Al Green

Han har knarkat och funnit Gud. Han har älskat och förlorat. Han är en av soulhistoriens mest orubbliga ikoner och nu har han börjat göra skivor igen. Som låter precis som förr, men på ett bra sätt. Al Green spelar dessutom gärna piano när han gör intervjuer. Soft, tycker Martin Gelin. (Ur Sonic #15, februari 2004.)
Det är vinterkväll på Manhattan och Al Greens namn lyser från en neonskylt utanför Beacon Theatre med ett nästan gudomligt, gyllene sken genom snöflingorna. Där inne är det proppfullt med människor – gamla, unga, svarta, vita, latinos, japaner, irländare från Brooklyn, judiska par från Upper West Side, stekare i kritstreckskostymer och gettokids i Phat Farm-jackor.
Det är en folksamling brokigare än en Benetton-annons och en publik som inte bara vittnar om att New York är en gryta av olika etniciteter, utan framför allt om hur väldigt omtyckt Al Green är av alla olika slags människor. Ingen soulsångare har nog någonsin haft en så bred och universell publik som Al. Jag har åtminstone aldrig varit på en konsert med en så varierad publik.
När konserten börjar sitter jag hukad mitt framför scenen och försöker ta några bilder, men blir snart nedtrampad av en skock hysteriska fans. Det är inte barn eller tonåringar, utan vuxna kvinnor, de flesta runt fyrtio eller femtio. De hoppar jämfota, skriker och gapar, och deras ögon är hänförda när Al gör entré i vit kostym och delar ut röda rosor till dem.
Trettio år efter att hans artistkarriär peakade är Al lite tjockare, lite visare, lite lugnare – men fortfarande en ladies man.
Det är över huvud taget svårt att skriva om Al Green år 2004 utan att använda ordet »fortfarande«. Nya skivan »I Can’t Stop« är resultatet av hans omtalade återförening med Willie Mitchell, producenten som upptäckte Al och skapade alla hans stora sjuttiotalsalbum. Skivan är en ren nostalgitripp tillbaka till de gyllene åren. De har åkt till Willies gamla studio i Memphis och spelat in ett album med exakt samma instrument, samma mikrofoner, samma trumskinn och samma musiker som var med då.
Resultatet är förstås en våt dröm för varje Mojo-prenumerant. Peter Guralnick lär väl redan ha kontrakt på en bok om inspelningen av skivan och det borde väl egentligen ha varit Lennart Persson som skrev den här artikeln.
För frågan är vad en nyinspelad Al Green-skiva kan betyda för unga människor i dag, unga människor som är uppvuxna med R. Kelly, D’Angelo och hiphop.
Men soulsångare är faktiskt en av väldigt få typer av musiker som kan åldras med värdighet, i synnerhet de som är duktiga på ballader. Barry White gjorde sköna grejer ända fram tills det han åt sin sista vaniljdonut i fjol. Curtis Mayfields allra sista skiva, »New World Order«, var grym. Aretha Franklins senaste kanske inte var lika kul, men då och då dyker hon upp som gäst på någon sång, eller blir remixad av en soft producent, och bara knäcker (eller kolla bara på henne när hon sjunger nationalsången på något amerikanskt sportevenemang, får en att vilja konvertera till amerikan för gott). James Brown ger fortfarande fantastiska konserter. Marvin Gaye lämnade oss förstås alldeles för tidigt, men hans sista två album var briljanta, och då hade han ändå gett ut skivor i tjugo år.
Man får stå emot förhandsimpulserna att avfärda en ny Al Green-skiva som dassig soul för din farfar.
Och under konserten upptäcker jag förvånat att ur hela hans enorma armada av oförglömliga soulklassiker så hör två av hans nya låtar till de bästa, åtminstone just den här kvällen. »I Can’t Stop«, titelspåret från nya skivan, och balladen »Rainin’ in My Heart« är två av kvällens vackraste ögonblick.
Det är förstås musik som låter exakt (exakt!) som om den hade legat i en konservburk sedan 1974. Men det är en jävligt schysst konservburk. Och jag tror att något av det speciella med Al är att man gärna tillåter sig bli nostalgisk i hans sällskap, för nästan alla människor har ju något väldigt personligt minne till Als musik. Vi har ju alla mer eller mindre vuxit upp med hans toner, och alla våra kärleksliv har på något sätt färgats av hans sånger.
Tiotusentals par har gift sig till »Let’s Stay Together« (eller kanske till och med kommit på tanken att gifta sig med någon när de hört den). Lika många barn har blivit till tack vare ballader som »For the Good Times« – något Al inte glömmer att påpeka ett tiotal gånger när jag intervjuar honom några dagar efter konserten.
Många patetiska män har, precis som yours truly, någon gång ägnat en hel helg med att stirra i taket och lyssna på »Tired of Being Alone« (eller, i värsta fall, »How Can You Mend a Broken Heart?«). Vi har kämpat mot viljan att ringa upp något gammalt ex när vi lyssnar på »I’m Still in Love With You«. Kanske har vi vaknat i en soldisig säng med någon vi gillar och lyssnat på »Belle« eller, i bästa fall, »Simply Beautiful«.
Men inte nog med att Al har gjort oförglömlig musik. Han har dessutom, eller kanske just därför, haft ett vansinnigt, fantastiskt liv.
Han har varit hallick och präst.
Han har pundat ner sig totalt på kola.
Han har legat i ett badkar och upplevt hur det känns att få en tallrik skållhet majsgröt hälld över sig.
Han har tvingats operera in grishud för att hans skinn hade tredje gradens brännskador.
Han har sett sin flickvän ta livet av sig.
Han har flyttat norrut.
Han har åkt tillbaka hem igen.
Han har älskat och förlorat.
Det var väl ungefär det här jag ville tala med honom om när vi träffades. Men det blev inte riktigt så.
Av den halvtimme vi hängde så bestod drygt halva samtalet av att Al beskrev ett projekt han genomfört med några barn från gettot i Memphis – de fick åka till Afrika och lära sig baka bröd – och hur denna upplevelse förde honom, och barnen, närmare Den Helige Ande.
Jag borde ha gjort tillräckligt många intervjuer för att veta att man måste våga avbryta när sådant händer, men man avbryter liksom inte Al Green.
Jag låter honom vara sig själv, för han är en soft människa som bara skiner av värme, förlåtelse och kärlek genom all sin trasighet.
Man känner sig lyckligt lottad av att få vara i samma rum som honom, med all hans visdom och galenskap, alla hans skrönor och sanningar och alla hans plötsliga utbrott i sång, världens vackraste sång.
Jag möter honom på skivbolaget Blue Notes kontor. Blue Note har ju de senaste åren lyckats omprofilera sig från jazzbolag till en hemvist för vuxen – svart eller inte svart – finsmakarmusik. Al Green gör nu sällskap med Van Morrison och Norah Jones som de artister som ska få igång CD-försäljningen igen. Duktiga femtioåriga skivköpare använder ju inte Limewire, utan shoppar fortfarande troget inplastade CD-askar på bilmackar.
Al har skrivit på ett kontrakt för tre album med Blue Note, samtliga ska produceras av Willie Mitchell, och det är början på en alldeles ny fas i hans karriär.
När jag kommer in i rummet sitter han vid ett piano och letar efter tonerna till en ny ballad och det är förstås en ära att få höra honom sjunga en alldeles privat liten konsert där uppe på kontoret.
– Så du är från Sweden, huh? Jag har alltid älskat hur det låter, »Sweden«. Påminner om »sweetened«, va? Sweden, sweetened, Sweden, sweetened…
Så håller han på ett par minuter, medan fingrarna trummar försiktigt på pianot, och han verkar alldeles lycklig över sin nya, fonetiska upptäckt.
Han berättar att han redan påbörjat inspelningen av en ny skiva, tillsammans med Willie, och att de just håller på och jobbar med omslagsfotograferingen för den.
– Skivan heter »On This Magic Road« och jag ska stå på omslaget i en fin, lila kostym, med ett par höga, glittrigaskor och titta ut över en väg som leder bort mot horisonten. Det är som en bild av mitt liv. En lång, hård resa mot lyckan.
Sedan Als samarbete med Willie upphörde i slutet av sjuttiotalet har han ägnat sitt liv åt att vara präst i en baptistförsamling i Memphis, The Full Gospel Tabernacle, samt till att spela in gospelskivor. Med jämna mellanrum har han återförenats med Willie, men de har aldrig gjort ett så ambitiöst projekt som den nya skivan och de kommande två albumen. Al förklarar att det inte bara var hans egen karriär som gjorde det lämpligt att plötsligt återförenas med Willie.
– Willie har haft det väldigt svårt de senaste åren. Hans bror fick cancer. Hans fru fick cancer. Och det var ju ändå Willie som upptäckte mig. Det är honom jag har att tacka för hela min karriär. Utan Willie vore jag ingenting. Det var han som först sa till mig att jag har en underbar röst, och jag svarade »Va? Har jag?«. Så, nu när Willie hamnade i kris tänkte jag »well, vad kan jag göra för honom?«. Det här är väl i alla fall något.
Al har en mörkgrå kostym med en lila näsduk vikt i bröstfickan och matchande slips. Lila är baptistkyrkans färg och The Reverend Al missar aldrig ett tillfälle att reppa sin tro.
Trots hans många avstickare till den farliga, köttsliga världen är det Gud som varit hans enda fasta punkt i tillvaron genom alla dessa år. Al växte upp i en fattig baptistfamilj i Arkansas och slets tidigt mellan föräldrarnas bibeltrogna dygd och kvällarna då han gömde sig med en transistorradio under täcket för att lyssna på djävulens musik, r’n’b, i smyg. Det blev början på en lång resa från det kristna livets trygghet till det syndiga livets nöjen och faror, en livslång kamp som Al för än i dag.
Han kastades ut hemifrån i tonåren, och levde snart upp till föräldrarnas mardröm – han startade en r’n’b-grupp och flyttade ihop med den prostituerade och tio år äldre Juanita. Snart blev han även hennes hallick, hennes älskare och hennes surrogatpappa. Han drogs in i hennes bekantskapskrets av folk som livnärde sig på mer eller mindre illegala sätt, och snart började han själv extraknäcka som langare.
I självbiografin »Take Me to the River« berättar han om hur snabbt han anpassade sig till gangsterlivet:
»I could tell you the going price for a bag of weed just by smelling it, or how cocaine had been cut with a taste on the tip of my pinkie. I knew the best techniques for snorting, skin-popping and mainlining, could show you how to raise a vein and keep your kit clean. And if you couldn’t afford the good stuff, I knew every cheap high under the sun, from rug lacquer to airplane glue, nutmeg to cigarettes soaked in formaldehyde.«
Livet med Juanita slutade med att de blev vräkta ur deras lägenhet och fick tillbringa några kalla vinternätter på gatan. Al bestämde sig för att det var dags att ta tag i sitt liv och satsa helhjärtat på musiken. Efter ett uppträdande i Texas 1968 sprang han in i Willie Mitchell på parkeringsplatsen utanför. Willie sa att han kunde göra Al till en stjärna på arton månader.
– Så lång tid har jag inte på mig, svarade Al.
Till slut kom han i alla fall och hälsade på Willie i studion i Memphis, och två år senare hade han sin första Billboard-etta, »Tired of Being Alone«.
Snart hade Willie tagit över som chef för skivbolaget Hi Records och kort därpå skapade paret Als mest berömda låt, »Let’s Stay Together«. Ironiskt nog gillade inte ens Al låten från början.
– Jag tyckte inte att det var något särskilt med den. Det var samma gamla vanliga text som jag alltid sjunger. Jag skrev ner texten »I’m so in love with you, bla, bla, bla«, och så sa jag till Willie, »hörru, kan vi inte göra något viktigt i stället, spela in någon låt som verkligen kan bli något«. Inte trodde jag att den singeln skulle sälja tio miljoner exemplar.
Als framgångsrika sjuttiotal fick ett abrupt slut när han lärde känna den unga, vackra Mary Woodson. Han träffade henne då han gjorde ett uppträdande på ett kvinnofängelse (Mary var där för att hälsa på en vän) och fastnade omedelbart för hennes mystiska, vemodiga personlighet.
Han fick henne att lämna sin familj i New Jersey för att göra Al sällskap på en turné, men när Mary föreslog att de två skulle gifta sig gav Al ett tveksamt, nekande svar. Mary hämnades med att smyga sig på Al när han låg i badkaret och hälla en tallrik skållhet majsgröt över honom. Därefter tog hon livet av sig, och polisen misstänkte till och med Al för att ha mördat henne till en början.
Al får en allvarlig blick när vi pratar om henne, men han verkar också ha fått lite perspektiv på den där natten efter alla dessa år.
– Det var så synd att det gick som det gick. Jag älskade verkligen Mary, och jag älskar henne än i dag. Hon var en vacker människa, men tyvärr var hon psykiskt instabil. Hon sa hela tiden att jag borde sluta med musiken och bli pastor i stället, men jag ville bara ta det lugnt och röka gräs. Det var först senare jag förstod att hon hade rätt.
Al blev medvetslös av attacken och fick föras till sjukhus.
– Jag förstod inte vad som hade hänt. Jag vaknade upp i en sjukhussäng och hade ont överallt. Jag hade allvarliga brännskador och Willie satt bredvid sängen och han berättade att de hade fått skicka efter grishud med helikopter från en annan delstat för att sy fast i mig. Det första jag sa var »stackars gris«, hahaha.
– Nu i efterhand kan jag glömma det dåliga som Mary gjorde för att i stället minnas det vackra hon gjorde. Och, lord, om hon var vacker! Du vet vilka former afroamerikanska kvinnor kan ha, oh man, hon skulle ha fått en pojke som du att bli alldeles galen! Hon var väldigt, väldigt, väldigt snygg.
Plötsligt förvandlas Al från den vise, gamle prästen till en frustande tonårsgrabb som vill skryta om en brud han just lägrat. Han börjar beskriva Marys former, hennes bröst och rumpa och det blir en nästan övertydlig illustration av hur Al kastar sig mellan sina tre personligheter – prästen, artisten och älskaren.
Ena stunden talar han i tungor om Jesus, nästa pratar han lika passionerat om tjejer.
Så, det är ingen imagegrej. Al Green slits väldigt, väldigt bokstavligen mellan Gud och de köttsliga lusterna. »It’s you that I want, but it’s Him that I need«,sjöng han i en av sina mest citerade texter, »Belle«, för tjugosju år sedan, och han verkar känna likadant fortfarande.
Numera är han åtminstone lite mer fokuserad i sitt kärleksliv. Han har för första gången ett harmoniskt familjeliv hemma, och beskriver sitt nuvarande vardagsliv som att han äntligen fått all den kärlek och lycka han alltid har sjungit om.
– I alla dessa år har det kommit fram folk till mig på gatan med fotografier på små barn och sagt »det här är ditt fel!«. Sen skrattar de och förklarar att de har mig att tacka för att de fick ett barn. De lyssnade väl på någon av mina sånger när de älskade. Jag får brev av par som säger att de har gift sig till någon av mina sånger, par som säger att de har dansat för första gången till min musik. Men visst är det lite märkligt att jag som sjungit om kärlek hela mitt liv har fått så lite »love and happiness« själv. Jag tror inte att alla mina fans förstår det, att jag känt mig ensam, att jag har haft det svårt, att jag har ett eget liv fyllt av en massa problem.
– Härom dagen träffade jag några tonårskillar. De sa till mig att jag måste ju ha haft massor av kvinnor, så de ville veta vem jag tyckte var den allra, allra sexigaste. Jag svarade »min fru, förstås« och de bara gapade. De förstod inte det. Men det är ju så det är. Jag har aldrig känt sådan lycka som jag känner nu med min fru och mina barn. Att vakna på morgonen och bråka lite på skoj med min treåriga dotter om tandkrämen, det är »love and happiness« för mig.
Als barn har också gett honom hyfsad koll på ny, ung musik. Jag blir lite förvånad över att Al lyssnar på modern musik över huvud taget, då jag hade förväntat mig en mer konservativ och kanske lite inskränkt kristen farbror. En av de frågor jag skrivit ner var »äger du någon hiphopskiva?«, men den får jag snabbt stryka när det visar sig att Als favoritmusik just nu är Outkast.
– Jag gillar mest rap från Södern, den är mer soulig. Just nu lyssnar jag mycket på Outkast. Den där »Hey Ya!« är ju fantastisk! Blir man inte alldeles lycklig av den låten? Och har du sett filmen de spelade in till låten som de visar på TV hela tiden? Vilka kläder han har. Man blir verkligen glad av den och det är precis det musik handlar om, att ha kul!
Veckan innan jag träffar Al gjorde han en TV-inspelning tillsammans med Justin Timberlake, som han beskriver som »a very talented brother from Memphis«. Han gjorde även duetter med Mary J. Blige (»Simply Beautiful«) och r’n’b-grabben Tevin Campbell.
– Kidsen gör ett bra jobb. Dagens r’n’b är funky!
Jag frågar om Al inte blev sugen på att göra en mer samtida r’n’b-skiva när han började jobba med »I Can’t Stop«. Kanske jobba lite med R. Kelly eller någon, ha ett mer modernt sound i stället för att upprepa det gamla sjuttiotalssoundet med Willie. Men Al förstår inte riktigt frågan, utan svarar entusiastiskt.
– Ja, visst låter skivan modern!
Jag överväger att ställa frågan igen, men bestämmer mig för att låta ämnet vara. Kanske hade han rätt ändå. I vilket fall säger man inte emot Al Green.
WILLIE MITCHELL
Text: Martin Gelin
Ger man sig in i den amerikanska soulhistorien stöter man ganska snabbt på Willie Mitchells musik. Förutom att ha upptäckt Al Green och skrivit många av hans bästa låtar är han känd för fina album med framför allt Ann Peebles (det var Willie som skrev »I Can’t Stand the Rain«!) och O.V. Wright (det var inte Willie som skrev »Sometimes I Feel Like a Motherless Child«, men han producerade den bästa versionen av den!).
Med sitt skivbolag Hi Records (som gav ut Al, Ann och O.V.) skapade han ett helt nytt soulsound, med ett distinkt 4/4-groove och mjukt, stötigt blås. Willies beats måste vara bland de mest samplade någonsin, strax efter Isaac Hayes och James Brown.
Jag ringer upp honom en kväll då han är i studion i Memphis och jobbar, och det visar sig inte vara helt smärtfritt att prata med en sjuttiosexårig soullegendar från den amerikanska Södern.
Hej Willie, hur är läget?
–Vad sa du?
Hur är läget?
– Ah, det är lugnt. Jag lever fortfarande.
Det var du som upptäckte Al Green!
– Jo. Men det var Gud som förde oss samman. Det var verkligen en slump. Vi hade sett honom uppträda i Texas och var på väg från parkeringsplatsen, men vi kom inte ut för en bil hade parkerat bakom oss. Så vi fick stå och vänta vid bilen i evigheter. Till slut kom Al ut och det visade sig att han inte hade pengar att komma hem, så vi gav honom lift. I bilen övertalade jag honom om att jag kunde göra honom till en stjärna på arton månader. Han sa att det var alldeles för lång tid. Haha, men sedan kom han ner till Memphis ändå.
Berätta om när ni spelade in »Let’s Stay Together«. Är det sant att ni gjorde nästan hundra tagningar av den?
– Ja, vi höll på i evigheter. Al tyckte inte om låten. Eller han tyckte åtminstone inte att det var något speciellt med den, men jag var stolt över den och trodde att den kunde bli en hit. Så jag ville verkligen få till en perfekt version. Men Al sjöng med dålig inlevelse eftersom han tyckte att texten var lite förutsägbar och trist. Så det tog många tagningar.
Al har berättat att han ville sjunga en hårdare soulstil från början, mer som Wilson Pickett och Solomon Burke, men du övertalade honom att sjunga väldigt mjukt och lugnt.
– Man måste inte skrika för att göra soul! Jag var ute efter det där mjuka, lena Sam Cooke-soundet. Al var ju skolad på gospel så han hade en väldigt stark, högljudd stil från början, men jag lyckades få honom att tona ner den, göra rösten mer nyanserad.
Vad lyssnar du själv på nu för tiden?
– Jag lyssnar inte på så mycket musik nu, men vi har många bra och lovande artister här i Memphis. Jag jobbar just nu med en artonårig kille som heter Ice, han är bad!
Gillar du hiphop?
– Jag förstår inte hiphop. Mina söner lyssnar på det, men jag kan inte följa med i texterna.
Vad är nästa projekt med Al?
– Vi håller på att göra färdigt hans nästa skiva, »On This Magic Road«. Sedan vill han göra en gospelskiva och en julskiva, men jag är mer sugen på att göra en soulskiva. Det låter väl vettigare, att göra en soulskiva med Al Green?
GREEN I URVAL
Text: Markus Larsson
I’m Still in Love With You
Hi, 1972
Omöjlig att komma förbi. Här är producenten Willie Mitchells och Al Greens gemensamma vision om den perfekta soulmusiken färdig. Tiden kommer aldrig att springa ifrån skivans komprimerade sound. Låtarna står, likt Bob Marleys sjuttiotal, utanför futtiga regler som tid och rum. När Mitchell och Green nyligen återförenades på albumet »I Can’t Stop« var varenda detalj sig lik. De försöker fortfarande att spela in samma skiva som 1972.
Call Me
Hi, 1973
Året innan »Call Me« släpptes spelade Al Green in en av sina största klassiker: »Let’s Stay Together«. Det tog veckor att förlösa låten. Bolagskollegan Syl Johnson har berättat att Green lade ner över hundra timmar på att frasera sången rätt. Texten spelades bokstavligen in ord för ord. Ett arbetssätt som även verkar ha använts här. Green behärskar de subtila nyanserna med en övernaturlig precision. Särskilt i »Have You Been Making Out OK?« och Willie Nelson-covern »Funny How Time Slips Away«.
Al Green is Love
Hi, 1975
Skivan är inspelad och utgiven mellan två tragedier. Sessionerna hade knappt hunnit börja innan Al Greens »grötincident« med före detta flickvännen Mary Woodson. De bråkade och hon tog livet av sig med Greens pistol. Samma månad som skivan släpptes, i oktober 1975, blev också trummisen Al Jackson, Jr skjuten under mystiska omständigheter i sitt hem i Memphis. Hjärtat i Willie Mitchells rytmsektion var borta. Borta var också Greens okomplicerade romantik. På »Al Green is Love« börjar en helt annan, mer motsägelsefull och hotfull svärta att koka mellan raderna.
Tokyo…Live!
Hi, 1981
Liveskivan är inspelad under två kvällar på Nakano Sun Plaza i Tokyo 1978. Samarbetet med Willie Mitchell är avbrutet sedan två skivor tillbaka och privat börjar Al Greens religiösa grubblerier på allvar att knäcka behovet av rampljus och ära. Inspelningen är dock en jublande uppvisning i soulinbakad scenkonst. De gospeltvära kasten mellan låga viskningar och ohämmad utlevelse får både Pixies och Nirvanas omtalade dynamik att kännas blygsam. När Green väver ihop sin kanske allra vackraste ballad, »God Blessed Our Love«, med Righteous Brothers »Unchained Melody« skapas dessutom världens åttonde underverk.
Love and Happiness
Hi, 2001
Det finns olika boxar. Onödiga boxar, nödvändiga hyllvärmare och sådana man verkligen lyssnar på och återvänder till. »Love and Happiness« tillhör den sista kategorin. De tre CD-skivorna rymmer ett välkomponerat urval av Al Greens inspelningar på Hi Records mellan 1968 och 1978. Några favoriter saknas förstås, exempelvis rysarversionen av Kris Kristoffersons »For the Good Times«. Men som lyssning betraktat är boxen väldigt behändig. Chansen är stor att du spelar den i ett sträck. Från inledande »Get Back Baby« och fram till den sista låten med den talande titeln – »Starting All Over Again«.
Relaterat
