När sorgerna du försöker dränka lär sig simma






En liten serie om några av tjugohundratalets bästa album, del 1: Purple Mountains »Purple Mountains« (Drag City, 2019)

»When I try to drown my thoughts in gin/I find my worst ideas know how to swim.«

En sådan rad skulle en och annan artist kunna basera en hel karriär på. I fallet David Berman rör det sig bara om en snillrik strof som riskerar att, förlåt, drunkna i mängden på det som blev hans sista album, det som 2019 släpptes under namnet Purple Mountains sisådär tio år efter att han gett ut den sista plattan med sitt tidigare alias/band Silver Jews (på den allra första Silver Jews-skivan 1994 sjöng han för övrigt likaledes briljanta »In 27 years, I’ve drunk 50 000 beers/and they wash against me like the sea into a pier«) och en dryg månad innan han kom att ta sitt eget liv vid femtiotvå års ålder.

Min relation till David Berman i stort påminner om den undertecknad har till generationskamrater, själsfränder och Drag City-kollegor i stil med Bill Callahan och Will Oldham. I perioder har jag inte orkat med dem, funnit dem slarviga eller för distanserade, i perioder har jag varit djupt fängslad av dem. Ofta får jag känslan att de lyssnade på ungefär samma musik som jag själv under formativa ungdomsår och kanske inte minst att de kan alla viktiga vintagecountryprofiler in i detalj men också att var och en av dem till stor del undgått att göra renodlad country av sin egen musik, för att de inte velat eller inte vågat eller inte kunnat, alldeles oavsett ska vi nog vara tacksamma för det eftersom de i stället har följt helt egna visioner och samtliga ståtar med tämligen unika låtkataloger.

Med Silver Jews var texterna, levererade med Bermans omisskännligt pratsjungna baryton, tvivelsutan den främsta behållningen. (Givetvis kittlade initialt även kopplingen till Pavement, vars medlemmar Stephen Malkmus och Bob Nastanovich hörde till David Bermans närmaste vänner och i början ingick i Silver Jews.) Hos Purple Mountains märktes emellertid direkt en annan musikalisk stringens, ett mer målmedvetet driv (tänk Velvet Underground ifall de hade huserat i Nashville i stället för New York). Textmässigt kanske också ett annat allvar, om än utan att överge humorn som nu växlade mellan svart och… becksvart. Det var som att Berman, sin egen hårdaste kritiker, en gång för alla hade bestämt sig för att både vara brutalt ärlig och överträffa sig själv i spår efter spår. Som att all hans begåvning som legat i dvala i ett drygt decennium nu tilläts forsa fram obehindrat. Albumet framstod som nystart och avslut på en och samma gång. Det blev också både och. Varenda låt är perfekt skulpterad, texterna refererar till eller svarar tillbaka på varandra och ger sammantaget bilden av någon som mår allt annat än bra men i bästa fall lärt sig att tygla demonerna, i värsta fall är på god väg att lägga sitt öde i demonernas händer. Eller som han sjunger i inledande »That’s Just the Way I Feel«, vars medryckande countryrock i mellantempo slår an tonen och även till lyriken plan intar skepnaden av en programförklaring för det som stundar: »You see, the life I live is sickening/I spent a decade playing chicken with oblivion/Day to day, I’m neck and neck with giving in/I’m the same old wreck I’ve always been«.

På sätt och vis gäller det även skivans poppigaste skapelse, tillika den första singeln. »All My Happiness is Gone« porträtterar en person – vi vet alla vem – som varken klarar av att ge sig hän eller upprätthålla relationer, trots att behovet av kamratskap och värme knappast minskat med åren.

I den ädla konsten att ha kul på sin egen bekostnad var Berman svårslagen. Miserabel men så gott som alltid med en twist som får dig att tänka till både två och dussinet gånger. De första orden i »Darkness and Cold«, lika skoningslösa som de är mångbottnade, säger allt och lite till om vad vi behöver veta om sångarens tillstånd: »The light of my life is going out tonight…«. Videon gör ingenting för att dementera vad vi redan känner till.

»Snow is Falling in Manhattan« är en bomullsmjuk snuttefilt, ett vitt täcke av tröst, en invit till den utsatte eller utanförskapsatte men också en av de finaste förklaringar som finns till den outbytbara och vanligtvis svårförklarade magi som ryms i relationen mellan artist och publik: »Songs build little rooms in time/and housed within the song’s design/is the ghost the host has left behind/to greet and sweep the guest inside/Stoke the fire and sing his lines«.

»Margaritas at the Mall« är å sin sida tre minuter och femtiofyra sekunder av existentialism och amerikansk desperation i en tillvaro av förljugen, bedövande meningslöshet: »How long can the world go on without a word from God?«.

En syskonsjäl till eller fortsättning på »Darkness and Cold« återfinns i »She’s Making Friends, I’m Turning Stranger«, egentligen en skilsmässoserenad som inte så lite hintar åt Gary Stewart – mer specifikt dennes singelhit »She’s Actin’ Single (I’m Drinkin’ Doubles)«. Stewart var en utlevelsefull och mästerligt fraserande honkytonkcrooner som begick självmord 2003. David Berman tyckte väldigt mycket om hans musik. David Berman tyckte på det stora hela väldigt mycket om stukade countryhjältar, från Johnny Paycheck till Mel Street och George Jones (som han en gång fick äran att hälsa på) – var de dessutom vassa på oneliners tyckte han om dem ännu mer.

»I Loved Being My Mother’s Son« sällar sig till countrygenrens oräkneliga mammahyllningar, vilket knappast hindrar den från att vara en av de mest gripande. Det är en rak och öm kärleksförklaring till socialarbetaren på vars gravsten David valde att skriva »Her friendship was the dearest gift«. Extra stark blir den med vetskapen om hur mycket David Berman föraktade sin far, den cyniske och stenrike lobbyisten som fick honom att skämmas över sitt efternamn. Tillblivelsen av »I Loved Being My Mother’s Son« var för övrigt det som ledde till Purple Mountains-albumet i stort. När Berman efter mammans bortgång 2016 skrev låten i rent sorgearbete föll han in i ett kreativt stim som utmynnade i skivans övriga beståndsdelar.

Längst och långsammast, troligen även plågsammast, på albumet är »Nights That Won’t Happen«. Den liknar ett i förtid ställt griftetal men låten är också en kontemplation över döden i sig: »Ghosts are just old houses dreaming people in the night /Have no doubt about it, hon, the dead will do alright/Go contemplate the evidence and I guarantee you’ll find/the dead know what they’re doing when they leave this world behind«.

Med såväl titel som smittsam gitarrslinga och stabilt honkytonkstånk leker David Berman i »Storyline Fever« med Merle Haggard-klassikern »Ramblin’ Fever« men berättar, kan det förefalla, något helt annat. Fast gör han verkligen det? I grunden handlar det väl om samma självförakt eller insikt om att befinna sig i den mentala ravin som sträcker sig bortom räddning. Där Haggard krasst konstaterar »there ain’t no kind of cure for my disease« lär »Storyline Fever« åtminstone vara låtskrivarens välmenande men utsiktslösa (fullt medveten som han var om att han aldrig kunde undkomma sina depressioner) försök till KBT: »You got storyline fever, storyline flu/apparently impairing your point of view/it’s making horseshit sound true to you«.

Incelcountryn i »Maybe I’m the Only One for Me« är rolig men förkrossande, förkrossande men rolig. Ännu en klarsynt uppgörelse med jagets tillkortakommanden och ensamheten som ändstation; »If no one’s fond of fucking me/Maybe no one’s fucking fond of me«. Även om texten hör till de fåtaliga på skivan som skulle kunna ses som vagt upplyftande när David Berman landar i slutsatsen »I’ll have to learn to like myself« får du som lyssnare känslan att det ändå inte kommer bli så – eller kanske snarare att varningsflagg måste utfärdas kring huruvida han orkar vänta på att så ska ske.

Nu vet vi hur det gick. Kvar står vi med ett av tjugohundratalets mest vidöppna mästerverk. Frågorna den som väljer att lämna jordelivet i förtid brukar lämna efter sig torde hans närmaste omgivning och fans härmed ha fått hyggligt många svar på men tveksamt om det gör någonting lättare. Döden är ju skoningslös i sin villkorslöshet. I så hög grad att »all the suffering gets done by the ones we leave behind«. ■




Relaterat

Bättre sent än aldrig