Möten med en mening

Foto: Anna Simonsson
Titiyo om personer som på ett eller annat sätt har varit viktiga för hennes karriär. (Ur Sonic #77, 2014.)
– Om det inte vore för Så mycket bättre hade det aldrig blivit av. Jag är alldeles för feg: »Jag fixar det inte på svenska. Det är för farligt. Där finns ju Håkan Hellström.«
Titiyo sitter vid ett fönster i baren på Nosh and Chow i centrala Stockholm och skrattar när hon tänker på hur det kom sig att hon tjugofem år in i sin skivkarriär valde att vika in på modersmålet som popspråk.
Sverige översköljs just nu av r’n’b-präglade, ymnigt nittiotalsinfluerade och inte sällan kvinnliga artister som närapå alla har ett och annat att tacka Titiyo för. När hon på sitt nya album lämnar de senaste årens lite sökande stämningsmusik för urban pop visar det sig också att den yngre generationens framfart har påverkat henne. Hon anger årets grammisgala som ett uppvaknande – »backstage var det ju jävligt urbant« – och att idéer började ta form i hennes huvud.
På nya skivan, betitlad »Drottningen« [OBS! Fick senare titeln »13 gården«], samarbetar hon med namn som Linnea Henriksson, Moto Boy och Chords, men allra främst är det trojkan Dante Kinnunen, Martin Sakarias och Jonathan Johansson som har hjälpt henne att styra musiken i en modernt soulig riktning igen. På svenska då.
Eftersom Titiyo genom hela sin karriär haft en förmåga att omge sig med – och låta sin musik formas av – högintressanta radarpartners eller team bad vi henne lägga ut texten om tio »möten« som mer än andra har haft betydelse för hennes musik och artistskap. Givetvis blir det ett snävt urval, åtskilliga som varit av vikt får stryka på foten. Exempelvis råder det ingen tvekan om att Titiyo kan prata länge om Marit Bergmans saklighet och rådgivande funktion (»Hon kommer säkert bli kulturminister en dag«) eller vikten av att omge sig med vänner som är ja-sägare.
Neneh Cherry
Titiyo vill helst lyfta fram alla i familjen men dess viktigaste musikaliska inspiratör för henne är halvsyster Neneh Cherry, som tidigt flyttade till London för att satsa på musik.
– På något sätt har Neneh alltid funnits där i min musikkarriär, säger Titiyo. Nästan hela tiden har vi släppt skivor parallellt. I mina tidiga år märks det hur inspirerad jag är av henne, ser ju till och med ut som henne! Det har varit en trygghetsgrej att ha henne, jag har kunnat skryta om henne och jag har fått mycket hjälp.
– Det var efter att jag hade hört Neneh sjunga som jag fattade »oj, det här kan man ju hålla på med«. Plus att när hon hörde mig sjunga sa »du har ju en jättefin röst«. Hon tog sedan med mig på ett körjobb med något brittiskt band. Jag tror inte det var Rip Rig + Panic, det här var tidigare.
– Efter det började jag sjunga i mitt flickrum, när ingen var hemma. Ibland ihop med vänner, till någon Whitney Houston-låt. Efter att ha sjungit lite i Magnum Coltrane Price funkband åkte jag med min pappas highlife-orkester. Vi spelade på allt som liknade Fasching runtom i Sverige och Danmark. Det bör ha varit 1986. Då började jag ta sånglektioner, sjunga på riktigt. Av min pappa lärde jag mig om tajming, vikten av att lyssna, mycket kring det rytmiska eftersom det i den musiken – det var ett tio- femtonmannaband – var så många olika delar som skulle sättas ihop.
– I den vevan träffade jag Scottie Preston som drog med mig till Orup, och vi körade bakom honom på Rock Runt Riket-turnén 1987.
Magnus Frykberg
Producent, soulpionjär, reklamfilmskompositör, en period livspartner till Titiyo.
– När jag turnerade med Orup spelade Magnus trummor i bandet, han sprang omkring där med sina hängslen…
– Efter ett Orup-gig stod jag och Scottie Preston lite packade vid en flygel och wailade loss på »When the Saints Go Marching in«. Då kom Magnus in i rummet: »Vem var det som sjöng nu?« Scottie: »It was Titiyo, she’s great.« Nästa dag ringde Magnus till Klas Lunding: »Vi kommer hem på måndag, gör i ordning i kontrakten – du måste sajna henne nu.« Magnus var lite av en talangscout och Klas hade ögonen på honom. Senare har jag hört att Klas då gick med önskemål om att jobba just med soulmusik.
– Och så blev det. Vi åkte hem till Klas, satt och pratade. Han hade ingen aning om hur jag lät. Tveksamt om det tidigare i världshistorien hänt att någon har sajnat en artist utan att ha hört något!
– Sedan började vi jobba. Jag och Magnus gjorde två skivor ihop, han var även lite inblandad i den tredje.
– Magnus var både låtskrivare och producent, och väldigt bra. Jag var jätteblyg men han frågade jämt »Har du någon idé här?« »Jo, det har jag väl…« »Hur låter det då?« Så även om jag bidrog med lite bidrog jag hela tiden. På första skivan är det rätt mycket afrikanskt, jag plockade en del från pappas band – basgångar, melodier, fraser. Magnus tyckte ju det var skitkul.
– Jag var djupt, djupt, djupt förälskad i Magnus. Till slut lyckades jag arbeta mig in. Såg till att vi hade så roligt i studion. Han hade mycket roligare med mig än sin flickvän, med mig kunde han ju prata musik… [skratt] Sedan gick det som det gick. Vi fick barn 1992.
– Magnus, som kom in och producerade några av Så mycket bättre-låtarna, skulle från början också ha varit med på nya skivan. Men så stack han några månader till USA och jag hittade annat folk att jobba med.
Klas Lunding
Skivbolagstungviktare och A&R med örat mot gatan. Ligger bakom stilbildande svenska etiketter som Stranded och Telegram, och det var med sistnämnda Titiyo sajnade 1988. Telegram gav ut hennes två första album, »Titiyo« (1990) och »This is« (1993). Genom åren har hon och Lunding haft något av en till och från-relation.
– Det är han och Telegram som ger ut nya skivan, så cirkeln sluts. Han har alltid funnits med i periferin. Är svår att greppa. Det känns som att jag alltid har jobbat med honom sekundärt. Han och Magnus var täta så jag var mycket i kontakt med Klas genom Magnus, även om Klas var där. Han är lite av ett spöke. Har väldigt starka åsikter. Är smart och har fingret på pulsen, vet vad som funkar och vad som kommer rinna igenom. Han är ingen nostalgiker, är inte den som gärna tittar tillbaka. Det är inte jag heller.
Kjell Alinge
Ikonisk radiostilist. I sitt betydelsefulla program Eldorado blev han tidigt något av ambassadör för Titiyo.
– Inte mycket att snacka om. Det var ju Kjell som började spela [Titiyos andra singel] »Talking to the Man in the Moon« i radio, nästan maniskt.
Stämmer det att han en spelade låten genom ett helt program?
– Näe, i något program spelade han den tre gånger. Men det är ju i princip samma sak som att han skulle ha spelat den hela programmet igenom…
– Sommaren 1989 då Kjell började spela låten hårt var jag ute med Orup. Jag kommer ihåg att Orup sa: »Shit, den här låten kommer att hända.« Och det kändes som att det var där, i Eldorado, som folk upptäckte den.
– Inför platta nummer två hade vi kontakt med Kjell, han var hela tiden på oss »när kommer nästa skiva?«. Det roliga var att när vi släppte den skivans första singel, »Never Let Me Go«, så… gillade han den alls. Han tyckte nog att den var för deppig. Jag vet inte om han spelade den en endaste gång.
Zannah Hultén
Artist och musiker men också sångpedagog och som sådan ovärderlig för Titiyo.
– Efter att jag fått barn tappade jag mycket stöd och självförtroende i sången. Jag kunde vissla fraserna som jag ville göra, men när jag skulle sjunga blev det inte bra. Jag minns att jag till andra skivan höll på att jobba med Magnus och Fabian Torsson då de sa till mig: »Ja men tänk lite mer som Mary J Blige.« Jag slet upp dörren och störtade gråtande därifrån: [sårad röst] »Hur fan kan ni sitta och tala om för mig att jag ska sjunga som den bästa jävla…« Så opedagogiska. »Jaha, det är det jag ska göra, varför sa ni inte det tidigare?«
– Då började jag gå till Zannah. Hon hjälpte mig att hitta rösten och tekniken. Gav mig trygghet. »Du har en fantastisk röst, det är bara att du ska ha den där hela tiden.« Jag har fortsatt att gå dit, och min röst har hållit i alla år. Nu tar jag mest hjälp av henne vid speciella tillfällen, som inför Så mycket bättre, för att påminna mig själv om var man kan vara i rösten.
Torbjörn Sten
En annan skivbolagsdignitet, inte minst för att han ihop med Johan Ekelund och Mauro Scocco från Ratata startade och drev Diesel Music med artister som Lisa Nilsson, Stephen Simmonds och Titiyos styvbror Eagle-Eye Cherry. Hos honom gav Titiyo ut en relativ flopp, 1997 års tredje album »Extended«, och en braksuccé, »Come Along« från 2001. Dessutom samlingen »Best of« 2005.
– Frågan är om det inte är han som jag har jobbat längst med. I likhet med Klas Lunding är han ingen brölig skivbolagsman, utan mer av en nörd. Torbjörn är förtjust i genuina artister, artister som ska hålla länge. Med mig hade han mycket tålamod.
– »Extended« var första gången jag upplevde framgång på ena sidan men inte på den andra. Jag fick så många fina recensioner och en Grammis, men jag kommer ihåg att det var så konstigt att gå upp och ta emot ett pris för en skiva som hade sålt så dåligt. Nu skiter jag fullständigt i det, det är snarare så att jag tycker att bra skivor säljer inte, men då kände jag mig inte riktigt värdig på något sätt.
Peter Svensson
Gitarrist i The Cardigans och tillsammans med Kents Jocke Berg motor bakom hitsingeln och succéalbumet »Come Along«, en revansch så god som någon för Titiyo 2001.
– Jag var tillsammans med Jonas Åkerlund då, kring 1998 när han gjorde videon där Nina kör den där jänkaren. Så jag hörde ju den låten [»My Favourite Game«] väldigt mycket och påmindes om The Cardigans hela tiden. Tyckte de var fruktansvärt bra. Så jag frågade Torbjörn Sten: »Vem är det som skriver deras låtar?« »Det är nog i huvudsak Peter Svensson.« Vi bestämde oss för att lägga ut en förfrågan till honom. På den tiden hyrde jag Marie Fredrikssons lägenhet, som skulle säljas och det skulle hållas visning. Just som jag var på väg från lägenheten och gick ut genom porten var Peter och Ulrika [Eriksson] på väg in. De skulle på visningen. Henne hade jag träffat tidigare men inte honom, så jag sa: »Du är Peter Svensson.« Och han: »Du är Titiyo.« Han sa att han kände till vår förfrågan, att han inte skulle göra något med Cardigans på något år och att han gärna ville jobba ihop. Det var han som tog in Jocke, sa att han skulle vara ett bra bollplank.
– Sedan gick det undan. Jag umgicks mycket med Peter, vi blev jättebra vänner och spelade in »Come Along« i Malmö med Tore Johansson. Jag tyckte jättemycket om stan, kom in i dess community, spelade badminton med Magnus Sveningsson på ledig tid…
– Då hade jag tröttnat lite på min egen genre. Och jag har alltid lyssnat på annat, jag var ju hårdrocksbrutta i tonåren. Det roliga med det här samarbetet var att jag var så sugen på att bege mig in i deras mer indie- och gitarrbaserade värld, och de ville så gärna närma sig min souliga värld. Där fanns en ömsesidig nyfikenhet. Peter, som var smart och mån om att jag skulle behålla min soul, introducerade mig för massor musik, till exempel Soundgarden. Jättemånga av mina sångmanér, alla »oh yeah«, på den skivan är plockade från Chris Cornell.
– På plattan som jag nu har gjort är jag mer inblandad i låtskrivandet. Förutom något litet arr och någon körgrej gjorde Peter och Jocke rubbet på »Come Along«. Basgången på låten »Come Along« kom jag på också. Det är inte så illa pinkat. [skratt]
Du gjorde aldrig någon egentlig uppföljare till »Come Along«.
– Det handlade om att den skivan så mycket var resultatet av tajming. Det kanske är likadant med den jag håller på med nu. Det kan bli så när man jobbar med människor som har egna karriärer och det man gör ihop blir ett sorts momentum som är svårt att skapa igen.
– Efter »Come Along« gick Peter tillbaka till Cardigans och själv jobbade jag skiten ur mig med promo i säkert två år, jag var helt trasig. Det kom aldrig till det där läget då man känner »jag är skitsugen på att göra en ny platta«.
Goran Kajfeš
Jazztrumpetare, producent och musikalisk mångsysslare. »Övervakare« på »Hidden«, 2008 års karriäromstart för Titiyo.
– Åter var det dags för mig att börja tänka på vem jag ville jobba med nästa gång, vart jag ville ta vägen med min musik, men det hände liksom ingenting. Vi släppte samlingsplattan i ren desperation.
– Men efter ett tag började jag skriva, egentligen för första gången satte jag mig ner och verkligen skrev. Låtsades att jag var konstnär. Tänkte absolut inte att det skulle spelas på radio eller bli någon popplatta. Jag satt uppe på nätterna och skrev, det blev mer och mer. Jag spelade det inte för någon, inte ens min dotter, men jag tyckte materialet var otroligt fint. Till slut vågade jag testa det på [musikern] David Nyström, som också borde vara med här på listan, för jag visste att han gillade lite trasig, elektronisk, oinsmickrande musik. Han tyckte jättemycket om det och tillsammans började vi jobba på de låtarna. Gjorde kanske en halv platta.
– Det var då Goran kom in i bilden. Honom har jag känt jättelänge och jag gillade den musik han gjorde då, ville få in det i mina grejer. Vi båda drogs åt det krautiga, lyssnade på Can. Så Goran och David Österberg gjorde klart produktionen på det som blev »Hidden«. Jag fick ett otroligt självförtroende av att jobba med dem, de sa »Ge oss mer, ge oss mer!« och »Kör på det där!«.
– Goran fick lite samma roll som Magnus Frykberg brukade ha, fast utifrån mina idéer. Han var väldigt viktig för mig, definitivt en sluss till nästa nivå.
Andreas Söderström/Andreas Kleerup/Theodor Jensen
Samarbetspartners till Titiyo på olika sidoprojekt. Gitarristen Andreas Söderström, vanligtvis verksam under aliaset ASS, medverkade på »Hidden« och gjorde El Rojo Adios-skivan med henne. Producenten Andreas Kleerup använde Titiyos röst på hitsingeln »Longing for Lullabies«. Med The Plan-mannen och forne Broder Daniel-medlemmen Theodor Jensen hade hon duon Keep Company.
– När jag gjorde »Hidden« var jag också inne på folkmusik, upptäckte Vashti Bunyan och så där. Långt innan hade jag lyssnat mycket på Joni Mitchell. Det var Goran som föreslog att vi skulle ta in ASS. Jag hörde hans skiva och tyckte att den var fantastisk. Det var han som producerade den [mer lågmälda, avskalade] version av »Longing for Lullabies« som finns med på »Hidden«. Det ledde i sin tur vidare till El Rojo Adios. Om jag måste välja ut en av alla mina skivor så blir det den. Är enormt stolt. Den håller måttet hela vägen, för det den är och det den vill vara. Den är på samma gång så stor och så liten, smart på ett oskuldsfullt sätt.
– Jag kan inte vänta på att få göra en till El Rojo Adios-skiva. Av dessa tre samarbeten är det den som mest är min musik. Med Kleerup var det ju hans låt, i Keep Company var det Theodors. Men gemensamt för dem är en lustfylldhet i det kreativa mötet som är så… lyckogivande. Jag brukar tänka på att de här avstickarna är som att ha en älskare, medan min vanliga karriär mer är som ett gammalt äktenskap. De kompletterar varandra, båda behövs.
Dante Kinnunen/Martin Sakarias/Jonathan Johansson
»De tre musketörerna«, som hon kallar dem, har alltså varit Titiyos huvudsakliga vapendragare, såväl låtskrivare som producenter, på nya skivan. Stockholmsteamet Dante och Sakarias är just nu på egen hand aktuella med varianter på r’n’b-präglad pop. Malmöbördige Jonathan Johansson har som artist utmärkt sig med både andaktsfull och djupt personlig popmusik på svenska.
– Jonathan kom att ta mer och mer plats på skivan. Vi har träffat så rätt. Han har frågat mig väldigt mycket om min bakgrund och skrivit texter utifrån detta. Han är en sann hantverkare. Väger och mäter och tänker och vrider och vänder och lämnar ingenting åt slumpen.
– Dante, som i huvudsak är producent och även arrangör, är ett subtilt geni som får Jonathans grejer att limma ihop med Sakarias. Och som får Sakarias att limma ihop med… resten av världen. Sakarias är ett unikum som kommer och går i verkligheten. När man sitter och jobbar kan han plötsligt försvinna i väg på en tvåtimmarspromenad. Även när han är på plats undrar man ibland i vilken värld han befinner sig. Men han är en otrolig innovatör och improvisatör, sitter inte ner och skriver saker utan jammar snarare fram dem. Är mer av en start upp-producent som kommer med ett beat och en bakgrund som Dante sedan tar över och formar.
– Alla har de lyssnat med stora öron när jag berättat om mitt dekadenta nittiotal, speciellt Jonathan och Sakarias. Överlag är texterna väldigt sakliga, beskrivande. En låt som heter »Första låten« handlar specifikt om den här perioden, med en smetig saxofon som ligger i bakgrunden. Lite geggigt och äckligt men jävligt bra.
– Skivans röda tråd är Stockholm. I nästan varenda låt nämns någon plats; Fridhemsplan, Kungsan, Blåkulla, Solna… Det är skitroligt. Det har varit ett nytt skafferi för mig att öppna, något som jag inte har kunnat använda mig av på samma sätt när jag har skrivit på engelska. ■
Relaterat
