Musikjournalistik för massorna






En tv-serie med förmåga att göra troende av en tvivlare.

En hel del som det pratas om i SVT-sända serien Ina♥Bruce berör gemenskapen, kollektivismen, det sociala som omger Bruce Springsteen-fanatismen.

Saker jag själv i regel har genuint svårt för, inte i sak men när det kopplas till musiklyssnande. Tror rentav det kan förklara varför jag genom åren hållit karln på en armlängds avstånd, och då vurmar jag ändå för några av hans skivor (åtminstone två skulle platsa på min personliga lista över tidernas tretusensjuhundrafemtio finaste album).

Inget har förbättrats av att rockfrälsaren från Freehold lär vara något så frånstötande som en rejäl människa, en så kallad förebild. Artister som är vrak, kräk, potentiella seriemördare eller är begåvade med andra trevliga tillkortakommanden har tenderat att lättast klamra sig fast vid mina moraliskt entledigade hjärtkammare.

Men av Ina♥Bruce får jag ändå, för första gången i livet och aningen motvilligt, en liten längtan efter att sent omsider bli ett av de där flockdjuren som efter några glas patologiskt surrar om 1978-bootlegs, sprickorna i Ullevi-betongen eller impulsivt planerade pilgrimsfärder till New Jersey.

Mycket handlar om att Ina Lundström, vapendragaren Klara Grape och teamet får ut väldigt mycket ur ett busenkelt men snillrikt koncept förpackat i en trestegsraket där Bruce-relationen på hemmaplan i Majorna utgör avsnitt ett, pilgrimsfärden over there avsnitt två och så finalen med konserten på plats i Bruce-land. Det är på en och samma gång personligt och lättsamt, allvarsamt och hysteriskt, flyktigt och djuplodande, och alltsammans invirat i ett urgöteborgskt mys som från ett cyniskt stockholmsperspektiv nästan kan upplevas overkligt. Det är absolut underhållning men samtidigt musikjournalistik som den oftare borde göras.




Relaterat

Bättre sent än aldrig