Minimalistiskt, rakt och fonky som fan

Eftersom det tydligen är Internationella rock’n’rolldagen i dag skickade en vän ett sms med frågan när jag egentligen senast upplevde ny rock’n’roll med förmåga att sparka undan benen på en men också med ett uppviglande stråk.

Vanlig rockmusik som vi känner den – safe, vuxen, antingen pretentiös i överkant eller fast i gamla hjulspår – var därmed diskvalificerad.

Tvingades tänka länge för att uppbåda ett svar.

Det kändes knappast heller rätt att åter komma dragandes med en pulvriserande men vid det här laget etablerad ångvält som Viagra Boys eller i fjol nedlagda London-kvartetten Sons of Kemet och deras hyperintensiva blås- och trummorjazz.

När svaret till sist formulerades i telefonen kändes det emellertid hur givet som helst.

Förra våren spelade Sammy och Johnny Bennett i den snickeriverkstadsliknande lokalen Guldfabriken i söderomsöderstockholmska Slakthusområdet.

De gängliga göteborgstvillingarna känns igen från rapduon Bennett, som hyllades lite varstans och uppnådde hyfsade framgångar men i slutändan kanske var snäppet för oortodoxa och spretiga i influenserna för att reservationslöst omfamnas av hiphopcrowden, eller så ville de själva vidare bara.

Men då på den ovan nämnda konserten, den 14 maj 2022 mer specifikt, hade de relativt nyligen slagit in på ett nytt spår i skepnad av engelskspråkig duo och det stod genast klart att det de nu ägnade sig åt inte bara var något annat utan också väsensskilt från det mesta där ute i övrigt. Att Sammy och Johnny inte hade något band med sig utan löpte amok på den låga scenen till backingtrack och mer eller mindre störiga visuals bakom sig gjorde absolut ingenting eftersom tändningen var så over the top-total och den församlade energin i lokalen i nivå med åtminstone en liten modulär reaktor. Låtarna, som rörde sig i ett gränsland av drum’n’bass, UK garage, hiphop och Sleaford Mods-stram postpunk och hette saker som »Undercover Ecstasy«, »Act Nice« och »Chikken at the Mall«, var ofta minimalistiska, raka och fonky som fan, ibland charmiga och lekfulla men samtidigt innefattande en inte så liten släng av uppkäftig obryddhet eller någonting olycksaligt förebådande.

Spelningen var väldigt kort, ändå fick alla precis tillräckligt: luften hann fyllas av upploppskänsla, golvet hann fyllas av mestadels unga människor på god väg att tappa det och samtliga närvarande hann fyllas av en förvissning om att det ju är så här det ska göras om det nu alls ska göras.

Sedan dess har Sammy och Johnny skaffat en riktig trummis och rapporter från sommarens spelningar på exempelvis Roskilde, Jubileumsfestivalen i Göteborg och Department i Stockholm gör gällande på att det i trioformat rör sig om en ännu mer svårglömd upplevelse. Sannolikt förstärkt av att bröderna i juni släppte den förträffliga EP:n »Fluent Stutter«, vars titel även gör ett förtjänstfullt jobb som varudeklaration på deras musik.

Så, eftersom det tydligen är Internationella rock’n’rolldagen löd mitt sms-svar till min vän: »Deki Alem, damnit, du måste se Deki Alem.«