flower Power«, hade musikförening och grejer ihop, tog en massa band till Bollnäs. Vi hade som mål att få dit antingen Jonathan Richman eller Iggy Pop. Och så fick vi dit Jonathan! Vi bara: »Hur fan gick det till?« [skratt]

– John var ju så styvnackad. Han skulle aldrig kompromissa, inte en millimeter. I många år var han ju väldigt betydelsefull i någon undergroundbemärkelse.

– Efter »Beroende« kände jag att jag behövde jag en paus. Jag hade gjort fyra skivor där man fick kämpa hela tiden. Jag har i och för sig väldigt dedikerade fans och får uppskattning och allt det där men ändå, det är inte så att jag har någon jättepublik, det var svårt att få ihop turnéer, det var mer en spelning då och då. Till slut funderar man: »Vad ska det här vara bra för?« Det var bara tvång, tungt, inte lika lustfyllt. När jag som liten började skriva var det en flykt från den tråkiga vardagen, nu hade det i stället blivit den tråkiga vardagen. Dessutom hade jag fått mitt andra barn som var liten då och jag ville inte vara så där disträ och ofokuserad som jag blir av att tänka på låtar. Så jag bestämde mig för att leva vanligt och skaffade mig ett jobb. Jag måste ändå ha något att skriva om för jag märkte att det var slut. Och det tog fem år innan jag kände att det möjligen var dags. Mot slutet av den perioden började jag känna mig så tom och meningslös. Även om jag har ju familj och barn är det något som fattas, något som jag alltid har gjort. Jag mår bra av att skriva. Jag känner att jag behöver det. Så jag kollade lite vad jag hade sparat sedan tidigare och skrev några nya, »Gräs och syra« och »Fast jag vet att det är fel« kom där i början. Skrev några till, tänkte att jag kanske ska spela in det här. Gjorde ett test med en producent men kände att nej, nej, det är alldeles för tidigt i processen.

– Sedan tidigare hade jag kommit i kontakt med de här Bollnäs-grabbarna som jag spelar med nu. Ett gäng unga Bollnäs-band arrangerade en 0278-kväll – riktnumret till Bollnäs – på anrika svartklubben Pluto och de frågade om jag ville vara med. Jag har inget band, sa jag, och då erbjöd de sig att kompa mig. Och det bara funkade direkt. De är helt suveräna och det är så skönt att ha ett band där jag känner igen mentaliteten och där vi pratar samma språk. De var också peppade och började sparka på mig: »Ulf, för fan, kom igen nu, det är klart du måste göra en skiva!« Unga och pigga, medan jag var mer »Jaja, kanske…«. Men till sist blev det en.

 

Ulf Stureson: Gräs och syra (2017)

Första singeln från rättvist bejublade återkomsten »Alfta förr och nu« bärs fram av en framhummad melodi som får en att tänka på förra skivans producent Björn Olssons skaldjurssvit. »När själva låten var klar kände jag att det måste lukta mer hö och hässjor«, säger Ulf. »Det kan ju vara så att folk går och hummar när de är på väg hem över fälten efter att de har slåttat med sina liar.«

– Ofta blir mina plattor en reaktion mot den föregående. Länge undrade jag »vad är det här för en skiva?«, låtarna spretade åt alla möjliga håll. Men så kunde jag efter ett tag skönja »ja men det här är ju någon slags bringing it all back home«, en sorts återknytning till den första och egentligen allt jag gjort. Det kändes som att knyta ihop säcken. Sedan gick min pappa bort förra året och då händer det mycket med en. Jag tror det händer mycket med killar när fäder går bort, precis som det gör med tjejer när mamman försvinner. Mer än man förstår har man något med sig därifrån. Jag började rota i papper och i skåp och tittade på gamla foton igen som jag också hade använt till »I overkligheten«, pappas gamla foton, han plåtade jättemycket. Och så hittade jag farfars bok, »Alfta förr och nu«, ja men this is it – allt föll på plats där på något sätt.

– Jag känner rötterna mer och mer, hela tiden. Jag dras dit dels i fantasin, vilket jag inser att jag alltid har gjort för många låtar utspelar sig i den omgivningen som jag är så otroligt starkt präglad av, dels på så vis att det alltid har funnits så mycket historia i min familj. Det är så mycket en plats och de människor som har funnits där. Det är så icke-urbant, det är så långt ifrån den här världen man kan komma, och ändå har jag det i mig så starkt på något sätt.

– Innan mina syskon gick bort var jag det svarta fåret som hade dragit till stan. Jag höll på med grejer som min pappa aldrig skulle kunna förstå. Något av mina syskon skulle ta över gården där hemma. Sedan var de plötsligt puts väck. Och i början kände jag bara en sådan enorm tyngd. »Vad ska jag göra med det här?« Det var inte så att mina föräldrar hade lagt någon press på mig eller så, jag kände den där pressen ändå, outtalat. Och när jag gick igenom papper efter pappa uppdagades att han hade haft en ungdom som jag inte visste ett skit om. Han hade skrivit dikter, han hade spelat teater, ja, det hade han väl sagt någon gång, skrivit dagböcker ända sedan 1945, från kriget och hela vägen. Det enda jag trodde att han skrev var »Ja, det var fint, jag plöjde i dag, solen sken« och nästa dag »Det regnade, jag åkte ner på byn och gjorde det och det«, men det visade sig vara väldigt personliga böcker. Han hade ett liv som jag inte hade en susning om. Och då kände jag igen mig själv: »Varför sa han inte det till mig någon gång?« Men, det gjorde inte den generationen. Han var en sådan patriark. Du vet, gamla bönder, det är som att renässansen inte ens har ägt rum. De kunde vara moderna på sitt sätt men det fanns något av det där oerhört gammeldagsiga som jag växte upp med och som det sedan tog många år att förlika sig med.

– Och gradvis har jag alltmer börjat gilla att vara ute i skogen och röja och greja, nu älskar jag det och nu till slut får jag ihop mitt skapande med allt det där andra. Med den här skivan och efter breaket på tio år har saker börjat falla på plats. Nu har jag någon dröm om att göra en studio i ladan, att kunna kombinera det här att vara ute och jobba med att ha en massa musikgrejer där. Det har säkert också att göra med att ens barn börjar bli stora och klarar sig själva, och man kan smida egna framtidsplaner. Det kan faktiskt bli bra.




Relaterat

42 från 92
Uppdaterad Sonic-spellista!