Hela vägen hem till Mu Mu Land

Det finns många, varav flera förmodligen viktigare och inte minst självsabotagesyrliga, anledningar att se den utmärkta dokumentären »Vem dödade The KLF?« på SVT men partiet där Bill Drummond redogör för hur han anländer till First Lady Acres i Nashville och träffar en Tammy Wynette som omsorgsfullt görs i ordning för att kunna lägga sång på »Justified & Ancient (Stand by the JAMs)« i studion är ytterst underhållande. Samt lite tragiskt eftersom countrydrottningen, van vid att sjunga med band som kan följa och anpassa sig efter henne, visar sig oförmögen att hålla tempot till maskiner. Slutresultatet blir en katastrof. Eller för att citera Bill Drummond: »How do you tell the voice you have worshipped for the past twenty years, one of the greatest singing voices of the twentieth century, a voice that defines a whole epoch of American culture, that it sounds like shit?« Som tur är kan ny studioteknik till slut justera inspelningarna – med välkänt och Mu Mu Land-lyckosamt slutresultat.

Vad som inte direkt framgår av dokumentären är att Tammys hälsa och karriär vid tidpunkten befinner sig i alarmerande utförsbacke. Artisten som 1966–1976 hade sjutton singelettor på countrylistan – »I Don’t Wanna Play House«, »D-I-V-O-R-C-E«, »Stand By Your Man«, »Bedtime Story«, »Til I Get It Right«, »Til I Can Make It On My Own« och många fler – får nu kämpa för att få in sina släpp på Topp 50. Det är även ungefär i den vevan hon förlorar sin mamma Mildred, som hon haft en nära men komplicerad relation till. Därutöver är hennes och tämligen skrupelfrie maken George Richeys ekonomi i vacklande eftersom de fortsätter att storspendera trots sviktande intäkter. När skattemyndighetenverkligheten hinner ikapp dem skriver tidningen Nashville Banner: »Tammy Wynette, the teary-voiced country singer who broke hearts with ’D-I-V-O-R-C-E’, added ’B-A-N-K-R-U-P-T-C-Y’ to her repertoire Tuesday after U.S. marshals seized control of her Franklin Road home.« Vid åtminstone ett tillfälle får Burt Reynolds, Hollywood-stjärna och en av Tammys tidigare romanser, rycka in med ett allt annat än litet lån till paret.

»Justified & Ancient (Stand by the JAMs)« är inte bara ett av pophistoriens mest otippade samarbeten utan blir en av det tidiga nittiotalets verkliga superhits tillika mest ikoniska videor (hennes »voodoo video«, enligt ex-maken George Jones) som skickar redan framgångsrika experimentverkstaden The KLF ännu längre ut i stratosfären innan duon kort därpå imploderar.

Tammy?

Mer handfast leder låtens enorma genomslag inte till särskilt mycket för hennes del. Visst introducerar den henne för en ny publik och generation, och visst säljer den lökigt producerade och höggradigt återblickande »Honky Tonk Angels«-kollaborationen med Dolly Parton och Loretta Lynn något år senare guld, men pillerintag, äktenskapsgnissel, allmänt fysiskt och psykiskt mörker, konkurrenskänslighet, ett uppmärksammat »Stand By Your Man«-bråk med Hillary Clinton, en floppad storsatsning till skiva med gäster som Sting, Smokey Robinson och Elton John och det faktum att hon efter tre decennier på Epic droppas från skivbolaget bidrar till att förmedla bilden av en artist i obalans och ur synk med tiden.

En sista, om än allt annat än friktionsfri, återföreningsrunda med George Jones i mitten av nittiotalet bidrar till lite mer positiv mediabevakning men för alla inblandade, stundom även publiken, står det snart klart att allt inte står rätt till med Tammy. När hon och Jones förr om åren var ute tillsammans var det han, No Show Jones, som levererade turbulens och drama. Nu är det hennes drogintag och skelettlika uppenbarelse som orsakar osäkerhet, huvudbry och inställda spelningar.

Våren 1998 ger Tammy Wynettes kropp upp vid en ålder av femtiofem. Hon hittas på sin favoritplats, en soffa framför tv:n. Det rättsliga efterspelet till hennes död blir rörigt och bisarrt och hemmet en skådeplats för allehanda lycksökare och gamar – scenerna och persongalleriet går att likna vid leftovers från Mu Mu Land.

Dessförinnan blir hennes begravning den första som CNN livebevakar sedan prinsessan Dianas bortgång. Countrystjärnorna sluter upp men det är den frånvarande vännen Merle Haggard som stjäl showen, om man får säga så, med en nervig videotagning av Blaze Foleys »If I Could Only Fly«, en av Tammys favoritlåtar;

If I could only fly, if I could only fly
I’d bid this place goodbye, to come and be with you
But I can hardly stand, and I got nowhere to run
Another sinking sun, and one more lonely night