Kurt Vile: Bottle It In




7
av 10
  • Artist
  • Kurt Vile
  • Album
  • Bottle It In
  • Bolag
  • Matador/Playground


Växlar mellan oförglömligheter och oengagemang.

Han är ju en skön typ. Har grym musiksmak (tolkar Charlie Rich på nya skivan, damnit). Bryr sig marginellt om sådant som refränger, tempovariation eller allmän anpassning. Ger intryck av att vara genuint icke-ängslig. Det är på alla vis uppfriskande att någon av hans sort gått och blivit uppburen indierockhjälte.

Samtidigt börjar det bli rätt tydligt att Kurt Vile ganska länge kommit undan med att ge oss slackerslött spankulerande musik där allehanda livsdokumenterande tankar vädras genom yrvaket mumlande. Hans musik saknar en riktning, ett mål, och just detta, dess världsfrånvända obryddhet, har absolut varit något av dess charm. Det har här och där rentav resulterat i omisskännligt inkapslade oförglömligheter. Och det sker stötvis även på »Bottle It In« (»Learning to Fly«-lika »One Trick Ponies«, exempelvis), samtidigt som du oftare än vanligt känner dig oengagerad av det du hör.

I teorin har det känts uppfriskande att Kurt Viles fascination för melodisk countrymusik alltmer vävs in i hans monotona gitarrmönster. Ibland utmynnar det i något som bäst kan beskrivas i termer av ett Dinosaur Jr som i högre grad lyssnat på Doc Watson och John Prine än Black Sabbath och Neil Young. På sina ställen landar det inte riktigt… någonstans. Vilket antagligen är poängen, men ändå.

»Bottle It In« ändrar ingens uppfattning om Kurt Vile. Han är fortfarande älskvärd. Villkorslöst sin egen. Det är en behaglig, stundom förnämlig bilskiva. Kanske kommer den smyga sig på och bli något större än så när höstfärgerna bleknar och ett halvår av obönhörlig vinter långsamt vrider livslusten ur dig. Det skulle inte alls förvåna. Vi får se.




Relaterat

Bättre sent än aldrig