Året i övrigt 2018






Sonic-skribenterna om allt det andra som gjorde musikåret.

Årets låt: Stray »This One’s For You«. Privatpressad nwobhm som är så bra att jag på studs lade beslag på samtliga exemplar sångaren hade kvar i sin garderob hemma i Northampton.

2018 kretsade det mesta i min tillvaro runt omistliga nwobhm-rariteter. Speeds »Down the Road« var de bäst spenderade femtonhundra kronorna jag någonsin hostat upp för en singel och tyska Hand Of Doom-albumet från 1979 var en sms-lånframkallande sensationsupptäckt. Den febrila jakten på gamla nwobhm-hjältar bosatta ute på engelska bondvischan resulterade i rättigheter till massor av musikaliska pärlor som framöver kommer att återges på samlingsplattorna »Jobcentre Rejects«. Trippen med Oscar i Joshua Tree innehöll både coyote, hundmat och avancerat skivbögeri. Trippen med Ellen till Arizona och Grand Canyon var inte lika skivbögeribetonad (bara tjugotre kilo punkrock- och hardcoresinglar) men ändå bland det finaste jag upplevt.

L-P Anderson

 

Årets låt: Avantgardet »Walk of Shame«.

Det hårt prövade 2018 i övrigt? Well, på albumfronten har det med några lysande undantag varit rätt fattigt och själva formatet fortsätter att tappa sin förr så viktiga roll. Däremot är det extremt glädjande att den sedan några år pånyttfödda grimescenen fortsätter att lysa upp. Lady Leshurr spottar ur sig några magiska singlar, Ghetts mästerverk »London« och Little Simz nästan proggigt stenhårda »Offence« är bara några exempel. På hemmaplan glänser Rasmus Arvidssons Avantgardet och levererar den smutsigt vackraste gitarrpopen när vi behöver den som allra mest.

Annars går väl året knappast till historien som ett av de muntraste, det är bara att hoppas på något nytt och sakta upprepa för sig själv att det visserligen inte var bättre förr, men det att det förhoppningsvis blir bättre sen. Uppåt framåt!

Johan Apel Röstlund

 

Årets låt: Les Big Byrd »Mannen utanför«. Avslutar årets bästa album. Fantastisk produktion. Få ord som betyder mycket för han som sjunger dem, det hörs. Joakim Åhlund, vill säga. 

Självinsikt: Stor. Valde helt enkelt att inte spela sin låt i det allt sämre programmet Så mycket bättre. Helt nytt, va? Genombrott: Sarah Klang. Tåget går!

Mest underskattade: Viktor Olsson. Förtjänar mer av det mesta.  Men det kommer. Den där rösten måste bära sig. Svenska text: »Tur att vi lever samtidigt«. Markus Krunegård är Markus Krunegård när Markus Krunegård är den absolut bästa versionen av Markus Krunegård. Mening med flest Markus Krunegård:

Se ovan. Mest oväntade samarbete: Little Jinder sparar pengar för pengar med något företag och kallas »sparcoach«. Svenska liveakt: Avantgardet, i år igen. 

Gbg-pop: The Embassy. Älskvärda. Tröttaste mening: »Jag är trött på cirkusen runt Håkan«. Släpp det.

Pontus Bark

 

Årets låt: Planningtorock »Piece of My Mind«, oerhört tätt följd av »Episode« och »Figured It Out« med John Maus samt »Nonkilling 6/Hunger« och »The Anteroom« med How to Dress Well och »Roll Back« med George FitzGerald. Kanske hamnar de till och med på samma plats. Jag tror det är dramatiken som förenar samtliga låtar, desperationen.

I övrigt har jag lyssnat mest på elektronisk dansmusik som vanligt. Årets spelning var utan tvekan John Maus på Funkhaus i Berlin, min kanske bästa konsertlokal i hela världen. Maus var fortfarande märkbart förtvivlad efter broderns död några månader tidigare, vilket gav spelningen en bisarr närvaro/frånvaro. 2018 har dock varit ett ganska svagt musikår för min del, även om The Blaze var ett kul inslag. 2019 hoppas jag blir året TR/ST släpper nytt.

Sara Berg

 

Årets låt: Kanye West (feat. PARTYNEXTDOOR) »Ghost Town«.

2018 har som bekant inte varit ett nådigt år för Kanye West. En långsam mental härdsmälta i realtid med röd Trump-keps och ogenomtänkta uttalanden om det amerikanska slaveriet. Bland mycket mer. »Allt vore enklare om han inte var så dum i huvudet«, som en närstående nyligen uttryckte saken.

Å andra sidan? Mannen bakom årets bästa album, enligt Sonic. Mannen bakom årets sjunde bästa album, enligt Sonic. Och så den här, en gnistrande pärla från hans (underskattade) soloplatta. Samplingen av Shirley Ann Lee, Kid Cudis rader, 070 Shake som dyker upp från ingenstans med årets refräng: hata på bäst ni vill men ingen, absolut ingen annan visade samma genialitet 2018.

Årets låt 2: Sloan »Spin Our Wheels«. Klassisk powerpop av perfekt snitt.

Årets låt 3: Iceage »Catch It«. Om Bad Seeds kom från Köpenhamn.

Anders Dahlbom

 

Årets låt: Amnesia Scanner »AS Awol«. Duon är troligtvis det bästa som någonsin kommit från Finland… vad skulle det annars vara, Tove Jansson möjligtvis men ingen läser väl Mumin längre? Här förvrider oavsett AS sig själva så mycket att det på något vis nästan råkar göra en poplåt av allt det mörka. Fantastiskt. Årets albumtitel står Osheyack för – »Sadomodernism« är många mil före alla andra. Årets upptäckt är ändå norska indieskatten Girl In Red, få skriver poplåtar så enkelt, rakt och raskt när man fortfarande går på gymnasiet. Årets mest samtida album står PNKSLM-britten Miss World för, är Instagram-rock en genre? Årets största besvikelse var så klart att John Maus tvingades ställa in sitt WOW-gig. Årets fanboy kan mycket väl vara jag själv. Det är svårt att vara cool när Inga Copeland är i samma rum.

Jonathan Eklund

 

Årets låt: DJ Koze »Pick Up (12” Extended Disco Version)«. Stefan Kozalla från Hamburg samplade Gladys Knights » Neither One of Us (Wants to Be the First to Say Goodbye)« och Melba Moores »Pick Me Up, I’ll Dance« och ett år då luften stundtals varit tunn och syrefattig blev det under tio minuter något lättare att andas.

Året i övrigt: John Mahoney. Natalia Ginzburg. »Roma«. »David Bowie: Loving the Alien (1983-1988)«. Sam Elliott i »A Star Is Born«. Childish Gambino. Adrienne Rich. John Prine i Oslo konserthus. Connaught Bar i Mayfair. Tony Nicholsons Larry Grayson-biografi. »The Good Place«. »If Beale Street Could Talk«. »The Great Believers«. »More Blood, More Tracks – The Bootleg Series Vol. 14«. Viola Davis. Free Aktion. Ye.

Niklas Elmér

 

Årets låt: YNW Melly: »Blue Balenciagas« Årets starkaste singel. Rap, pop, eufori. Framtiden heter Jamell Maurice Demons, är nitton bast och kommer från Gifford, Florida. It’s a young man’s game.

Årets glädje & sorg: Rudy van Gelders studio uppe i Englewood Cliffs, Midtjylland borta, »More Blood, More Tracks«, Labinot Harbuzi, »Duke: A Life of Duke Ellington«, den svenska sommaren, Hailu Mergia live på Musikcaféen i juli, en cappucino på Piazza Navona, Tacombi på 267 Elizabeth Street, Grift live på Plan B i maj, Louis Armstrongs hus ute i Queens, T&G, baden i Lake Bohinj, Upper West Side, Uwe Rösler, Bosse-de-Nage, mina katter, Beirut, Nick Cave live på Barclays Center i oktober.

Tony Ernst

 

Årets låt: Doug Paisley »Drinking with a Friend«. Försiktigt brummar den fram, någonstans mellan närodlat bluegrassplock och smärtsamt sanningssägande singer-songwritermetodik, men ju mer du lyssnar desto större växer den sig, den förgrenar ut i… allting. Texten fångar stämningsfulla men lite sorgsna scener ur livet som när de staplas på varandra bildar det mönster, den levnadsteckning, som du en dag lämnar efter dig till den eventuella skara som bryr sig.

Konserter: Slowgold på Slaktkyrkan, Grönan och Nefertiti, Christian Kjellvander på Nalen, Kendrick Lamar, Kamasi Washington och Pimme i Slottsskogen, Phoebe Bridgers och Viagra Boys på Pustervik, First Aid Kit på Stockholm Waterfront, Whitney Rose på Sthlm Americana, Lavette på Hängmattan, Dalaplan och Avantgardet på Debaser, Phosphorescent på Berns, Jaakko Eino Kalevi på Fasching, Oblivians på Slaktkyrkan, Nicole Atkins, Zephaniah Ohora och The Tarantula Waltz på Bryggarsalen, The Coathangers och Viktor Olsson på Bar Brooklyn, Soccer Mommy och Mourn på Melodybox, ShitKid, Sibille Attar och Boys på Trädgården, det frijazzskronkiga med Carbide på Grönan, »Mama Says« med Ibeyi på Nalen.

Övrigt: sommaren som aldrig tog slut, alla krabbor och bad, Tales from the Tour Bus, Harvest Home, möten möten möten, VM, bära bära bära, Breaking News-inslaget, Viva Sounds, teamet.

Tack för allt: far, pappers-Sonic, Kocksgatan-högkvarteret, Aretha, bilen, Stabil, Rachid Taha, anständigheten.

Pierre Hellqvist

 

Årets låt: JJ Ulius »Tänder ett ljus«. Lo-fi-året 2018.

Tack för förtroendet.

Tack för utrymmet.

Tack för de musikaliska kickarna.

Tack för de välskrivna artiklarna.

Tack för tipsen.

Tack för analyserna.

Tack för kunskaperna.

Tack för erfarenheterna.

Tack för möjligheterna.

Tack för tänkvärdheterna.

Tack för skratten.

Tack för konsertnätterna.

Tack för arbetsdagarna.

Tack för resten av mitt liv.

Tack för allt, pappers-Sonic.

Johan Jacobsson

 

Årets låt: Altin Gün »Goca Dünya«. Jag såg Altin Gün i somras och tyckte att det turkiska bandets retropsykpop var tillbakablickande i överkant. Men jag har inte kunnat sluta spela deras tolkning av Erkin Korays »Goca Dünya«.

Konsert: Godspeed You! Black Emperor på Pustervik. Vansinnigt starkt när de aktualiserade den tjugo år gamla EP:n »Slow Riot for New Zero Kanada« med filmer från senare års proteströrelser. Favoritkonsert 2: Fever Ray på Way Out West. Tre bra musikböcker från i år: Daniel Spicer »The Turkish Psychedelic Music Explosion: Anadolu Psych (1965-1980)«, Rob Young »All Gates Open: The Story of Can« och Christopher C. King »Lament from Epirus«. Skivaffär: Lefter Records i Berlin. Box: »Paris to Calcutta« (Sublime Frequencies).

PM Jönsson

 

Årets låt: Whitney Rose »You Don’t Own Me«. Att årets enskilt starkaste musikögonblick skulle vara en cover på en femtiofem år gammal Lesley Gore-hit var kanske inget jag direkt hade förväntat mig. Men när Whitney Rose sjöng detta feministiska anthem så att klockorna stannade på Pusterviks ovanvåning en varm junikväll fanns det ingen chans att värja sig. Släppt som singel i våras lät den, inte minst i svallvågorna efter #metoo, som den hade kunnat vara skriven i går.
Konsertåret: Phosphorescent, Nicole Atkins, Kendrick Lamar, Calexico, Marlon Williams, Björk, Zephaniah Ohora, Protoje, Whitney Rose, Noname, Kamasi Washington, Colter Wall, Mura Masa, Josh Rouse. Film: »Leave No Trace«. Läsning: »I am Brian Wilson«. Musiknyhet: Weezer till Sverige efter arton år!

Jens Karlsson Vukovich

 

Årets låt: The Radio Dept »Going Down Swinging«. En vacker sommardag för fyra år sedan ringde kyrkklockorna vid Kungsträdgården för att varna de tiotusentals som samlats i demonstration om ett åter uppvaknat hot, inte bara i närheten men mitt bland oss. Fyra år senare kvarstår hotet och har växt, tas fortfarande inte på allvar av de som behöver förstå faran mest, som har makt att faktiskt göra motstånd. 2018 års främsta låt är därför en som adresserar det direkt och gjorde så inför valet, som står med oss som fick lära för tidigt i livet om vad de som hotar faktiskt vill, om att daltandet med rasister måste ta slut.

Album: Jon Hopkins: »Singularity«. EP: Sudan Archives: »Sink«. Skivbolag: LuckyMe. Rappare: Tierra Whack. Sångare: Rosalía. Band: Deafheaven. Berättare: Black Thought. Konsert: The Roots på DR Koncerthuset i Köpenhamn, 10 juli. Film: »The Old Man and The Gun«/»Widows«. Bok: »Emergency Contact« av Mary H.K. Choi/»The Order of Time« av Carlo Rovelli. TV-serie: Atlanta. DJ: Eclair Fifi. Podcast: Sports? with Katie Nolan. Glädje: AIK.

Özgür Kurtoğlu

 

Årets låt: Kacey Musgraves »Slow Burn«. En perfekt altcountrypoppärla, som är precis vad den heter. En påminnelse om värdet i att låta verkligheten, människor och relationer sjunka in och successivt avteckna sig.

Album: »Golden Hour« av Kacey Musgraves. Konsert: JONI 75, Dorothy Chandler Pavilion, DTLA – födelsedagskonsert för Joni Mitchell (som själv kom upp på scenen), där hennes låtar tolkades av Graham Nash, Rufus Wainwright, Kris Kristofferson, Emmylou Harris, Norah Jones med flera. EP: Reso »Avenoir/Chibabu Tensei«. Electronica: Skee Mask: Compro. Metal: YOB »Our Raw Heart«. Singer-songwriter: Kurt Vile. Musikfestival:  Tremor Festival på Azorerna vs. sista Gagneffestivalen. Filmfestival: David Lynchs Festival of Disruption, DTLA. Varieteshow: Tokyo Freakout Land, Asakusa. Klubb: RESPECT DnB Thursdays, Hollywood. Podcast: Chapo Trap House. Konst- och designfestival: ComplexCon, Long Beach. Utställning: Nobuyoshi Araki – »1000 Polaroids«, Omotesando. Konstmuseum: teamLab Borderless, Tokyo. Film: »Burning« av Lee Chang-dong. TV-serie: Homecoming. Prosa: »The Sadness of Beautiful Things« av Simon Van Booy. Serieroman: »Upgrade Soul« av Ezra Claytan Daniels. Intervjubragd: Darren Aronofsky vs. Yorgos Lanthimos. Restaurang: Caloura Bar Esplanada, Azorerna. Kvarter: Eagle Rock vs. Prenzlauer Berg. Stad: Lissabon vs. Prag. Bar: Gold Line, Highland Park. Resa: Okinawa vs. Mexico. Park/oas: Lands Ends, San Francisco. Skola: UCLA.

Erik Augustin Palm

 

Årets låt: Pusha T »The Story of Adidon«. När Pusha T levererade förödmjukelserna som svar till Drakes diss »Duppy Freestyle« gjorde han det hetare än Mordors eldar.  En beef på denna nivå var extremt efterlängtad men tog tyvärr ett alldeles för abrupt slut när stridsyxan begravdes innan en riktig vinnare hunnit koras.

Året i övrigt: Franska alltid bästa språket bevisade Moha La Squale och Aya Nakamura. Flera sjuspårsalbum signerade Kanye West. Dokumentärserien The Vietnam War. Bereket Hailemariam, poet. Mia Skäringers Avig Maria No More Fucks to Give. Octavian och Ozzy på Trädgården en het sommarnatt med nattbad och efterfest. John Coltrane »Both Directions at Once«. Fotbolls-VM. Kennedys frispark och målgest mot IFK Göteborg. Nilla Fischers tacktal. Orange vin och naturvin.

Marimba Roney

 

Årets låt: Metro Boomin feat. 21 Savage »Don’t Come Out The House«. Återutgivning 1: John Coltrane »Both Directions at Once«. Återutgivning 2: Bob Dylan »More Blood, More Tracks: The Bootleg Series Vol. 14«. Återutgivning 3: Charles Mingus »Jazz in Detroit/Strata Concert Gallery/46 Selden«. Film: Roma. TV-serie: Atlanta, säsong 2. Märke: Noah Clothing.

Henrik Svensson

 

Årets låtar: Yussef Dayes & Alfa Mist »Blacked Out«, Tirzah »Holding On«. Jazz: Sam Wilkes »Wilkes«. Korta: Motor City Drum Ensemble »Dekmantel 10 years10.2«, Florentino »Fragmentos«, Serpentwithfeet »Bless Ur Heart«. Nyupptäckt: Jimmy Scott, Haruomi Hosono, Sandra Wright och Linda Carr. Ofta på repeat, så långt: Boygenius »Boygenius«, Objekt »Cocoon Crush«, SiR »November«, ASAP Rocky »Testing«, X-Altera »X-Altera«, Nils Frahm »All Melody«. Remixer (vissa på en och samma platta): Kelela »Take Me A_Part«, LCD Soundsystem »I Used to (Dixon Retouch«. Artsy: Jlin »Autobiography (Music from Wayne McGregors Autobiography)«. Remake: Bryan Ferry and His Orchestra »Bitter-Sweet«.

Jenny Sörby

 

Eftersom det snart är tio år sedan Blondinbella skrev att Karl-Bertil var sjuttiotalets AFA köpte jag nyss en patch av en liten artist som kallar sig Noise Against Fascism. Tygbiten lånar estetik från Antifascistisk Aktion, men i stället för att vara militant tänker jag att den fruktansvärda musiken kan skrämma bort fascister. Min fascismfobi intensifierades under det tidiga tjugohundratalet eftersom hundratals nazister fick lov att varje år samlas i Rönninge utanför Stockholm, platsen jag växte upp på. »However they choose to present or disguise themselves«, skrev The Radio Dept i pressreleasen om sin låt »Going Down Swinging« som släpptes precis innan valet, och syftade på att i dag samlas de inte bara på torg – utan gestaltas också i form av läskföretag, influencers, klädföretag, rappare och inte minst ekonomiska incitament och politiker. Jag köpte även en patch från Höga Nord rekords. Den föreställer Karl-Bertil Jonsson som röker braj.

Fredrik Thorén




Relaterat

Året i övrigt 2019
2018 i 365 låtar
2018 års bästa album
32 för 2018