Drama, död & dans







Tony Ernst beger sig till New Orleans för att berätta historien om stadens okuvliga rap- och bouncescen (foto, i de flesta fall: Zack Smith). (Ur Sonic #74, våren 2014.)

INTRO


Alla har sin egen föreställning om vad New Orleans är. Det här är en stad som, kanske mer än någon annan i världen, får människor att börja drömma. Det var här som jazzen föddes, bluesen tog sina första steg och rock’n’rollen blev vuxen. Ingen stad i USA, och knappt i hela världen, har en lika levande musikhistoria som New Orleans. Det går att följa den röda tråden från Louis Armstrong och Fats Domino via Irma Thomas och The Meters fram till Frank Ocean och Lil Wayne.

Jag flyger in från Chicago, resan tar två och en halv timme, och när Louisianas våtmarker träder fram under mig funderar jag kring mina egna föreställningar om den här staden.

Jag har drömt om New Orleans sedan jag var liten, jag har haft staden närmast hjärtat så länge jag kan minnas. Jag minns att min mamma spelade Professor Longhairs »Go to the Mardi Gras« när jag var sju–åtta år. Den fastnade. Sedan dess har jag velat åka hit. Nu är jag här för att försöka teckna stadens hiphophistoria.

Det är en rik mylla för myter och svindlande berättelser i den här staden. Men här finns också plats för sanningar och hårda fakta. Det är bara drygt hundra år sedan slaveriet verkligen avskaffades och knappt femtio sedan segregationslagarna försvann. Rasismen är fortfarande stark i Södern och en fundamental del av vanliga människors liv.

I New Orleans möts spanskt, franskt och afrikanskt inflytande. Den kallas såväl för den nordligaste karibiska staden som den västligaste afrikanska staden, men det är i allt väsentligt en afrikanskamerikansk stad. Två tredjedelar av invånarna är svarta. Jag har bokat boende i Tremé, det första kvarteret för fria svarta i hela USA. Det är historisk mark.

Jag är nervös, men förväntansfull. Jag längtar efter musiken, människorna, maten, mötena, magin. Mississippi-floden flyter genom New Orleans, det ekar av cajun och zydeco från landsbygden, inne i de centrala delarna har man rivit Storyville, men jazzen, bluesen och rocken är fortfarande levande, och på Congo Square kan man höra ekon från svarta slavars dans och sång. De senaste trettio åren är det bounce och hiphop som fört New Orleans rika musiktradition vidare; jag längtar efter att få komma nära den.

 

DE TIDIGA ÅREN

 

Lil Ya är en kort, kompakt karl. Liknar en mindre gaffeltruck. Vi sitter hemma i hans familjs hus på Dryades Street i uptown, som egentligen ligger downtown enligt den märkliga terminologi som råder i New Orleans. Det här är hårda kvarter. Som var ännu hårdare när Lil Ya växte upp här för trettio år sedan. Vi är mitt i New Orleans beryktade 3rd Ward. Här fanns de stora höghusklustren för svarta låginkomsttagare som var legio i amerikansk stadsplanering efter andra världskriget: några få kvarter nordväst låg Magnolia Projects, i nordöst hittade man Calliope Projects och rakt österut fanns Melpomene Projects. Alla tre är rivna nu och den typen av stadsdelar byggs inte längre i USA: man har insett att de är människofientliga.

Det är hans farmor som bor här, själv har han och hans familj flyttat till Houston. Det är ett klassiskt New Orleans-hus i shotgun-stil, målat i en klar turkos nyans. Det är det vackraste huset i hela kvarteret. Jag funderar en stund på hur det kan vara i så skarpt skick men skenet bedrar, naturligtvis. Huset översvämmades när vallarna brakade ihop efter Katrina-orkanen och det hus vi nu sitter i har egentligen bara stommen gemensamt med huset Lil Ya föddes i.

– Det var tufft att växa upp här, säger han. Man var tvungen att kunna ta för sig. Man fick aldrig visa sig svag. Det var många mord i det här området. Och många mord i New Orleans sker just på grund av hur det är byggt. Det är för många projects i närheten av varandra och snubbar som ska försvara sina områden.

 

Lil Ya var med när New Orleans hiphopscen tog sina första stapplande steg i början av åttiotalet. Han och hans kompanjoners band, U.N.L.V. (Uptown Niggas Living Violent), var en av stadens allra första rapakter. Gruppen startade när Lil Ya och hans halvbror Tec-9 var tolv respektive tretton år gamla. De medverkade i den sortens tävlingar som är vanliga i flera av USA:s städer.

– När vi gick i sjunde klass vann vi varenda talangshow i New Orleans. I en av dem vann vi ett skivkontrakt men blev lurade, vi fick aldrig åka till New York och spela in den utlovade plattan. Då ledsnade vi och höll upp några år.

När de var sjutton hade de börjat om, de smet in på klubbarna och övertalade ägarna att få köra några låtar mellan DJ-seten. De var nu en trio, i och med att barndomsvännen Yella Boi hade anslutit. 1992 blev de första band att sajna för helt nystartade Cash Money Records.

– Vi spelade in en låt, »Another Bitch«, som vi tryckte upp på kassett. Sedan turades vi om, jag och Tec, att kopiera den på nya kassetter. Varje dag sålde vi alla kassetter som vi kopierat, för fem dollar stycket. Baby och Slim fick tag i en kassett och sajnade oss. Vi visste inte vilka de var då, vi visste bara att de hade startat ett skivbolag.

Baby och Slim är bröderna Williams, uppvuxna i Magnolia, som startade Cash Money med pengar de tjänat på drogförsäljning. På skivbolaget träffade U.N.L.V. Mannie Fresh, hela Söderns kanske största producent.

– Han producerade varenda låt vi gjorde under våra år på Cash Money, säger Lil Ya. Det var magiskt att spela in med Mannie. Man sjöng sin hook för honom och tjugo minuter senare hade han grunden till beatet klart. Och medan man skrev klart sina verser och spelade in rappen gjorde han klart produktionen. Det tog aldrig mer än ett par timmar att göra klart en låt.

U.N.L.V:s fyra album på Cash Money är primitiv gangstarap, rotmusik från fattigaste Södern. Det här var precis innan Atlanta, Houston och New Orleans skulle resa sig upp och ta över hela USA. U.N.L.V. åtnjöt stor regional framgång och var viktiga för Cash Money eftersom de lockade dit flera av de artister som sedan skulle göra bolaget till en mångmiljardindustri.

– Det var jag som introducerade Juvenile och B.G. för Cash Money. B.G. växte upp runt hörnet, vi har känt varandra sedan vi var små. Men B.G:s mamma ville inte att B.G. skulle hänga med Baby och Slim, hon visste att de sålde droger så jag fick övertala henne.

När Södern tog sin rättmätiga plats i rapvärlden blev allting mycket mer på riktigt. Rapparna från södra USA såg alltid hårdare ut, hade elakare attityd, såg ut som att de hade levt. Lil Ya skrattar:

– Det beror antagligen på att vi har levt ett hårdare liv. Vi kommer från dyn här nere. Det finns inte alltför mycket att le åt.

Området som Lil Ya och hans polare växte upp i, 3rd Ward, är inte bara berömt för sina mord och droger, det är också hjärtat av det svarta New Orleans. Ett närmast ofattbart kreativt centrum. Härifrån kom den sägenomspunne kornettisten Buddy Bolden, det var här stans stolthet Louis Armstrong plockade upp sin trumpet, det var här den mäktige Dr. John föddes. Och de senaste fyrtio åren har Master P, Soulja Slim, Juvenile, Birdman och Big Freedia tagit sina första steg här.

– Det har alltid funnits mycket talang här. Och konkurrens. Jag tror att det var viktigt för vår hiphopscen. Alla ville vara bäst, det fick en att göra sitt yttersta. Vi rappade på klubbar, små fester, barer. Vi tog alla tillfällen för att bli så bra som möjligt.

Lil Ya gjorde aldrig några stora pengar på sin musik. Det här var före de gyllene åren. No Limit hade inte kickat i gång sin löpande band-produktion och Cash Money hade ännu inte skrivit på sitt historiskt inkomstbringande kontrakt med Universal. Musiken var rå, opolerad, rudimentär och starkt påverkad av stadens andra stora genre, den närbesläktade bouncen. De stora artisterna hette Kilo G, Pimp Daddy, Mr Ivan. Alla döda sedan länge.

Efter intervjun går vi ut i kvällssolen. Lil Ya pekar på det förfallna huset just intill hans familjs. Där växte Yella Boi upp. Det skiljde bara ett år mellan dem. Yella Boi blev mördad 1997, just efter att U.N.L.V. lämnat Cash Money.

– Jag fick samtalet klockan sex på morgonen, jag var hemma hos min flickvän. Då hade han precis blivit skjuten. Jag satte mig i bilen och körde hem till honom. Han satt kvar i sin Isuzu Trooper, hela ena sidan var sönderskjuten, den andra sidan var oskadd. Ofattbart. Det påverkar mig fortfarande, varje dag. Jag tackar Gud för att han ger mig styrka att klara av det.

New Orleans är en stad där liv och död är intimt sammankopplade. Här har man flest mord i hela USA, här går man i second line-marscher och spelar jublande glad musik direkt efter en begravning, här har alla förlorat någon som står dem nära. Hur lever man med döden så nära inpå en?

– Det får en att tänka. Hur många år har jag själv kvar? Kommer jag att överleva en dag till? Många säger att man vänjer sig, men man kan inte vänja sig vid den här skiten. Det här är en galen stad. Fyrahundratjugoen mord, är det värdigt?

Vi står utanför hans hus, jag ber att få ta ett foto av honom mot husväggen. Då upptäcker jag en liten plakett som är fastskruvad i träet. På den står det att King Oliver, den världsberömde jazzmusikern och Louis Armstrongs första bandledare, bodde i just detta hus mellan 1916 och 1918. Jag höjer på ögonbrynen. Lil Ya verkar inte tycka att det är så märkvärdigt. Han berättar att hans farmors far brukade kröka med Oliver.

– Det här finns överallt i den här stan. Alla har någon släkting som kände Louis Armstrong, Fats Domino eller Little Richard. Musiken genomsyrar allt. Jag spelade själv trummor och sedan trumpet i skolan. Alla mina kompisar har spelat i brassband. Man hör musik överallt, ingen gnäller om någon spelar för högt. Alla genrer kommer härifrån från början. New Orleans är först och främst en musikstad.

Vi säger farväl, jag går en runda i kvarteret, knäpper en bild på gatuskylten i korsningen Sixth/Baronne, som var titeln på U.N.L.V:s första album. Det här är alltså 3rd Ward, jag trampar legendarisk mark. Vartannat hus är som taget ur en hundra år gammal roman, vartannat är på väg att falla ihop. »Det finns inga bra eller dåliga kvarter i New Orleans, det finns bara bra eller dåliga hus«, är ett mantra som jag hör hela tiden när jag är här. Det är inte som i Chicago, Detroit eller St Louis, där man kan hålla sig till lugnare och säkrare kvarter och aldrig behöver se våldet. I New Orleans finns det överallt, kan dyka upp när man minst anar det.

Jag försöker ropa in en taxi, när jag inser att en ung kille med dreadsen instoppade i en svart hoodtröja är på väg fram till mig. Han ler åt det lätta, skrämda bytet och säger »You got sumthin’ for a nigga?«. Jag ser bulan där pistolen putar ut, i mellanrummet mellan byxor och tröja, och inser att det här är the real deal. Jag stammar fram att jag inte är härifrån och att jag inte vill ha trubbel. Han skrattar. Jag förbereder mig på att bli av med mobil, plånbok och kamera, men hoppas på att få ha livet kvar. Men så kommer ett äldre svart par gående på andra sidan gatan. De ser vad som håller på att ske och börjar skrika åt killen att de inte vill ha sådan skit här. Ordväxling utbryter. En taxi dyker plötsligt upp, jag vräker mig in i den. Det är några minuters adrenalinrush i baksätet innan hjärtat slår i rätt takt igen.

Jag har mig själv att skylla, så klart. Vit man i svart område. Välbärgade kusinen från landet på gettoutflykt. Jag är mer eller mindre en vandrande bankomat för unga svarta gangsta-entreprenörer. Jag vet allt det där. Men det svider ändå och det tar några dagar att skaka av sig olustkänslorna.

 

DE GYLLENE ÅREN

 

Jag sitter mitt emot Mia X. Hon var en gång i tiden soldat i världens största rapbolag och Söderns drottning. Hon har hunnit bli fyrtiofyra år, bär slitna jeans och en vit t-shirt med en tecknad hund med solglasögon på. Hon är enkel och chosefri, det finns inga manér, inget påklistrat. Hon är genuint trevlig. Det är en slående skillnad mot hennes oanständiga rap-persona under storhetstiden.

Det är fredag kväll, vi är hemma hos en av hennes bästa vänner i ett rart litet hus i New Orleans East. Efter Katrina tog Mia sina barn och flyttade till Houston, men bor här hos kompisen när hon hälsar på i den gamla hemstaden. Hon bjuder på mat, hemlagat, »Shrimp Mama Mia Style« och berättar om sin uppväxt.

– Min släkt är djupt rotad i New Orleans kultur. Vi var en väldigt seriös del av 7th Wards samfund. Allting hos oss är 7th Ward: sättet vi pratar på, lagar vår mat på, vår attityd.

Hennes släkt är också en del av Mardi Gras-indianerna, en månghundraårig specifik New Orleans-tradition, som representerar såväl sociala sammanslutningar som en vital musikalisk historia.

– Många av mina familjemedlemmar tillhör Yellow Pocahontas, en av de trettioåtta stammarna av Mardi Gras-indianer. Och min farbror Jerome Smith är grundaren av Tambourine & Fan Club i hörnet av Orleans och Claiborne, en klubb där indianerna samlas och dansar.

Musiken var närvarande som en naturlig del i Mias liv från tidig ålder. Den fanns överallt, i hemmet och på gatorna.

– Min mamma samlade på skivor. Och min pappa var den första afrikanskamerikanske rockpromotorn över huvud taget. Han bokade konserter med Fleetwood Mac och The Rolling Stones över hela USA. Men han dog av en heroinöverdos när han var tjugoåtta år gammal. Vad mer? Mannie Fresh växte upp runt hörnet. Vi har varit vänner sedan vi var små. Hans far, Sabu, var en av New Orleans första mobila DJ:s. Han hade en van som han åkte runt med och spelade musik på fester, och jag och Mannie fick åka med ibland.

Det var alldeles självklart att Mia skulle rappa, några andra alternativ fanns inte. Hon hade skrivit poesi sedan hon var liten och när hiphopen dök upp blev det en uppenbarelse. 1984 bildade hon New York Incorporated tillsammans med Mannie Fresh och DJ Wop, som också kom från samma område. De var tidigt ute, inte många andra rappade i Nola vid den här tiden, och de fick öppna för alla rapakter som uppträdde i New Orleans: Run-D.M.C, LL Cool J, Fat Boys, Doug E. Fresh och Slick Rick.

– Vi uppträdde överallt där vi kunde. Det fanns ett ställe som hette ShowBiz Pizza Place, på Gentilly Boulevard, som anordnade danser och livekonserter på lördagarna. Där körde vi varje lördag. Publiken älskade oss. Jag kallade mig inte Mia X då, det kom senare, jag hette Polo B. Allt jag bar på den tiden var polotröjor!

De höll på i tre år, sedan tvingades Mia ta ett break som varade ända till 1992.

– Jag fick två barn under den perioden. Jag var tvungen att ta ansvar. Jag gick fortfarande i skolan när jag fick mitt första barn. Men 1992 bestämde jag mig för återvända till musiken. Jag skrev ett helt album till min dotters far när han fick en deal med Atlantic. Han hette Warren Mayes och plattan hette »Get It Girl«. Då blev jag biten och sugen på att rappa igen. Min mamma visste hur viktigt det var för mig och att jag var bra på det, så hon stöttade mig.

När Mia återvände till musiken satsade hon allt hon hade. Hon spelade in och släppte sin första singel, »Payback«, för egna pengar, helt independent.

– Jag uppträdde på alla klubbar i stan, uppträdde varje helg. Jag sålde min kassett för fem dollar stycket efter att jag gjort mitt set. Och låten blev snabbt het. En dag när jag och min mamma satt i bilen på väg hem hörde vi den plötsligt på radion. Vi skrek rakt ut!

Låten blev en regional hit, men spelades även en del på radion i övriga USA. Många reagerade på den explicita lyriken, Mia var utpräglat osedlig långt före andra kvinnliga rappare som Trina, Lil Kim och Foxy Brown.

– Första gången jag mötte Notorious B.I.G. berättade han om när han hörde »Payback«. Han var helt chockad! Han tyckte rimmen var för snuskiga och smutsiga för att komma från en kvinna. Vi skrattade åt det och jag fick förklara att min farmor svor, och att det är därifrån jag har fått min snuskiga mun.

»Payback« låg så pass länge på listorna att Master P blev intresserad. Han bodde i Kalifornien då, hade precis gett sig in i musikbranschen, men hans bror C-Murder sa till honom att kolla upp Mia. Hon kände ingen av bröderna Miller, visste inte vem de var.

– Men Master P sökte upp mig och sa till mig att han tänkte starta det första independentbolaget som hela världen respekterade, och man kunde se på honom när han sa det att han berättade sanningen. Jag hade hört allt från alla möjliga, mängder av löften, men det var något med hur han sa det: jag kunde känna att han menade det.

 

Det är otvetydigt så att New Orleans visade vägen för Södern. Geto Boys och Underground Kingz hade redan satt Houston på kartan och OutKast hade börjat mobilisera Atlanta, men det var Cash Money och No Limit som fick hiphopindustrin att inse att Södern regerade.

Det är svårt att klarlägga i efterhand vad det var som gjorde att dessa bägge bolag plötsligt kunde ta över amerikansk rap på ett så remarkabelt sätt. En förklaring till framgångarna är populationen: en dryg tredjedel av USA:s befolkning bor i Södern. När Master P väl fått snurr på sin relativt rudimentära rap sålde han till en mycket större publik än vad New York-bolagen någonsin kunde drömma om.

En annan förklaring, som har framförts av ett flertal författare och hiphopexperter, bland annat av Matt Miller i hans utomordentliga »Bounce: Rap Music and Local Identity in New Orleans«, är att Lil Wayne, B.G., Silkk The Shocker och de andra på något vis lyckades loda själen hos Söderns medborgare. Det här var musik man hade väntat på, det här var rim och rytm som på ett omedelbart sätt var kompatibelt med Söderns DNA.

Dagen innan jag träffar Mia X sitter jag ner med Wild Wayne, en av New Orleans mest kända radio-DJ:er, på hans kontor. Han star-ade sin radiokarriär på Q93, Nolas mest populära hiphopstation, i slutet av åttiotalet. Wayne var den som breakade No Limit och Cash Money först av alla.

– Jag kände inte Master P alls då. Jag var från 7th Ward, det är downtown. De flesta rapkatterna var från uptown. Men Master P hörde av sig, för mitt radioprogram var hett. Han ville ha sin musik spelad. Redan första gången jag träffade honom såg jag att han var enormt driven och fokuserad. Jag sa alltid att P stod för Promotion, att han var Master of Promotion.

No Limit och Cash Moneys resa från små, regionala independentbolag till världens största rapbusiness gick snabbt. Wayne studerade alltihop på nära håll.

– No Limit samlade en packe artister, fick ihop ett litet stall. De började med sig själva, bröderna Miller: Master P, C-Murder, Silkk. Sedan kom Fiend, Mia X, Mr. Serv-On, och så lyckades de knyta till sig Mystikal. Därefter steg Cash Money till skyarna, med Mannie Fresh, Juvenile, B.G., Turk och Lil Wayne. Och så blev det en sorts rivalitet mellan Cash Money och No Limit, även om det aldrig var allvarligt. Det fanns plats för bägge.

På bara några år hade No Limit och Cash Money byggt upp en stabil oberoende bas i Södern. Då kom storbolagen – Priority respektive Universal – och knackade på dörren. De erbjudanden som New Orleans-entreprenörerna fick trotsade alla tidigare kända bud i branschen. Cash Money fick till exempel behålla åttio procent av intäkterna, satt kvar med rättigheterna till masters och publishing samt fick en bonus på tio miljoner dollar om året till videoinspelningar. No Limits villkor var inte sämre.

– Anledningen till att de kunde pressa dem på det här viset var att de redan var miljonärer, säger Wild Wayne. De hade redan hur mycket pengar som helst. De behövde inte storbolagen. Storbolagen behövde dem.

I slutet av nittiotalet nådde New Orleans-hiphopen sin kommersiella zenit. 1998 släppte No Limit sjutton album, som drog in uppskattningsvis en miljard kronor. Samma år hamnade Master P på tiondeplats på Forbes lista över USA:s rikaste underhållare. Cash Money följde hack i häl: 1998 och 1999 sålde bolaget en halv miljon album i månaden, varje månad. Juveniles »400 Degreez«, bolagets tour-de-force, nådde kvadrupel platina inom ett halvår.

Vi är tillbaka i soffan med Mia X, dricker vin efter maten. Hon berättar om sin tid som First Lady of No Limit. Hennes första EP, »Good Girl Gone Bad«, var Mias erkännande utanför Södern. Sommaren 1997 kom sedan albumet »Unlady Like«, som sålde guld på en månad. Mia var enda kvinna på bolaget men upplevde aldrig att det skulle vara svårt att umgås med alla dessa No Limit soldiers.

– Männen på No Limit var de mest respektfulla och hänsynsfulla jag någonsin mött. Vi blandade aldrig affärer med nöje. Vi blev en familj. Jag respekterades som en mamma och som en syster. De skyddade mig alltid, tänkte alltid på mig först. När det var dags för något nytt drag tittade de på mig först och såg till att jag hade det bra. Jag ångrar ingenting. Jag är för evigt tacksam att jag hamnade där.

Att det skulle ha varit någon rivalitet mellan No Limit och Cash Money vill hon inte kännas vid.

– Alla i Cash Money är mina vänner. I början av karriären, innan Master P dök upp, ordnade Baby en del turnéer som jag var med på. Han satte oss i en skolbuss som han körde genom hela Louisiana. Baby och Slim är mina vänner för livet. Jag tror att jag har pratat med Slim ett par gånger i veckan i över tjugo år. Jag pratade med Silkk i går och hängde med Mystikal förra veckan. Jag älskar alla i No Limit, jag älskar alla i Cash Money.

 

Det är oundvikligt att prata om döden när man är i New Orleans. Den är ständigt närvarande. Och inom rapsfären är det närmast att betrakta som en epidemi. Många av New Orleans rappare är antingen döda eller sitter inne. Kilo G, Pimp Daddy, Soulja Slim, Magnolia Shorty, Magic, alla är döda. C-Murder sitter på livstid, Mac fick trettio år för dråp 2001, B.G. åkte in på fjorton år för olaga vapeninnehav i fjol. Mia tystnar, blir allvarlig. Det här berör henne. Hon har förlorat många älskade.

– Jag vet att kyrkogården är det nya hotellet och jag vet att fängelset är den nya skolan.

Går det att förklara hur det kan bli så här: hur ett samhälle kan komma att domineras så av ond, bråd död?

– Livet blöder in i konsten. När du älskar ditt område och du älskar dina polare måste du ha klart för dig att vissa av de där polarna aldrig kommer att förändras. Och om du hänger med dem kommer du att hamna i situationer som du som artist inte borde befinna dig i. Du hänger fortfarande med dina gamla polare fastän du nyss sålt två miljoner skivor? Du måste göra ett val. Själv valde att jag att säga till mina vildaste vänner att jag älskade dem men att jag var tvungen att ta hand om mina barn. De respekterade mig tillräckligt för att inse att jag fortfarande skulle dyka upp då och då och dricka en öl och käka kräftor med dem, men att jag inte längre kunde rusa runt med dem.

Det sker åtta mord på fem dagar under min tid i New Orleans, om jag räknar korrekt i The Times-Picayune. Två av morden sker på fettisdagen vid en hiphopkonsert på Mardi Gras World nere i hamnkvarteren. Atlanta-rapparen Rich Homie Quan uppträder och någon drar pistol och när polisen dyker upp ligger det två kroppar på marken. Jag har biljett till konserten men ångrar mig i sista stund, tacksam efteråt.

Våldet är ständigt närvarande, något man hela tiden måste ta med i beräkningarna.

– Jag har förlorat nära och kära, säger Mia. Och flera av mina vänner sitter inne på livstid. När det gäller C-Murder måste jag säga detta: jag älskar alla tre Miller-bröderna, men Corey är min stora favorit. Han är äkta, han är lojal, han talar sanning, han är omtänksam, han är rolig. Jag satt med under hela rättegången och jag är helt övertygad om att han är oskyldig. Och det värsta av allt är att offrets familj inte fick rättvisa, eftersom personen som dödade deras son inte sitter i fängelse.

 

I dag fokuserar Mia på matlagningen. Hon har skapat en egen hashtag på Twitter och Instagram som hon kallar »TeamWhipDemPots«, där hon samlat ihop en grupp människor som vill inspirera andra att laga mat.

– Min släkt är känd för sin matlagning. Min farmor var en utmärkt kock. På helgerna förvandlades vårt hus till en sorts svartklubb. Hon sålde mat och sprit, folk dansade och spelade. Det var så hon betalade våra räkningar och hjälpte till att betala för vår utbildning. Det var hon som lärde mig att laga mat.

Senare i år ska det komma en bok, en sorts blandning mellan memoar och kokbok, som Mia jobbat på länge.

– Det har varit tufft. Dels att berätta om de jobbiga stunderna i mitt liv, dels att lära sig använda mått när man lagar mat. Jag är van vid att man bara höftar. Det går ju inte när man skriver en kokbok.

Mia försvann från rapradarn efter andra albumet »Mama Drama« 1998.

– Mina föräldrar dog med fem månaders mellanrum. Och min farmor dog sju månader efter det. Min dotters far mördades i samma veva och min sons far blev skjuten och åkte sedan i fängelse en månad senare. Jag förlorade fjorton familjemedlemmar på arton månader. Det blev för mycket. Så jag bestämde mig för att lämna No Limit och hiphopen. Det var dags.

 

BOUNCE

 

De första fem sekunderna är några av de allra mest magiska jag varit med om i hela mitt liv. Big Freedia pressar sig fram genom den täta människomassan med en livvakt framför sig. DJ Dru stryper musiken, stämningen är elektrisk, folk skriker efter »The Queen of Bounce«. Alla åttahundra kroppar på klubben är riktade mot en lång, finlemmad, homosexuell man i kort, röd läderjacka. Han stannar mitt på dansgolvet, omringad av folk, och greppar mikrofonen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara vad som sedan händer. DJ:n droppar beatet, Freedia börjar rappa och alla på klubben, och då menar jag alla, svarar honom i oemotståndliga men svårförståeliga call and response-utrop. Taket lyfter.

Det är ett magnifikt ögonblick. Jag står tryckt mot ena väggen och tar in det som sker kring mig. Freedias rap, människornas svar, jublet, kakafonin, svetten. Varenda kvinna på klubben böjer sig som på given signal framåt och skakar intensivt på sin rumpa. Ja, det är twerking och omöjligt att värja sig mot.

I den kanske bästa bok som skrivits om New Orleans musikliv, Nik Cohns »Triksta«, försöker han förklara hur han känner när han hör bounce för första gången på riktigt, under en parad: »Det här var första gången jag fångade beatet på nära håll, i mina fotsulor, i magen och i kulorna, och effekten var renande. De gigantiska högtalarna, de stekheta gatorna, de snuskiga rimmen och de flammande beatsen, DJ:n som slängde bränsle på elden, tjejerna i bar hud – New Orleans var spritt språngande naken framför mig, och jag längtade efter att bli naken själv«.

Efteråt är jag förbluffad över Big Freedias mod. Han framstår som en verserad och känslosam själ. Och en så uppenbart feminin homosexuell man i en lika uppenbart konservativ machokultur: att han vågar bege sig in mitt i kaoset.

– Jag älskar det. Jag är New Orleans. De älskar mig. De känner mig, så de respekterar mig. De skyddar mig. De skulle slåss för mig. Så jag är inte rädd för publiken. Tvärtom, jag vill vara där, mitt i centrum. Då dansar och sjunger de ännu hårdare för mig.

Klockan är halv två på natten och jag har just haft min kanske starkaste populärmusikupplevelse någonsin. Framträdandet tar tjugo minuter och jag har gåshud hela tiden, har svårt att riktigt ta in det som sker, men försöker att memorera varenda rad, vartenda danssteg. Jag känner att jag har fått vara med om någonting äkta, en upplevelse som inte går att förfalska. Och allt bygger på en i princip okänd och bortglömd gammal låt från New York.

 

Första morgonen i New Orleans väcks jag i mitt rum i Tremé av musik utifrån gatan. Någon spelar »Where Dey at« på brutal volym i en förbipasserande bil. Jag skrattar där jag ligger i sängen. Så klart att man ska vakna till Triggerman-beatet när man är i Nola.

Det är svårt att redogöra för hur denna bortglömda lilla låt från New York-duon Showboys, släppt på tolva 1986 och såld i knappt femtusen exemplar, kan ha haft en sådan enorm påverkan på en hel stads musikscen. DJ Jimi, en av New Orleans stora bounceartister, har sagt att redan i slutet av åttiotalet var man som klubb-DJ i New Orleans tvungen att spela den flera timmar på raken, ingenting annat, annars gick folk hem.

Låten heter »Drag Rap« men kallas i Södern för »Triggerman«, efter textens huvudperson. Bouncen har hämtat hela sitt DNA från den och nästintill varenda stor bouncehit har samplat Triggerman-beatet. Den första, och fortfarande största, bounceklassikern, »Where Dey at« med MC T Tucker och DJ Irv, från 1991, innehåller allt som en bra bouncelåt ska göra: Triggerman-beatet, call and response-sången, den polyrytmiska synthslingan, en hårt bankande 808-trummaskin, snuskrap.

Flera av stadens största rapstjärnor har startat som bounceartister: Juvenile, Mannie Fresh, Soulja Slim. I New Orleans är det här två genrer som står varandra väldigt nära men som ändå är åtskilda. När jag berättar för Mia X dagen efter om mina upplevelser på bounceklubben skrattar hon. Jag redogör rodnande för dansen, kropparna och effekten det hade på mig, och ber henne förklara skillnaden mellan bounce och rap. Hon skakar bara på huvudet och säger: »Bounce är en helt annan sorts best«.

Det är ställt bortom allt tvivel att bounce är en del av New Orleans musikaliska tradition. Bouncen tog sin början på samma vis som jazzen eller r’n’b:n – som en legering av en hel hög med aparta influenser. Och på samma vis som de andra stora genrerna som New Orleans är stolt förkunnare av var det unga, svarta, fattiga människor som kollektivt skapade en folklig rörelse. Allting är en del av någonting annat här i New Orleans: man hör ekon av Mardi Gras-indianernas rytmer i bouncens beat, det går att härleda dansen på klubben ända tillbaka till slavarna på Congo Square, man kan känna höghusklustrens narrativa erfarenheter i bouncens call and response.

Bounce är naturligtvis klubbmusik, djupt sexuella rytmer. Dess primära syfte är att få folk på dansgolvet att gå bananer. Big Freedia berättar själv efter sitt framträdande vad det handlar om.

– Bounce är upptempo, det är basmusik, det är call and response. Det du hörde därinne var call and response. Jag ropar och publiken svarar. Det är så vi gör det. Eftersom jag är född och uppvuxen i New Orleans, och alla andra härinne också är det, kunde de svara mig direkt. De kan alla mina texter. Det märkte du, kanske?

Jo, det gjorde jag. Freedias publikkontroll var av högsta demagogiska klass.

– Jag har gjort det här länge. I över femton år. Jag vet hur man styr en publik. Vissa jämför det med en politiker, eller en bra talare. Jag jämför det hellre med en körledare. Det är jag som leder kören.

När jag ber Freedia gå djupare, att försöka förklara vad bounce är för honom personligen, blir han mild i rösten.

– Bounce är hemma, bounce är New Orleans.

 

Jag jagar Big Freedia under hela min vistelse i New Orleans. Och dessförinnan har jag mejlat fram och tillbaka med hans manager i flera veckor innan min avresa. Det går dåligt, så som det ofta gör när det är rapartister inblandade, tills jag plötsligt får ett mess. Det är torsdag kväll och jag är inne på Buffa’s på Esplanade Avenue och ser pianisten Tom McDermott och saxofonisten Aurora Nealand göra ett suveränt set när jag ska ringa Freedia omedelbart.

Jag går ut på gatan och får prata med Freedia. Om jag tar mig till ett ställe som heter Jays på Westbank ska han köra en show där. Jag kan få en intervju efteråt.

Det är min första vecka någonsin i New Orleans, jag är ny här och försöker lära mig staden. Ändå vet jag instinktivt att Westbank, på andra sidan Mississippi-floden, är no go area för en vit fyrtiosjuårig musikskribent från Malmö. Jag ringer Zack Smith, Sonics fotograf och New Orleans-bo sedan femton år tillbaka, och förklarar läget. Han är tveksam, men samtidigt så sugen på att få plåta Freedia, hela New Orleans poster boy just nu, att han kastar all ängslan överbord.

Vi kör över Mississippi-floden innan midnatt och försöker förbereda oss: det kommer att vara en helsvart publik, det kommer att vara kaotiskt och det kan vara farligt. Jag har svårt att sortera tankarna, vet bara att jag måste göra det här.

Jays ligger på 1201 Burmaster i ett område som heter Gretna, och visar sig vara en stor lagerlokal mitt i ingenstans. Några nerbrunna ödehus som grannar och en stor parkeringsplats utanför, det är allt.

Det är kö innan klubben ens öppnat. Lättklädda kvinnor står på rad längs väggen, männen stoppar pistolerna i handskfacken på bilarna innan de går in. Rätt rejält med vakter, larmbågar, kravallstaket. Klockan är halv ett när Freedia anländer. Han stiger ur sin bil och säger högt, till folkmassans jubel, »The queen is here!«. Sen kallar han på oss och vi hälsar på honom och följer efter in på klubben.

Freedia är alltså öppet homosexuell. Och detta i en genre och i en miljö som är präglad av en stark manlig våldskultur. Men New Orleans är annorlunda. Här har män klätt ut sig i kvinnokläder i hundratals år, här har homosexuella kunnat uppträda och besöka egna klubbar alltsedan jazzens dagar. Flera av de allra största stjärnorna inom bounce är homosexuella eller transsexuella, det finns till exempel en hel subgenre som kallas »sissy bounce«. Big Freedia ser sig som en del av en lång tradition.

– Vi har haft folk som Bobby Marchan och Little Richard här, som uppträdde långt före oss. De öppnade dörren. Men det har inte varit enkelt: när jag och Katey Red dök upp 1998 var vi de första av vår sort inom bouncen. Katey var den första transsexuella mannen och jag var den första drottningen. Titta var vi är nu, vi leder scenen!

 

När vi är på väg ut ur klubben frågar jag vakterna hur mycket folk det var på plats. »Åttahundra personer, fullsatt«, svarar den ene, en massiv svart man. Han ler och synar mig, uppifrån och ner, sedan upp igen: »Vi har kört bounceklubb här på Westbank varannan torsdag i två år och du och din fotograf är de första vita snubbarna jag sett.«

Efter att drygt hälften av alla tjejer på väg ut ur klubben kramat Freedia och tagit selfies med honom sätter vi oss i baksätet på hans bil, en stor svart Chevrolet, och pratar en stund.

Big Freedia ser sig själv som en missionär för bouncen. Han vill föra ut den till massorna. Det är plattor, konserter och en anmärkningsvärd reality show, »Queen of Bounce«, som har gått bra i USA och alldeles nyligen fått klartecken för en andra säsong.

– Bouncen kommer från New Orleans, men den har gömts undan här. Jag ska se till att hela världen får höra. Det är jag som har fått den att bli känd i USA. Nu twerkar de överallt, i alla amerikanska städer. Men jag är inte nöjd: jag ska visa upp New Orleans för alla människor på planeten.

Det sista Freedia säger till mig innan han kör i väg är att han ska förbi sjukhuset där hans mamma ligger, svårt sjuk i lungcancer. Jag frågar hur det är med henne.

– Det går upp och ner, men det är allvarligt. Jag försöker vara där så mycket jag kan. Hon är mitt allt. Men hennes öde ligger i Guds händer.

Några veckor efter att jag kommit hem från New Orleans läser jag att hon somnat in för gott på sjukhuset. I Freedias pressmeddelande konstaterar han: »Min mamma var mitt stöd och min inspiration. Jag kommer att sakna henne enormt.«

 

MELLANÅREN

 

No Limit gick i konkurs 2003, Cash Money föll samman året efter, undvek visserligen konkursen, men försvann som konstruktiv kraft i staden. Luften gick ur New Orleans kommersiella hiphopindustri.

Vad var det som hände? Hur kunde två av klotets mest framgångsrika independentbolag, med världen för sina fötter, så fullständigt rasa ihop?

I No Limits fall var det nog så att marknaden mättades. Under sina tre mest produktiva år (1997–1999) släppte de fyrtiosex album. Det är drygt en fullängdare i månaden. Det säger sig självt att publiken knappast kan hänga med i det tempot. Dessutom hade Master P sina giriga fingrar i lite för många syltburkar. Det var basketlag, filmer, wrestlinguppträdanden, telefonsexlinjer, actiondockor för $29,99. Det saknades fokus.

Cash Money imploderade i interna bråk. Juvenile lämnade, B.G. startade ett eget bolag, Turk åkte i fängelse. Mannie Fresh hängde kvar något år till innan han drog, men glöden hade falnat. Lil Wayne förvandlades, i en oväntad metamorfos, till en amerikansk superstjärna, men han lämnade New Orleans och fastän Cash Money fortsatte att existera och till och med utvecklades till ett annat sorts storbolag var man inte längre en regional kraft att räkna med.

De många våldsamma dödsfallen tog också hårt på New Orleans hiphopscen. Starkast påverkan hade Soulja Slims död. Slim slog aldrig igenom, det finns fortfarande seriösa hiphopälskare som aldrig hört talas om honom, men i New Orleans var han kanske den allra störste. När han sköts ihjäl framför sin mammas hus i Gentilly i november 2003 var det ett dråpslag för hela hiphopsamfundet.

New Orleans-hiphop är dock inte enkom synonymt med No Limit och Cash Money, scenen dog inte, ringlade bara tillbaka ner i den underjord den en gång kommit ifrån.

Vi ska nu träffa två artister som jobbade vidare under de här mellanåren, som byggde seriösa, långsiktiga karriärer och som fortfarande räknas som några av New Orleans mest centrala rappare.

 

Jag träffar Allie Baby på Zea Rotisserie Grill på 1525 St. Charles Avenue i Lower Garden District. Vi käkar lunch och snackar, jag tar Southern Fried Fish med hushpuppies och braised cabbage. Det är bra mat.

Allie växte upp i New Orleans East, i 9th Ward, och har bott där hela sitt liv. Hon hamnade ständigt i trubbel i skolan, käftade emot lärare och slogs med klasskamrater. Hon började skriva egen musik vid åtta års ålder, influerad av de stora idolerna TLC. Några år senare var det bara No Limit och Cash Money som gällde.

– Det är svårt att övervärdera deras betydelse, säger hon. Jag såg upp till dem. De var stadens hjältar. Mia X var min förebild. Hon var en av få kvinnliga rappare i New Orleans, men hon framstod aldrig som en svag emcee, hon var snarare den starkaste länken i kedjan.

Via Black Iyce, en r’n’b-grupp coachad av Wild Wayne, hittade Allie sin egen röst. Hon träffade producenten Drumma Boy och släppte sitt första mixtape. Något år senare hade hon jobbat med Mannie Fresh. Fler mixtaper följde och 2011 vann hon »Best Female Artist« vid Nola Underground Hiphop Awards.

– Jag har jobbat stenhårt i drygt tio år. Jag är inte sajnad av något bolag, men det gör mig inget. Jag är fri, väljer min egen väg. Just nu jobbar jag på ett nytt mixtape som jag kallar »Wifey«, som ska symbolisera att jag är gift med musiken. Jag försöker köra live så mycket som möjligt.

Samtidigt som hon gör musik har Allie en begynnande filmkarriär på gång. Hon samarbetar bland annat med skådisen Charles Dutton i ett nytt projekt.

– Det är en sorts realityshow som ska handla om audition-processen inom filmbranschen. Vi har HBO på kroken. Inget är klart än, men det ser lovande ut. Många blickar riktas hit. Det spelas in en massa filmer i New Orleans nu, vi har ju blivit Hollywood South.

Efter maten kör hon mig hem till Tremé i sin svarta Chevrolet; en liten kvinna i en stor bil. Hon berättar om stämningen i staden och hur det har påverkat hennes musikskapande.

– New Orleans är en våldsam stad. Jag försöker tänka på det när jag gör musik. Det gjorde jag aldrig förut. Jag märker att det är många unga tjejer som följer mig på sociala medier, de kan mina texter utantill. Jag kan inte längre promota våld, jag måste försöka vara en förebild. Det är där jag är i min karriär just nu: jag rannsakar mig själv. Musik ska koppla samman människor, inte fjärma dem.

 

Det är fettisdagen, Mardi Gras-festligheternas höjdpunkt. Jag är ute i regnet och följer Zulu-paraden, det viktigaste afrikanskamerikanska paradtåget. Jag stannar med mitt paraply i hörnet av North Broad Street och Orleans Avenue, där Zulu Social Aid & Pleasure Club har sitt högkvarter. Det är mängder med folk ute, regnet verkar inte ha dämpat festivallusten.

Efter ett tag vandrar jag ner till North Claiborne Avenue, i närheten av Louis Armstrong Park, där folk samlas under I-10-vägbron för att grilla, lyssna på bounce och dansa. När klockan blir tre går jag över vägen till bensinstationen, där jag stämt möte med Truth Universal. Han hämtar upp mig i sin bil och vi kör till ett kafé på Esplanade, där vi beställer kaffe och te.

Man kan kalla Truth Universal för New Orleans KRS-One. Det är samma statsmannamässiga erfarenheter, samma obändiga vilja att utbilda folk och samma gräsrotsattityd. Case in point: under drygt tio år drev han en hiphopklubb i staden, första torsdagen varje månad, som hette just Grassroots.

– Det finns en stark kultur här, säger han. Vi är många som sliter för att det ska uppmärksammas. Jag startade Grassroots för att samla oss. Vi körde konserter, det var nätverkande, man fick hjälp att promota sina plattor. Jag tror att vi var viktiga under åren då New Orleans försvann från folks medvetande.

Han har en mörk och rökaktig röst, är sobert klädd. Han kom till New Orleans som ung från Trinidad. Hans far jobbade som kock på ett kryssningsfartyg som lade till i New Orleans. Han gillade vad han såg och tog med sig familjen året efter.

– Jag var fyra år gammal när vi kom hit. Det var 1977. Vi flyttade in i ett hus på St Bernard Avenue i Tremé. Efter några år köpte familjen ett hus i New Orleans East.

Musiken tog tidigt en stor plats i Truths liv. En av pappans bästa vänner, Elena, var second line-drottning i kvarteret, och lärde honom allt om kulturen. Därefter dök hiphopen upp med full kraft, han låg hemma i sovrummet och lyssnade på radion efter skolan.

– Den första plattan jag köpte för egna pengar var Fat Boys första album, mamma fick följa med mig till skivaffären.

Det var när han rappade med i favoritskivorna som han förstod att han skulle kunna göra det själv.

– Jag läste att Afu-Ra har sagt ungefär samma sak: bara det att man börjar härma andra rappares rader, lär sig dem utantill, det gör att man inser att man kanske skulle kunna rappa själv.

I high school rappade han med kompisar i matsalen, under lektionerna, på fester. Det var aldrig på allvar, han skrev inte ner sina rim, allting var på lek. Tills hans bästa kompis sa till honom.

– Det var då det började på riktigt. En kompis från skolan hade en trummaskin och en enklare sampler, så vi spelade in tillsammans. Jag gjorde mina första egna låtar. Det var inget vi släppte, men det letade sig ändå fram till vissa radiostationer. Sedan följde talangshower, showcases, konserter.

2000 släppte Truth sin första tolva. Därefter har det kommit en packe tolvor och några album. Han har också öppnat för flera av de artister som delar samma värderingar som han själv: Dead Prez, The Roots, Talib Kweli.

– Jag har fått höra så många gånger att »New Orleans är bara Cash Money«. Som att det inte finns plats för något annat här. Min uppgift har varit att visa att det inte stämmer. Men jag har gjort samma misstag. Jag trodde att västkusten bara handlade om funksamplingar och Roger Troutman-refränger tills jag upptäckte Hieroglyphics och The Pharcyde.

Att No Limit och Cash Money försvann ur strålkastarskenet i början av tjugohundratalet var inte bara en dålig sak för New Orleans hiphopkultur.

– Tvärtom. Många tjänade på det. Plötsligt fanns det syre till oss andra. Jag är inte säker på att exempelvis Jay Electronica hade kunnat ta plats annars. Samma sak gäller för Currensy, den riktning hans karriär tog hade nog inte blivit av med No Limit kvar i staden. Det finns fler exempel: Nesby Phips, Dee-1, Na’Tee.

Truth Universal jobbar nio till fem som programmerare, han kan inte leva på sin konst. Han står för en annan sorts vision, vill något annat än den sedvanliga New Orleans-rapparen, men är samtidigt del av en tradition – en obruten linje från Buddy Bolden till Mystikal.

– Det är egentligen ingen jättestor skillnad på mig och Juvenile. Vi har samma bakgrund. Och allting flyter ihop i New Orleans. Jag hade en låt med i TV-serien Tremé som producerades av Bass Heavy. Han är studiomusiker för No Limit och har jobbat en massa med Mannie Fresh. När jag spelade beatet för min bror innan vi gjort låten färdig sa han: »Vem ska ha det här? B.G?«

New Orleans är en våldsam stad, det vet vi. Vissa säger att musiken har promotat våld och död genom åren. Truth tvekar lite, håller inte helt med, men har en del att säga i ämnet.

– Jag försöker visa på en alternativ väg, förklara varför man inte borde göra vissa av de här sakerna. Vad jag retat mig på genom åren är att det inte finns något att lära sig av den här musiken. Ingenting. Även om jag älskar musiken, jag kan hela Cash Moneys och No Limits katalog utantill, önskar jag att det fanns lärdomar att dra av den. Jag kommer från samma förhållanden, jag vet vad ni pratar om, men kan vi försöka lära oss någonting av historien? Kan vi försöka stoppa det? Kan vi utbilda nästa generation?

 

Varken Cash Money eller No Limit slog i Europa under sin storhetsperiod. Det skulle ta flera år innan Södern tog över kungakronan i den gamla världen. Jag upplevde det som att folk hade svårt att förstå musiken här hemma. När jag skrev om Cash Money första gången 1997 möttes jag av tystnad, och när jag testade att lägga på Juveniles »Ha«, i dag en iskall rapklassiker, när jag DJ:ade, tömdes dansgolvet direkt. När No Limit för första och enda gången besökte Sverige 1999, under en kortare europaturné, var det väldigt få journalister på plats. Fryshuset i Stockholm var visserligen halvfullt, men publiken var där enbart för att se Snoop Dogg, som spenderade tre år vid millennieskiftet på bolaget. Vi gjorde en åttasidorsspecial om No Limit i hiphoptidningen Gidappa efter deras besök och fick i princip bara negativa omdömen från läsarna.

Vad var det då som folk vände sig mot? Sverige är ett piggt land, men det råder viss fördröjning i vårt bemötande. Det tar några år för amerikanska trender och attityder att leta sig fram till våra hjärtan. Den svenska hiphoppubliken var uppfödd på boom bap från New York. Man hade visserligen lärt sig älska västskustrappen, soulsamplingarna och Nate Dogg-refrängerna träffade mitt i solar plexus, men den extremt köttiga och snuskiga New Orleans-rappen, som lät barbarisk jämfört med det man var van vid, skakade man kollektivt på huvudet åt.

Det skulle förändras, så klart, och några år senare hade alla alltid älskat New Orleans-soundet. Historieförfalskning, men av den gemytligare sorten.

 

Det var New Orleans som visade vägen för Södern. Men när New Orleans gick vilse i en dimma av interna stridigheter, våld och död steg andra Södern-städer fram och ledde väg. Houston, Atlanta, Miami, ja, till och med Baton Rouge, New Orleans lillebror på vischan, sprang förbi. Lil Boosie kunde kalla sig King of Louisiana utan att någon New Orleans-rappare hade rätt att protestera.

Om det var över? Nej, ingenting är någonsin över i New Orleans. Om hiphopen och bouncen försvann? Aldrig någonsin. Om New Orleans kommer att resa sig igen, i all sin prakt och glans? Tveklöst.

 

DE KOMMANDE ÅREN

 

Hon ler prövande, skakar på huvudet, tvekar. Biter sig försiktigt i läppen. Sedan avslöjar hon sin lilla hemlighet.

– Jag har sajnat, eller jag ska sajna senare i veckan. Jag pratade med min advokat i morse. Vi hade fått kontraktet och det såg bra ut. Ingen annan vet om det här, förutom min familj! Jag ska skriva på för Universal. Russell Simmons och Steve Rifkind har en ny etikett som heter All Def Digital som har distribution via Universal. Jag har flugit fram och tillbaka till Los Angeles de senaste veckorna för att förhandla.

Jag blir glad för hennes skull men påminner om förra gången jag intervjuade henne, för två och ett halvt år sedan. Då var hon på väg att skriva på för Timbalands bolag, Mosely Music Group, och flög fram och tillbaka till Virginia under några veckor.

– [skratt] Jinxa inte! Jag är tacksam för de erfarenheterna. Jag lärde mig mycket av att jobba med Timbaland. Det funkade inte men jag gav mig inte, jag fortsatte att jobba hårt och nu står jag här.

Jag är hembjuden till 3D Na’Tee, en av New Orleans skarpaste moderna emcees. Vi ses i huset hon växte upp i, där hennes mormor fortfarande bor. Ett grönt trähus i klassisk shotgun-stil. Mormor ligger i sängen och kollar på eftermiddags-TV i rummet bredvid, jag får hälsa. Rullatorn står bredvid soffan vi sitter i.

– Det här är uptown, 3rd Ward. Jag har alltid sett på det här stället som en trygg hamn. Jag vet att New Orleans har den värsta mordstatistiken i USA, men det har aldrig riktigt bekymrat mig. Jag kan inte tänka mig att växa upp och bo någon annanstans än här. Folk är fria här, på gott och ont. Vi är passionerade, vi älskar vår mat, vår musik, livet.

Na’Tee har haft en tuff uppväxt. När hon var tio år begick hennes pappa självmord. Bägge hennes föräldrar var missbrukare och själv sålde hon droger på gatan för att tjäna sitt uppehälle. Musiken blev en räddningsplanka.

– Bouncen var stor när jag växte upp. Men även hiphopen, No Limit och Cash Money hade sin storhetsperiod då. KLC, No Limits viktigaste producent, bodde just runt hörnet härifrån. Hans familj har bott där i evigheter. Jag brukade gå förbi hans hus på väg till skolan. Jag ville så gärna bli upptäckt, jag var kanske tolv–tretton år. Jag brukade rappa högt för mig själv varenda gång jag passerade huset när det stod bilar parkerade där, i hopp om att någon skulle märka mig.

Hennes rappromenader gav till sist resultat.

– En av hans kusiner såg och hörde mig och sa till KLC. Så KLC bad mig rappa för honom. Det ledde inte till något, men det är nog ett av mina finaste ögonblick från barndomen.

Na’Tee skaffade sig ett rykte som battlerappare under tonåren.

– Jag battlade vem som helst, speciellt män. Jag var känd som tjejen som alltid battlade killarna och vann. Det var så folk lade märke till mig. Sedan visste nästan alla vem jag var här i 3rd Ward, eftersom jag sålde droger på hörnet. Men när jag tänker på min uppväxt var alltid rap en av konstanterna. Hur jag än mådde, vad som än hände med mig, fanns rappen alltid där.

 

Det finns en påtaglig DIY-anda som genomsyrar allt Na’Tee gör. Hon verkar klara av allt själv, ger sig aldrig.

– I början tänkte jag på samma sätt som alla andra: jag måste ha en manager, jag måste ha någon som gör mina videor. Eftersom jag är kvinna, jag tror faktiskt att det beror på det, var jag tvungen att bevisa mig själv på ett mycket starkare vis. Man måste jobba sju gånger hårdare som kvinnlig än som manlig rappare.

Na’Tee står för någonting nytt inom New Orleans-rappen, hon är en mix av den klassiska Södern-attityden och en mer östkustinfluerad rimstruktur. Detta, att hon inte riktigt passar in i en mall, gjorde att hon fick slita hårt i början av sin karriär.

– Jag gjorde egna videor, slängde upp dem på Youtube, försökte hålla mig relevant. Jag sålde mina mixtaper utanför klubbarna, hade en aktiv Myspace-sida, skickade i väg mina låtar gratis till de som ville lyssna. Allt för att bygga en fanbase.

En specifik händelse har bitit sig fast, hon blir hetsig när hon ska berätta om den, gestikulerar med armarna.

– Rick Ross skulle komma till New Orleans, och arrangören sa att jag kunde öppna för honom om jag kunde visa upp något klipp från en liveshow jag gjort. Helgen innan gjorde jag en grym show som någon filmade, så jag frågade om jag kunde få låna några klipp. Då försökte han sno mig på en astronomisk summa pengar. Jag gick och köpte en egen kamera dagen efter och lärde mig att filma på några veckor.

Denna obändiga vilja kommer dels från Na’Tees uppväxt, hon har fått kämpa för att ta sig hit, dels från en lång tradition av New Orleans-artister som går sin egen väg.

– Jag vet helt enkelt inte hur man tar ett nej. Det ordet finns inte för mig. Jag har gjort allt själv, jag har byggt min egen studio. Undermedvetet har jag så klart lärt mig av No Limit och Cash Money, hur de gjorde allting på sina egna villkor. De kommer från samma område som jag, vi är från samma stad. Det finns i luften här: »Fuck it, vi gör det själva!«

Jag presenterar idén om att denna attityd gör upplevelsen starkare även för lyssnaren. Man hör att det här är en artist som inte fått allt serverat. Det renderar musiken en starkare autenticitet.

– Jag håller med. Mina supportrar älskar mig, de vill att jag ska vinna. Det finns många stunder då jag inte vill syssla med det här, inte vill göra allt själv. Jag skulle vilja vara större, kunna nå fler folk – inte för pengarnas skull men för att kunna röra vid fler människor. Men så hör jag kärleken jag får av mina fans, och då vet jag att jag inte kan lägga av.

 

Tom Piazza skriver i sin bok om livet i staden efter Katrina, »Why New Orleans Matters« att »dåtiden i New Orleans sammanbor med nutiden i en omfattning som inte någon annan nordamerikansk stad är i närheten av«. Även för en artist som 3D Na’Tee, född 1986, uppfödd på bounce och rap, finns den musikaliska historien alltid närvarande i det dagliga livet.

– Absolut. Min mormor och mina fastrar och mostrar som växte upp här älskade jazz, r’n’b och funk. Den traditionen är en del av alla artister från New Orleans. Det finns inom oss alla. Det är organiskt. Vi kommer härifrån, vi vill alla vara den nya King Oliver eller Fats Domino, det är naturligt för oss.

För många av de som bor här är staden den enda som existerar över huvud taget.

– New Orleans är annorlunda, säger hon. Vi är ett eget ställe. Vi vet ju att det finns rap i New York och Los Angeles, men för många består kartan bara av New Orleans.

Under min vecka i New Orleans slås jag av hur nära man kommer alla artister. Det är knappt några managers inblandade, alla intervjuer sker hemma hos folk och ingen verkar tycka att det är det minsta märkligt.

– Folk är tillgängliga här, även de största stjärnorna. På ett annat sätt än i andra städer.  Du sitter här med mig, i min mormors hus. Folk vet att jag bor här, de kan komma hit när det passar dem. Det är en gåva, men det är också en förbannelse. Mina kusiner frågar mig ibland: »Varför är du kvar här? Någon kommer att knäppa dig. Ta vilken deal som helst och stick ifrån New Orleans!«

Samtalet glider in på döden. Ingen annan stad jag varit i, möjligtvis med undantag för Jerusalem, balanserar så slarvigt på den tunna linje som löper mellan liv och död. Många svänger sig med siffran 421 här, jag hör det lite varstans. Förstår inte vad som menas. När jag senare läser på så inser jag att det är antalet mord i New Orleans 1994. En siffra som ingen annan stad i USA matchat sedan dess. Man uttalar siffran med fasa, men det går inte undvika att höra stoltheten där bakom. All denna död måste göra något med de som bor här.

– Det är klart att det gör något med en, och att det påverkar ens musik, säger Na’Tee. Jag har bott i Calliope, jag har sett någon bli dödad, precis utanför mitt fönster. Det stannar med en, hela livet. Men man kan också lära sig något av det. När jag rappar om gatan och vad som händer här så vet folk att det är äkta, att det är på riktigt, eftersom jag varit med om det.

Hon suckar djupt, tittar mig i ögonen.

– Jag snackade med min kusin härom dagen, hon berättade att hennes dotter knappt hade några andra kläder än de där Rest In Peace-tröjorna som trycks upp till begravningarna när någon dött. Så många av hennes vänner har dött, varannan vecka är det en ny begravning.

 

Alla berättelser om New Orleans skrivna efter augusti 2005 måste oavlåtligt inkludera ett parti om orkanen Katrina och dess efterverkningar. Alla man pratar med här har, på ett eller annat sätt, drabbats. När vallarna gav vika och vattnet sköljde in över staden dog nästan tvåtusen personer. De allra fattigaste områdena drabbades värst: Lower 9th Ward stod helt under vatten och är fortfarande, snart tio år senare, i ruiner. Men orkanen diskriminerade inte. Flera av stadens musikpersonligheter drabbades: Juvenile, Fats Domino, Allen Toussaint, Mia X och Aaron Neville blev alla av med sina hem. Nästan en halv miljon människor fick lämna sina hus. Många kunde återvända men förödelsen var enorm, och försäkringspengarna inte självklara. Åttio procent av bebyggelsen i New Orleans fick någon form av vattenskador och över femtiotusen av stadens invånare flyttade aldrig tillbaka. Många New Orleans-bor upplevde det dessutom som att man, på något märkligt vis, var tvungna att bevisa varför staden skulle räddas och byggas upp på nytt. Som om det var New Orleans invånare som var skyldiga, när korrumperade politiker och rasistiska ideologier borde hållas ansvariga för hur illa räddnings- och uppbyggnadsarbetet sköttes.

Na’Tees egen Katrina-historia är av den fascinerande sorten.

– Jag blir lite nervös av att berätta min story, eftersom Katrina orsakade så mycket ödeläggelse och död. Jag förlorade själv flera vänner. Men för mig var Katrina en bra sak. Jag sålde droger och hamnade stadigt i bråk innan orkanen. Jag satte inget värde på mig själv. Jag förstod inte hur rappen skulle kunna hjälpa mig ur mina problem. Allt detta lärde jag mig av katastrofen.

Men det var nära att hon inte hade lärt sig någonting över huvud taget.

– Jag var arton när Katrina hände. Jag bodde i ett eget litet hus, hade en pojkvän. Min mamma ringde mig och sa att jag var tvungen att ge mig i väg. Men vi har varit med om orkaner i New Orleans förut så jag vägrade. Det var inte förrän i allra sista stund som jag körde. När jag kom till Lafayette och såg TV-bilderna insåg jag att jag kunde ha dött, området där mitt hus låg var helt översvämmat. Så jag lever mitt extraliv nu. Jag fick en andra chans. Katrina förändrade mitt liv.

 

Vi står utanför huset, intervjun är över. Zack håller på att rigga för plåtning. Jag konstaterar att jag är uppriktigt imponerad över den kraft som människorna här i staden upp- visar inför översvämningar, elände och död. Na’Tee rättar till sina stora guldörhängen och ler.

– Man måste hitta glädjen i allt. Även i det tunga. Vi är mästare på det i New Orleans. Ena dagen är man här, nästa är man borta. Lika bra att festa, det är inte lönt att gråta.

 

OUTRO

 

Jag spenderar en vecka i New Orleans. Det är en hektisk och kaotisk vecka. Jag gör sju intervjuer och går på ett trettiotal konserter, där Mystikal på Republic på Lunedi Gras är höjdpunkten.

Jag ser ett antal Mardi Gras-parader, fångar en hel hög med pärlhalsband i plast från de passerande vagnarna, och vandrar rakt in i en second line-marsch på väg från en begravning. Jag äter ostron, po’ boys, grits, andouillekorvar, gumbo, friterad kyckling, kräftor, étouffée, jambalaya och röda bönor med ris.

Det är oerhört omtumlande, alltihop, och det tar mig flera veckor efter hemkomsten att verkligen landa. Det känns som att jag saknar någonting, som att något fattas mig. Det är New Orleans, så klart. Under min korta tid där får jag vänner för livet. En sen och blöt kväll på Crescent City Steaks lär jag känna den briljante jazzpianisten Tom McDermott och saxofonisten Derek Huston, som spelat med bland andra Elvis Costello och Robert Plant. De tar mig sedan med och introducerar mig till ännu fler genuint trevliga människor. Ringar på vattnet, New Orleans sträcker ut sina händer och drar en in i sitt nät.

Dr. John skriver i sin självbiografi »Under a Hoodoo Moon« att han alltid längtar tillbaka till sin stad när han är på resa. »I New Orleans har allting – mat, musik, religion, till och med sättet folk pratar och rör sig på – djupa, djupa rötter; och precis som de trassliga nerverna hos cypressens rötter som slingrar sig än hit och än dit i träsket hänger allting i New Orleans samman, lindade runt sig själv på sätt som inte alltid är självklara«.

Jag förstår vad han menar, nej, jag förstår inte, jag känner det. Och det enda som är helt säkert är att jag snart, mycket snart, måste resa tillbaka till New Orleans. Den här staden släpper inte greppet om en.

TJUGO LÅTAR

 

Rap och bounce i New Orleans kan avnjutas så här:

 

Gregory D & DJ Mannie Frash: Buck Jump Time (1989)
Bounce innan bouncen ens var uppfunnen, klassisk New Orleans-musik.

TT Tucker & DJ Irv: Where Dey at (1991)

Den viktigaste bouncesingeln i New Orleans historia, fortfarande omåttligt populär.

 

 

DJ Jimi: Where They at (1992)

I princip bara en mer välproducerad kopia på »Where Dey at«, men oerhört stor i Nola.

 

DJ Jubilee: Do the Jubilee All (1993)

En av bouncens hörnstenar, första gången ordet »twerk« användes.

 

 

Mia X: Da Payback (1993)

Söderns drottning i all sin prakt med första singeln i eget namn.

 

 

Magnolia Shorty: Monkey on tha Dick (1996)
En av bouncens allra första och största stjärnor, här i sin debut som femtonåring.

 

U.N.L.V: Drag ’Em in the River (1996)

Primitiv gangstabounce från några av New Orleans hårdaste rappare.

 

Ghetto Twiinz: Sho No Love (1997)

Gangstarap från syskonen Tonya och Tremethia, älskade över hela New Orleans.

 

Juvenile: Ha (1998)

Mannie Fresh-producerad hitsingel som kan vara den bästa New Orleans-låten någonsin.

 

Soulja Slim: From What I Was Told (1998)
New Orleans allra bästa och mest älskade rappare i debuten på No Limit.

 

Master P: Make ’Em Say Uhh! (1998)

Master P:s största stund på skiva, ett anthem för alla No Limits soldater.

 

 

B.G.: Bling Bling (1999)

En av New Orleans allra vassaste emcees på toppen av sin karriär.

 

 

Lil Wayne: Tha Block is Hot (1999)

Weezys debutsingel i eget namn, släppt när han var blott sexton år.

 

 

Mystikal: Shake Ya Ass (2000)

Neptunes-producerad dansgolvsvältare av New Orleans röjigaste rappare.

 

 

504 Boyz: Wobble Wobble (2000)

No Limits supergrupp – med bland andra Master P, Mystikal, C-Murder och Mac – i sin första och största stund.

 

 

Big Freedia: Gin in My System (2003)

Bouncens allra största stjärna i dag, med sin stora genombrottssingel.

 

 

Jay Electronica: Exhibit C (2009)

En av New Orleans mest egensinniga emcees berättar sin story.

 

 

Currensy: Audio Dope II (2010)

Udda New Orleans-emcee som startade hos No Limit men utvecklades i annan riktning.

 

 

Katey Red: Where da Melph at (2011)

Sissysbouncens stora företrädare med sin senaste stora hit.

 

 

Na’Tee: Dear Old Me (2013)

New Orleans vassaste moderna emcee i en kärleksfull uppgörelse med sitt eget gamla jag.

https://www.youtube.com/watch?v=zZAffUTUAZU




Relaterat

Hiphopens vardagsrealism