Joshua Hedley: Mr. Jukebox

När skivan släpptes i går såg sig Jason Isbell kallad att uppmana sina drygt tvåhundratusen Twitter-följare (mycket i americana-världen) att införskaffa Joshua Hedleys skiva ifall de gillar bra countrymusik. Någon läsare med texanskt ursprung och hashtaggen #bobwillsisstilltheking replikerade då att det för bra countrymusik krävs steelgitarr, fiol, grymma berättelser, en massa hjärtekross, och slutade med en undran hur Hedley då står sig? Isbells svar: »Joshua literally has a tattoo of Bob Wills on the back of his left hand.« Slut på diskussionen.

Vid min vistelse i Nashville i november, inför vilken jag för övrigt på Woody-Kims uppmaning la ut en förfrågan om intervju med sångaren (utan napp), märktes det att Joshua Hedley var på gång. Inte så att det var någon massiv hajp men hans namn dök upp då och då på olika håll. Det framgick snart att han är något av en favoriternas favorit. Han har gjort sina hundår på stans honkytonkbarer, inte minst anrika Robert’s. Han kan sin country utan och innan. Han ägnar sig inte åt trams eller spekulation, han är på allvar. Han han spela, skriva låtar och sjunga med den sortens auktoritet som redan nu borde ha utmynnat i en egen monter på Country Music Hall of Fame and Museum ett långt stenkast från Broadway-syltorna.

Hans mäktiga röst leder tankarna till klassiska vokalister á la Faron Young eller Ray Price, ibland rentav Elvis. Han har den sortens croonervibrato som svävar strax över och lyfter melodin. Ett croonervibrato som är smäktande, trösterikt, såväl pillemariskt som känsligt, expressivt utav bara helvete, behöver inte ta i för att fylla rummet. Men det vore inte lika mycket värt om inga låtar fanns. Här vimlar det av dem. Allt sitter där det ska och då avses mer än den fantasifullt mönstrade rhinestone-kostymen. Det är klassisk countrymusik, ingenting annat. Inte en ensats till förnyelse. För, liksom, varför? Joshua Hedley formulerade det klokt själv: »Classic never goes out of style.«

Visst är det vintage så du nästan rodnar. Ändå, och det här är viktigt, blir känslan aldrig den där museala, förstelnade och lite gimmickaktiga som inte sällan är fallet med olika utpräglade retrovurmare. Här finns för mycket rörelse, för mycket klass, för mycket dans och drama, för mycket snitsighet för att någonsin fastna i damm och nostalgi.

Blir du såld på Joshua Hedley, vilket varje människa med känslor för genren rimligen blir, missa då för Guds eller din egen skull inte hans sublima duettcover med Erin Rae på Guy Clarks »My Favorite Picture of You« från i somras.

Och när du hör hur »Mr. Jukebox« avslutas med en milt shufflande version av »When You Wish Upon a Star« kan du inte låta bli att nå insikten att stjärnan ju står här rakt framför oss. Allt du har önskat och mer därtill.