Willie Nelson: Last Man Standing




7
av 10
  • Artist
  • Willie Nelson
  • Album
  • Last Man Standing
  • Bolag
  • Legacy/Sony


Passa nu på att njuta, vi lär aldrig få uppleva hans like igen.

»It’s gettin’ hard to watch my pals check out

Cuts like a wore out knife

One thing I learned about runnin’ the road

is forever don’t apply to life

Waylon and Ray and Merle and old Norro

lived just as fast as me

I still got a lotta good friends left

and I wonder who the next will be«

 

Det verkar som att det krävdes ideliga, alltmer täta och oroväckande rykten kring hans egen hälsa för att Willie Nelson skulle återfinna sin låtskrivarglöd. Efter en lång period med förvisso tät skivutgivning men då närapå uteslutande verk vikta åt antingen amerikanska sångboken- eller countrystandardstolkningar brummade den mer kreativa motorn hos Willie Nelson i gång på nytt i och med 2014 års »Band of Brothers«. Som kompositör var det hans mest samlade ansträngning sedan 1996 års »Spirit«, och även om resultatet inte kunde mäta sig med det stämningstäta mästerverket var det tillräckligt skarpt för att världens Willie-vänner skulle vädra om inte morgonluft så åtminstone hopp. Hela »Band of Brothers« präglades av ett begrundande över sin egen gärning och levnad, men också kring låtskrivandets villkor och hela den kringflackande livsstil som blivit något av Texas-ikonens signum. Allt detta utvecklades sedan ännu mer koncentrerat, lyckosamt och humoristiskt slagkraftigt på fjolårets »God’s Problem Child«.

»Last Man Standing« fortsätter, som titeln indikerar, på den inslagna vägen. Jo, det är inte många av hans sort kvar. Talar vi countrytonade artister/låtskrivare med i närheten av hans renommé och tyngd? Dolly. Kristofferson. Prine. Loretta. Fler är det inte. Lägger man till parametrar som konstnärskap och stilistik och framgångar och varaktighet och bandledaregenskaper och låtöra och historisk betydelse samt länk mellan då och nu, tja, då är Willie ointaglig. Då är han… the last man standing. Vidhåller: i framtida historieskrivande kommer han alldeles självklart att nämnas sida vid sida med Louis Armstrong, Billie Holiday, Frank Sinatra, Nina Simone, beundraren Miles Davis. Det är den nivån av ikon och mästare vi talar, ingenting mindre.

Alldeles oavsett är det inte så himla kul att stå (så gott som) ensam kvar, utan kollegor, kamratskap och ett naturligt sammanhang. Men kanske är det trots allt bättre än att lämna in för gott. Särskilt om du känner att du är allt annat än färdig, i den mån någon någonsin blir just det. Och om nu är så att det finns lite tid kvar att spela med varför då inte använda den till att åstadkomma någonting vettigt, möjligen säga saker som trots en oändlig diskografi aldrig tidigare blivit sagda. Det kanske inte alls är så Willie resonerar, men av »Band of Brothers«, »God’s Problem Child« och »Last Man Standing« att döma finns nog somligt av det där med i bilden.

Lätt generaliserat är resultatet denna gång mer uppsluppet och lättsamt, låtarna träffar inte lika hårt eller når lika djupt som på »God’s Problem Child«. Men, hey, vi talar knappt märkbara detaljer. För att komma från någon som på söndag fyller åttiofem är det en häpnadsväckande vital, klarögd, rapp, livsrumlande, stundom omtumlande (»Something You Get Through«!) och känslig skiva från någon som är så luttrad du bara kan bli utan att för den skull bli bitter eller blasé. Passa nu på att njuta, vi lär aldrig få uppleva hans like igen.




Relaterat