ARKIVRECENSION Little Richard: The Explosive Little Richard… Plus

För många femtiotalsrockers, även de riktigt stora, visade sig sextiotalet bli allt annat än lätt.

Chuck Berry fortsatte på gott och ont att vara Chuck Berry, Jerry Lee provade det mesta innan han fann framgång inom countrysvängen, Elvis var vilse i såsiga filmer innan en mäktig TV-show fick honom att omprioritera.

Little Richard ville ingen veta av – såvida han inte spelade hitsen från den gamla goda tiden. Varje ny skiva, varje ansats till uppdatering av soundet, bemöttes av publikens totala likgiltighet. Det är inte konstigt att Richard Penniman i början av sjuttiotalet i princip la ner allt vad seriösa satsningar anbelangar, ingen ville höra annat än »Tutti Frutti«, »Long Tall Sally«, »Lucille« och »Good Golly Miss Molly« i alla fall.

Han hade också lite sig själv att skylla, nästan alla försök till ny skrud-lansering kom i kombination med omtagningar på Specialty-hitsen som lagt grunden till hans status. Inriktningen var sålunda en smula otydlig.

Efter hans komplicerade, uppslitande växelspel mellan kyrkan och rock’n’rollsynden under sent femtio- och tidigt sextiotal spelade han in en del bra grejer på Vee Jay, inte minst Don Covays balladbomb »I Don’t Know What You’ve Got (But It’s Got Me«) från 1965. Soullåten som innehåller en ung, ännu okänd Jimi Hendrix på gitarr tog »King Richard« in på listorna igen men blev inte tillnärmelsevis den succé alla väntade sig. Orsaken var bolagets finansiella trubbel.

Ett par halvhjärtade försök på Modern följde innan Okeh tog initiativ till en mer kraftfull ansträngning. 1966 kallades den hämningslösa partyduon Larry Williams och Johnny »Guitar« Watson in för att ge kejsaren nya kläder. Eller nya och nya, Williams dammade för ändamålet av flera av sina egna låtar, som i sin tur ofta var ordvitsiga imitationer på Richards klassiska era; »A Little Bit of Something (Beats a Whole Lot of Nothing)«, »Poor Dog (Who Can’t Wag His Own Tail)«.

Även om Little Richard i efterhand har dissat Williams producentförmåga (»one of the worst I’ve ever seen«, berättade han i Rolling Stone 1970) låter det fantastiskt. I sofistikerat arrangerade låtar som »I Don’t Want to Discuss It«, med urtufft pratintro av Williams, och Chuck Willis bluesiga »Don’t Deceive Me« är »The Georgia Peach« i sitt esse och Watson spelar gitarr som den iögonfallande praktpimp han de facto var.

Inget försämras av att vi på denna återutgåva i bonusspåren tilldelas en knockoutkrevad som får lyssnaren att se stjärnor. Främst åsyftas soft gatufunkiga »Golden Arrow« och Abbey Road-inspelade paradnumret till sjutummare »Get Down With It« (ja, ni som redan äger 2004 års Sony-utgivna CD »Get Down With It: The Okeh Sessions« har inte mycket nytt att hämta här).

Skamligt nog resulterade varken albumet »The Explosive Little Richard« eller singlarna i någon skjuts framåt för han som med sedvanlig ödmjukhet aldrig har slutat kalla sig »the originator, the emancipator, the architect of rock and roll«. Först när Okeh några år senare gav ut en liveplatta med gamla favoriter började karriären ta fart igen. Detta i samband med en allmän våg av plötslig vurm för rock’n’rollgenerationen.

Men publikens kärlek sträckte sig sällan längre än till nostalgi. När Little Richard med ambition och inspiration gjorde ett sista kreativt ryck på Reprise i början av sjuttiotalet (spana in Rhino Handmade-samlingen »King of Rock’n’Roll«) brydde sig inte en människa.