Sommarens bästa resa
Uran GBG, Tilburg 2019, foto: Lisa Kylsberg
Sommarens bästa resa lär ta dig till och samtidigt sannolikt även ifrån Slaktkyrkan i Stockholm 28 juli.
Sommarens bästa resa?
Tar dig till och samtidigt sannolikt även ifrån Slaktkyrkan i Stockholm 28 juli när Uran GBG spelar på klubben Glory Hole.
Det lilla som skrivits om Uran GBG har tenderat att kretsa kring mystiken som omger såväl dem som närbesläktade och mer eller mindre Höga Nord-kopplade akter á la The Exorcist GBG, Fontän och Kanot. Vilket i sin tur delvis handlar om vissa medlemmars aningen kryptiska namn, tämligen begränsand skivutgivning och fåtaliga liveframträdanden men förmodligen i högre grad handlar om att lite för få över huvud taget har skrivit om dem – eller hört dem, än mindre sett dem. Det är knappast så att de någonsin har siktats på de stora festivalernas affischer.
Våren 2019 i Nederländerna, närmare bestämt i Tilburg på Roadburn, en festival med förkärlek att lyfta musik som kombinerar tyngd med pårökt långsamhet, tänk stoner/doom-rock á la Sleep, skedde emellertid ett undantag.
Som sista akt på huvudscenen på lördagkvällen, alltså bästa tänkbara speltid, hade det då givits plats åt Uran GBG.
Inte för att gruppen är helt självklar i det svartmurriga metalsammanhang som Roadburn vanligtvis sorteras in, utan för att At The Gates-sångaren Tompa Lindberg kurerade delar av festivalens innehåll. Och eftersom varken Roadburn eller Lindberg kan sägas vara fundamentalister, snarare ständigt nyfikna på utforskande musik av olika slag, kändes det liksom ändå allt annat än konstigt när det ymnigt befolkade (fyra keyboardister!) och unisont vitklädda göteborgskollektivet stegade på scen. Med fantastiskt ljud inför en uppskattningsvis sjutusen personer stor skock kunde bandets obönhörliga krautpsykedelia i låtar som »EMP«, »Straalskadad« och »Onormal« obehindrat veckla ut sig till en veritabel flygplansmotor med kapacitet att ta lyssnaren vart fan som helst.
Eller som Jesper Jarold, en av bandets tre basister (de andra är Osynlige Mann och Nikke Ström), samma afton formulerade saken i logen:
– I det här bandet måste man kunna hålla käft. Vi är så många på scen att det är skönt att då och då kunna luta sig tillbaka. Alla behöver inte spela hela tiden. Musiken måste få färdas.