Bandet som exploderade på scen






Wilko Johnson pratar Dr. Feelgood, Julien Temple-filmen »Oil City Confidential« och den enda plats han trivs på. (Ur Sonic #54, september 2010.)

Vid floden Thames breda mynning ligger Canvey Island. En märklig plats avgränsad av kanaler i norr och Nordsjön i söder, en ö under havsnivå med uppbyggda vallar som skydd mot tidvattnet med ett gigantiskt oljeraffinaderi längs kustlinjen.

Filmaren Julien Temple hade aldrig varit i Canvey innan han började med »Oil City Confidential«, dokumentären om Dr. Feelgood. Ganska snart förstod han att platsen där pubrockbandet föddes hade en stor betydelse för bandets historia.

Gitarristen Wilko Johnson brukade redan som barn fantisera om att han egentligen bodde vid Mississippis delta, inte vid en bedagad brittisk semesterort vid havet.

– Jag började spela gitarr tack vare The Rolling Stones. Först senare fick jag koll på de amerikanska bluesgubbarna. Första gången jag hörde John Lee Hooker var det ren magi. Det var som om han var en superhjälte. Folk säger att vi spelade blues med Dr. Feelgood, men våra rötter i Canvey var mer skiffle och beatmusik. Jag har aldrig sett ett amerikanskt godståg i hela mitt liv, säger den nu sextiotreårige Johnson från hemmet i Essex, bara en kort sträcka från Canvey Island.

Med »Oil City Confidential« avslutar Temple sin trilogi om brittisk musik på sjuttiotalet. De första två delarna, »The Filth and the Fury« och »The Future is Unwritten« handlade om Sex Pistols respektive Joe Strummer. Trots hård konkurrens är frågan om inte Wilko Johnson är den mest färgstarka karaktären av alla i de tre dokumentärerna. Gänglig, lätt sluddrande uttal och ett fantastiskt kroppsspråk på scen som fångas i filmens liveklipp från när Dr. Feelgood slog igenom i början av sjuttiotalet. Dokumentären berättar historien om gruppens första år och lyfter framför allt fram Wilko Johnson och sångaren Lee Brilleaux som ett eget kraftfält. Johnson, som med uppspärrade ögon sprätte runt och mejade ner publiken med gitarren som maskingevär. Brilleaux som i solkig vit kavaj och knuten näve utstrålade negativ energi, på gränsen till farlig aggression.

På scen var bandet uppenbarligen en explosion, en knytnäve rakt i magen på lyckligt knockade åskådare.

– Andra gången som jag såg filmen satt jag längst bak i en biograf, säger Wilko Johnson. När livebilderna på mig och Lee kom började jag plötsligt gråta. Det väckte minnen till liv som jag inte visste jag hade kvar.

Wilko Johnson hoppade av bandet redan våren 1977, bara månader innan »Never Mind the Bollocks« slog undan benen på brittisk rock. Dr. Feelgood fortsatte ändå. Inte ens när Brilleaux dog i cancer 1994 lades bandet i malpåse. I dag turnerar Dr. Feelgood utan någon av originalmedlemmarna. Varje år anordnar bandet och dess forna medlemmar en hyllningskonsert till Brilleaux minne, Johnson brukar vara med om han »hinner och kan«.

Själv har han sedan Feelgood-tiden fortsatt på egen hand.

– Jag är så glad och lycklig att jag gör fortfarande min grej och har mitt band. Och tack och lov har jag alltid haft en publik. De senaste månaderna har jag märkt betydligt fler unga ansikten i publiken. Det är förstås filmens förtjänst. Jag trivs faktiskt bättre på scen i dag. Sedan min fru dog är det nog den enda plats där jag verkligen trivs. Egentligen är jag en rätt miserabel person.

 

NICHOLAUS ARSON OM DR. FEELGOOD

 

– Under våra första turnéer i England kom det ofta fram gubbar i skinnpaj och keps som tyckte att vi var det bästa de sett sedan Dr. Feelgood, att vi påminde så mycket om dem. När jag var yngre såg jag aldrig videor med dem, men jag vet att vi i bandet hade låten »Milk and Alcohol« på ett blandband som snurrade ofta. Även om vi kommer från punkhållet och de från rhythm’n’blues har vi det gemensamt att det finns någon slags ordningssinne i musiken. Precis som våra är deras låtar exakt uppbyggda. Det speglar sig kanske sedan i hur man rör sig på scenen, och det gör kanske att jag påminner om Wilko Johnson. Annars var min stora förebild när jag var liten Angus Young. Men det mesta som händer med mig på scen är helt omedvetet, det bara händer.

[Nicholaus Arson, eller Niklas Almqvist som han egentligen heter, spelar gitarr i The Hives]

 

LYSSNA PÅ DR. FEELGOOD

 

Down by the Jetty

United Artists, 1975

I en tid av svulstig symfonirock och lidande singer-songwriters var Dr. Feelgood en återgång till ursprunget. De satte nya nivåer av energi, attityd och våldsamhet till sin kraftigt r’n’b-präglade rock’n’roll, och banade tydligt väg för punkrocken. I låttiteln »Roxette« fann en Halmstad-grabb ett skapligt fungerande gruppnamn.




Relaterat

Mick Jagger
The Hives