Julia Jacklin: Crushing

»Body«, öppningsspår här tillika en i fjol släppt singel, är en smått fantastisk rysare. Ett uppvaknande, en relationsskildring och berättelse om tvåsamhetens mest förgörande mekanismer, om utsatthet och eventuellt övergrepp, om att återta makten över sig själv, sin kropp, sitt liv. Men också en perfekt återhållen och djärvt genomförd sånginsats som en gång för alla innebär att Julia Jacklin ingalunda ska omtalas som »lovande« utan numera verkligen bör kallas en fulländad artist.

Ingenting annat på »Crushing« sparkar lika pardonlöst undan benen på lyssnaren men det hade å andra sidan knappast varit vidare rimligt, än mindre hälsosamt för någon.

Däremot flyttar Julia Jacklin rent allmänt fram positionerna.

Jämfört med föregångaren är »Crushing« närapå rakt igenom mer resolut, fyllig, självklar och stundom konfrontativ, i attityden mer indierock än folkförnumstig eller singer-songwritersorgsen. Mer specifikt rör det sig nog om en uppbrottsskiva där tjugoåttaåringen från Blue Mountains utanför Sydney blottar sitt innersta utan att exkludera teman som åtskilliga människor kan känna igen sig i. Hon ifrågasätter sitt omdöme och sina vägval, både genomskådar kärleken och accepterar dess helande effekter, det här att kärlekan kan låsa in men också befria.

Produktionen är knivskarp, Julia Jacklins klara röst och osvikliga känsla för harmonier ligger långt fram i mixen, hon kommer oss nära i fler bemärkelser än en. I vissa av de lugnare låtarna händer det inte så himla mycket men precis som i ett hälsosamt förhållande behöver det inte heller göra det hela tiden – att bara få finnas inbäddad där är gott nog.