The National: I am Easy to Find

Det är arbetsgången här som sticker ut.

För ett drygt år sedan hörde filmaren Mike Mills (inte han i R.E.M.) av sig till Matt Berninger och undrade om de på något sätt skulle kunna samarbeta i framtiden. Sångaren svarade med att skicka Mills halvfärdiga låtar och demoinspelningar. Strax efteråt hade Mills svenska Oscars-vinnaren och The National-fanet Alicia Vikander hemma i köket. Ville hon möjligen vara med? Det ville hon.

»I am Easy to Find« utvecklas från och med då i två separata men symbiotiska grenar. En film och en platta.

Vi börjar med filmen.

Över tjugofem minuter berättar Mills i svartvitt om en kvinnas liv – kvinnan spelas av Vikander – från födelse till dödsbädd. Dialogen är minimal, i stället är det Mills korthuggna textfraser och The Nationals musik som guidar oss framåt. I små sekvenser är vi närvarande i både livsavgörande och triviala nedslag under Vikanders livsresa. Minnet av mamma och pappa som bråkar i bilen, nya kompisar på universitetet, vetskapen om att vara bra på sitt jobb, tvivlet på kärleken till maken, lek med barnbarn.

I början är det svårt att vänja sig vid Vikander som utan smink eller digital hjälp spelar allt från tvååring till pensionär. Snart känns det naturligt, tack vare svenskans storartade insats. Hon använder kroppen, miner och rörelser för att förkroppsliga berättelsen. För att få den högst alldagliga och mänskliga genomgången att vibrera. Några av er kommer möjligen tycka att filmen »I am Easy to Find« balanserar på pekoralets och artsy fartsy-filmens rand. Vi andra blir djupt berörda, oavsett ålder eller om vi har barn. Se den, verkligen.

Under arbetet med både film och platta skickade Mills och bandet material fram och tillbaka. Berninger och kompani skruvade till och ändrade textrader till låtarna för att bättre passa in i Mills berättande. När skivan sedan väl skulle spelas in bjöd The National in Mills till studion som en sorts kreativ producent. Det här är som synes inget ytligt samarbete utan något mer rejält. Gitarristen och låtskrivaren Aaron Dessner har sagt att de hade en halv platta liggande och att det var Mills som såg till att den andra halvan blev klar.

Det blev även ett tillfälle att se över arbetsgången för ett band som nog var i behov att att tänka nytt.

Allt sedan »Boxer« släpptes 2007 har The National legat mig närmast hjärtat. Alla inräknade. Det finns ingen grupp eller artist jag lyssnat mer på de här åren. Ingen röst jag sjungit med i mer än Matt Berningers. Ingen vars textrader jag finstilt ritat upp i mitt inre. Storheten med The National ligger, som för de flesta andra likasinnade grupper, i en flerdelad attack. En sångare med kavaj och en inre oro för vardagens blekgrå konformitet, en genial tvillingduo på gitarr i bröderna Dessner och en underskattad batterist i Bryan Devendorf som faktiskt trummar som ingen annan. The National har en sådan stark inneboende egen identitet att när de nu öppnar upp för fem kvinnliga vokalister (bland andra Sharon Van Etten, Lisa Hannigan och Gail Ann Dorsey från David Bowies band) som sparringpartners och bollplank till Berningers baryton är det nästan så att det inte märks.

Med allt detta sagt är plattan »I am Easy to Find« något av ett sidosteg.

Det är även den första National-given sedan 2003 års »Sad Songs for Dirty Lovers« som innehåller spår som inte är direkt nödvändiga.

Filmen innehåller sex National-låtar från plattans sexton. Någonstans i mitten hade egentligen varit ett bättre antal låtar för skivan. En del här känns nämligen som idéer och uppslag som inte hittar hela vägen fram. Körövningar som »Her Father in the Pool« och »Underwater« landar inte på djupet. »Hey Rosey« och »Oblivions« vill väl men känns diffusa trots att jag nu lyssnat i veckor. Det gäller för övrigt även hela »I am Easy to Find«. Den är för lång.

Men givetvis finns här även helt monumentala saker.

I balladen »Not in Kansas« är Berninger tillbaka i ungdomsåren och föräldrahuset på en tur genom VHS-kassetter, R.E.M.-plattor och bortglömda droger. En arketypisk National-låt om det någonsin har funnits en. Sköra avslutande pianostunden »Light Years« är The National i sitt mest melankoliska och romantiska läge. Livefavoriten »Rylan« kommer till sin rätt och kommer säkert att ha en given plats på sommarens setlistor. Bäst? Dels drömska »So Far So Fast«, där Dessner-bröderna bygger upp en lågmäld och upphackad kakofoni bakom vad jag i skrivande stund tror är Lisa Hannigans stämma, dels titelspåret som är plattans centrala skärningspunkt. Berninger och Kate Stables (från This Is The Kit) låter på samma gång helt uppgivna och öppna för livet.

I filmen kommer låten in när Vikander i övre tonåren sitter på marken under ett träd och plockar bland fallna blad och grenar samtidigt som hon försiktigt nynnar på ord om småstadens ennui: »How long have we been here?/Am I ever coming down?/I need to find some lower thinking, if I’m going to stick around/I’m not going anywhere/Who do I think I’m kidding?«.

Bättre blir inte »I am Easy to Find«.

Med detta sagt var nog hela arbetssättet bakom projektet helt nödvändigt för The National som band. Efter ett antal år med platta-turné-paus bakom sig behövde kvintetten ruska om och tänka nytt. Och, som sagt, jag kommer lagom till hösten förstås att ha lyssnat sönder The Nationals åttonde fullängdare på arton år.

Med detta sagt är faktiskt filmen bättre än plattan.