Emmylou Harris

Det finns oftast svar på alla frågor, speciellt de allra viktigaste. Som till exempel varför det låter så mycket åttiotal om trummorna på första spåret på Emmylou Harris nya album »All I Intended to Be«.

Men det är inte för att ta reda på det som jag åker till London för att träffa Emmylou. Jag vill prata med henne om konsten att hitta och själv skriva de där odödliga låtarna. Något som »All I Intended to Be« är ytterligare ett bevis för att hon kan bättre än de flesta.

När jag i förväg undersökte ämnet frågade jag min gode vän Kent vilken som är hans favorit av hennes låtar. Han svarade omedelbart, från hjärtat, »Jerusalem Tomorrow«. God morgon, du dansk, det är ju inte ens hennes egen låt! Den är skriven av David Olney.

Men det säger en del om hennes förmåga att göra andras låtar till sina egna att han aldrig hade reflekterat över möjligheten att det vore någon annans låt.

När jag sedan sitter mittemot henne föreslår jag själv att kanske är »Boy From Tupelo« hennes bästa låt. Jag har alltid varit positivt inställd till låtar vars moral bärs fram av Elvis Presley:

»Like the buffalo

that boy from Tupelo

the old wall down in Jericho

Maybelle on the radio

I’ll be gone like the five and dime

it’ll be the perfect crime

Just ask the boy from Tupelo

he’s the King and he oughta know«

Fast egentligen vill jag föreslå en helt annan låt, jag vill bara ge henne chansen att själv göra det. Och det gör hon:

– Jag ska inte säga att jag är stolt över att ha skrivit »Bang the Drum Slowly«, jag säger hellre att det är en låt jag är väldigt glad att jag skrev. Inte minst för att den visade sig betyda så mycket för människor med samma erfarenheter. Och min mor älskar den.

»I meant to ask you how

you lived what you believed

With nothing but your heart

up your sleeve

And if you ever really were deceived

by the likes of me«

– Det är definitivt den sång som har varit allra svårast att skriva. Den skrevs om min far när han precis hade dött och den tvingade mig att ställa obekväma frågor om hans liv och vår relation.

»I meant to ask you

how to fix that car

I always meant to ask you about the war

And what you saw

across a bridge too far                                                                                                                                         

Did it leave a scar?«

När hon inte själv skriver kvalitetslåtar gräver hon fram andra låtskrivares mästerverk, något hon gjort i mer än trettio år nu. Hur går det till, hur skaffar man sig förmågan att höra vad som bär och vad som inte gör det?

– Det hänger förmodligen på att jag är och förblir ett fan; jag lyssnar alltid, jag lyssnar efter nya saker, jag hittar alltid nya låtar som skakar om mig eller förför mig. Och jag tror att det mest handlar om att lyssna, verkligen lyssna. Jag älskar att tipsa vänner och artistkollegor om låtar jag har hört. Precis som de tipsar mig.

Låtarna kommer till henne på många olika vis, vissa av dem trevligare än andra.

– För några år sedan fick jag en Ipod av en vän och den visade sig vara fylld med musik hon tyckte att jag skulle höra. Jag älskar att ställa in den på shuffle och bara låta mig överraskas av nya, ofta okända låtar. Det var så jag hittade fram till »Hold On«, som jag gör på min nya skiva. Den dök upp precis innan jag somnade, med hörlurarna på!

– Den är skriven av en kvinna som heter Jude Johnstone, hon har skrivit låtar i minst tjugo år. De har spelats in av bland andra Bette Midler, Bonnie Raitt och Johnny Cash, men det visste jag inte då när »Hold On« kom emot mig i natten. Jag blev plötsligt klarvaken när hennes ord om familjen och vad den betyder i svåra stunder strömmade genom mig.

»Once you were a little boy                                                                                                                           

workin’ on a great big plan

You threw away the simple joys                                                                                                                           

and now you’ve got to be a man

A battle’s ragin’ in your head                                                                                                                              

you wish you didn’t have to fight                                                                                                                         

Just hold on to my hand instead                                                                                                                     

another day goes by tonight«

Hon kopplade omedelbart orden och känslan i dem till sitt eget liv.

– En god vän till mig hade precis mist sitt barn, sitt vuxna barn. En pojke jag hade känt sedan han var liten, en underbar pojke, men han hade ställt till det rejält för sig och valde tragiskt nog att ta sitt liv. Jag knöt genast Judes text till den sorgliga händelsen.

Men Emmylou upptäckte också andra dimensioner i låten.

– När jag lyssnade mer på den kände jag att frågorna och uppmaningarna i den också kan vändas mot en själv; i stunder då ens »perfekta« liv på ett eller annat vis plötsligt och dramatiskt förändras. Om hur viktigt det är att vi har föräldrar och vänner som står bakom oss när vi gör våra misstag eller drabbas av saker och ting i livet. Och som kan hjälpa oss tillbaka.

Det är nästan alltid historierna och de emotionella budskapen som fångar hennes intresse.

– Jag är en »textmänniska«; historierna måste gripa mig, de måste vara trovärdiga. Om de gör det blir jag väldigt »girig«, jag måste till varje pris »äga« den låten, måste få sjunga den. Men den girigheten är bra, det är en nästan nödvändig drivkraft om du ska kunna göra låten rättvisa.

Det räcker dock inte alltid med den drivkraften.

– Jag försökte spela in Sinead O’Connors »In This Heart«. En perfekt, helt fantastisk sång, men när jag väl stod i studion skrämde den livet ur mig. Och jag tvingades inse att jag aldrig skulle kunna göra den rättvisa.

En låt hon lyckades bättre med är Mark Germinos »Broken Man’s Lament«, en hel Raymond Carver-roman komprimerad till en fem minuter lång sång. Emmylou sjunger låtens centrala textrader för mig.

»After supper I kept hearing her

by the kitchen radio

Singin’ sweet but desperate harmony                                                                                                                      

a little bit too long«

– Den handlar om en kvinna som tvingas ge upp sin karriär som sångerska när hon gifter sig. Hon älskar sin man väldigt mycket, men kan till sist inte stanna kvar i förhållandet. Och det finns inga »skurkar« i berättelsen, de är båda väldigt mänskliga, trots att förhållandet rasar ihop omkring dem.

– Han tycker om hennes röst, men inte tillräckligt för att göra något åt det. Inte som Mooney, Loretta Lynns man, som älskade hennes röst så mycket att han satte henne i sin bil och körde runt henne till alla landsändans radiostationer!

– Relationer kräver alltid att man kompromissar, att man låter sin partner behålla luften under vingarna. Kvinnan i låten flyr till sist, inte för att hon inte älskar honom, utan för att hon inte får leva ut sin dröm. Hon säger att hon kanske kommer tillbaka, men att hon i så fall inte vet om han vill ha henne igen. Och hon är tydlig i sitt krav: »You better let my sweet dream run«; han måste låta henne vara både den hon är och den hon vill bli.

– Det är mannen som sjunger texten, jag beslöt mig för att inte ändra på det, och jag älskar det faktum att man ändå på något vis får hennes version också, som om hon hela tiden tittar fram över hans axel.

»All I Intended to Be« inleds av en annan låt Emmylou velat »äga« sedan hon första gången hörde den för mer än två decennier sedan, Jack Wesley Rouths »Shores of White Sand«, då inspelad av sångerskan Karen Brooks.

– Den inspelningen producerades av min exman Brian Ahern och jag har alltid velat spela in den, men har också vetat att om jag skulle göra det så kunde jag inte göra det med någon annan än Brian…

Ahern producerade dussintalet av Harris första skivor, men paret har inte jobbat tillsammans med något helt album sedan skilsmässan för tjugofem år sedan.

– Han producerade en gång en duett med mig och Willie Nelson och det var tal om att Willie och jag skulle göra ett helt duettalbum tillsammans. »Shores of White Sand« åkte direkt upp på min önskelista, men det blev tyvärr aldrig något sådant album. Men jag glömde inte låten.

– När Brian och jag nu hade bestämt oss för att göra det här albumet tillsammans föll det sig naturligt att återvända till »Shores of White Sand«. Vi var båda så förtjusta i Keith Knudsens trumspel på originalet att vi ville använda det på min inspelning också. Keith dog för tre år sedan och det kändes som en fin hyllning till honom, dessutom. Men både bolaget och Karen föreslog att vi skulle ta hela originalbakgrunden från 1982, så vi behöll allting utom Karens röst. Buddy Miller fick sjunga en ljuvlig andrastämma. Och Stuart Duncan la till några vackra fiolstämmor.

På min fråga om vad som är det viktigaste med en låt för att hon ska förälska sig i den svarar hon med ett självironiskt skratt, som om hon är väl medveten om att risken att göra svaret till en Emmylou-kliché:

– Att den är riktigt jävla sorgsen…

Vid något av våra tidigare möten klämde hon förvisso ur sig ett tvärsäkert »who needs happy songs!?«. Och hon har egentligen inte ändrat uppfattning; det är fortfarande melankolin och sorgen som allra mest fängslar henne.

Någon låtskrivare har en gång lagt fram teorin om »de tre H:na«, att en bra låt kräver »Honesty, Humanity & Hooks«. Hon lanserar en annan variant:

– Jag hade bytt ut det sista H:et mot »Heartbreak«…

– Den känslan är ju så central i vår existens. Man kan inte komma till den här världen och förvänta sig att lyckas ducka för alla kulorna!

– Min vän Jamie O’Hara brukar säga att det är okej så länge ingen sätter etiketten »käck« eller »pigg« på någon av våra låtar. Det hade gjort ont.

– Det närmaste man kommer något sådant på min skiva är nog »Beyond the Great Divide«, som ju handlar om hopp och återseende. Fast det handlar förstås om ett återseende efter döden…

Emmylou försökte få med den låten redan på den senaste skivan med Trio, »hobbygruppen« hon har tillsammans med Linda Ronstadt och Dolly Parton. Men Dolly satte sig på tvärs.

– Hon förstod helt enkelt inte vad den handlade om. Det gör kanske inte jag heller, men det gör ingenting. Jag älskar stämningen som byggs upp. Och det är ett gott råd till låtskrivare: det är bra med strukturer, men de behöver inte vara linjära, man måste inte »förstå« alla orden. Det är Dylans musik ett gott exempel på; det finns inget bättre sätt att lära sig mer om låtskrivande än att lyssna på hans låtar.

– Han är bra på strukturer, det är bara det att de är hans egna strukturer. Det är som när en fem år gammal Picasso ritar en fullständigt perfekt cirkel och hans lärare säger att nu finns det inte mer att lära honom; nu kan han allt han behöver för att gå vidare. En av anledningarna att lära sig strukturer är att man ska våga bryta dem och skapa sina egna.

Andra studieobjekt Emmylou gärna håller fram är Patty Griffin, Lucinda Williams, Tracy Chapman, Gillian Welch och Martha Scanlon från gruppen Reeltime Travelers. »Och Guy Clark och Townes Van Zandt, så klart!«

– Jag gillar historieberättarna, jag tror inte på det här att bara tonsätta sina dagböcker eller bloggar. Man kan och man bör ta sig stora poetiska friheter med »sanningen«, med de bitar man tar från sitt eget liv. Och självfallet är det lättare att skriva om man faktiskt har några erfarenheter att göra det om. Harlan Howard hade besvär med en av de där purfärska, snygga killarna med cowboyhattar som han skulle hjälpa med att skriva låtar. Inget kom ur det förhoppningsfulla stjärnämnet. Då sa Harlan: »Vad du saknar, unge man, är en riktigt bra skilsmässa!«

Själv har hon till sist, trots att hon har skrivit låtar under så många år, börjat se sig värd att kallas låtskrivare. Även om hon aldrig skulle jämföra sig med en gigant som Howard.

– En tydlig vändpunkt för mig var faktiskt »Boy From Tupelo«, innan den kom låtarna långsamt och motvilligt. Det kändes som att mödosamt hugga dem ur granit. Men när jag skrev den släppte alla föreställningar om hur man måste skriva, om låten innehöll tillräckligt många ackord, om melodin var tillräckligt originell. Och allt bara rann ur mig.

Och numera vet hon precis när man ska pressa sig en liten bit till, när man ska fortsätta att hugga i det där granitblocket, och när en låt verkligen är »färdig«.

– Jag har ju plockat fram och sjungit så många låtar genom åren. Numera vet jag precis, utan att kunna förklara varför, när man inte längre ska peta i en låt. Jag vet hur de riktiga låtarna känns, hur de låter, hur de doftar, hur de smakar i min mun.

Hon har ett skrivarrum i sitt Nashville-hem, där hon färdigställde allt material till albumen »Red Dirt Girl« och »Stumble Into Grace«, men hon skriver gärna när hon sitter ensam i ett hotellrum under någon turné.

– Då blir man inte så distraherad, det är ingen som ringer och säger »let’s go shopping«…

Hon berömmer en ny liten inspelningsmanick hon fick i födelsepresent för inte så länge sedan.

– Jag är så oteknisk att jag inte riktigt kan förklara hur den fungerar, men det är en datagrej som gör att man kan radera saker man inte är nöjd med och man kan lägga på många olika stämmor. Det är företaget Roland som tillverkar den och »it sure beats the hell out of my little cassette player!«.

– Annars tillhör jag den där skaran som fortfarande älskar ljudet av raspandet från en penna mot ett alldeles nytt blad i en anteckningsbok.

– Mitt allra bästa råd till blivande låtskrivare kan vara: ha alltid med dig papper och penna. Och glöm inte att lägga det vid sidan om sängen när du går och lägger dig! Tro aldrig att du ska komma ihåg den där fantastiska melodin eller de kloka orden som flöt genom ditt huvud precis innan du somnade.

Och utgå aldrig från att det ska vara lätt att skriva en låt.

– Det är ett hårt, otacksamt jobb. Och det allra mest skrämmande för mig kommer precis innan jag sätter mig ned för att skriva, ögonblicket då jag ska öppna dörren till mitt skrivarrum. Den tröskeln kan vara väldigt hög. Har jag väl tagit mig över den är det bara att jobba på.

Ibland hjälper det att ha någon att jobba ihop med. Ett annat råd är att det kan vara okej att stjäla, åtminstone om man gör det omedvetet.

– För några år sedan begav jag mig till mina vänner Kate och Anna McGarrigle, vi skulle skriva något ihop. Och jag vill gärna ha påbörjat något när jag sätter mig i en sådan situation, så jag kom dit med raderna »I’ll go sailin’ round the room, thru my window, across the silver moon«, som jag tyckte var väldigt fina. Vi skrev en låt kring de där orden, den är med på min nya skiva. Och först i efterhand fick jag veta att precis de orden är titeln på en bok av den väldigt kände poeten Billy Collins! En bok jag själv har!

– Ska man stjäla ska man stjäla från de bästa.

När jag i förlängningen på detta frågar henne om hon ser låtskrivare som »känslotjuvar«, personer som röntgar andras liv och skriver låtar om vad de ser, skrattar Emmylou och säger lika spjuveraktigt som självironiskt att »hon minsann bara intresserar sig för sig själv«. Men i nästa andetag ger hon mig en historia hon faktiskt verkar skämmas lite över:

– Det var väldigt tidigt i min karriär, jag jobbade som servitris i New York och kämpade med att lära mig hur man skrev låtar. En dag träffade jag en sjuklig, helt hjälplös gammal dam på gatan. Jag hjälpte henne hem till hennes stinkande lägenhet och tog henne senare till sjukhus för vård. Under en tid därefter försökte jag ta hand om henne, men det blev för mycket, för komplicerat, för mig. Det slutade med att jag övergav henne.

– Senare skrev jag låten »Margaret« om henne. Jag berättade hennes historia utifrån sådant hon berättat om sitt liv, bara kräktes ut allt jag fått veta. Men jag piskade mig själv för att jag hade svikit henne. Du vet, man ser sig själv som en god, empatisk medmänniska och så sviker man den första gamla dam man har chansen att hjälpa…

Det låter som en låt man skulle vilja höra, men Emmylou skakar bara tyst på huvudet.

Den kanske måste ligga till sig ett tag till på den där hyllan med gamla kassettband i rummet med den ovanligt höga tröskeln.  ■

COUNTRYMUSIKENS TIO BUDORD

Sent förra året arrangerade BBC en konsert i Los Angeles med Emmylou Harris. Under den förmedlade hon tio av sina viktigaste erfarenheter av vad man bör veta för att kunna bli en riktig countrystjärna. Vi lät henne så klart kommentera dessa observationer:

Remember to always take the keys to the highway

– Vi kan inte fort nog ta oss ut på de där motorvägarna, för att ta oss till det där stället vi tror att vi ska vara på. Och sedan ägnar vi resten av våra liv åt att försöka ta oss tillbaka till den plats vi startade på.

– Men mest av allt betyder det nog att vi måste sätta oss på den där jäkla bussen och ge oss ut för att sjunga för vår publik. Även om ingen lyssnar!

Tell a good story

– Countryn har alltid byggts på gediget historieberättande. Och även om du bara berättar om att ditt hjärta just har krossats så gör det i en bra historia.

Love hurts

– Om inte kärleken gjorde ont så skulle det inte finnas någon countrymusik. Vår musik har alltid handlat om hur det verkligen är. Det är som Harlan Howard skrev om countrymusiken: »It’s just three chords and the truth.«

Always remember that less is more

– Det som avgör om en låt är bra nog är om den tål att framföras med bara din röst och ett instrument. Det är som att fånga en våg och surfa ända in till strandkanten; om du litar på en låt kommer den alltid att ta dig dit du vill.

Write what you know

– Ingen skulle ändå tro på mig om jag sjöng om astronauter som har fastnat ute i rymden.

Religion is the poetry of the people

– Alla måste kunna en eller annan spiritual. Folk tror att man måste vara djupt religiös för att kunna sjunga alla de där vackra religiösa sångerna som countrymusiken är full av, men det tror inte jag. Jag har inga tvärsäkra svar, bara frågor. Och låtarna ska sjungas ändå.  

Two voices are better than one

– Det finns en så otroligt stark tradition av att sjunga i stämmor i countrymusiken. Jag säger bara The Davis Sisters, George och Melba, George och Tammy, Carl och Pearl Butler, bröderna Louvin, Buck Owens och Don Rich, Buddy och Julie Miller, Dave Rawlings och Gillian Welch…

Always do a waltz

– Jack Clement sa det där. Något om att »det är aldrig fel med en vals, bara den görs bra«. Och även om jag gör ett set med bara tre låtar så gör jag alltid en vals. Världen behöver bra, starka valser och Gud märker om du inte sjunger någon…

Death comes to us all

– Vi ska inte vara rädda för att sjunga om döden. Och de där låtarna om döden tycks bara få oss att omfamna livet med ännu större glädje.

Always have a song to go out on

– Det känns alltid bra att avsluta med en bra, rockig låt. Och för mig rockade ingen hårdare än Bill Monroe! Lämna publiken när den dansar i gångarna…

Sammanfattning: Att födas, att dö, att längta, att förlora någon, att frälsas, att känna glädje, att få sitt hjärta krossat. Det finns inget smart i det, det är bara livet. Upplagt på en tallrik för dig.