Omöjlig att värja sig mot

D’ANGELO 

Filadelfiakyrkan, Stockholm, 26 januari 

Det går aldrig att fatta vad folk är ute efter. 

I toalettkön innan konserten: »Fatta vad stort, snart får vi se honom!« »Ja, länge leve Pino!«. 

Även om de här två polarna tagit sig till Rörstrandsgatan för att se basfantomen Pino Palladino i full frihet är de i klar minoritet. Resten av oss är på plats i kyrkan för att se Pinos arbetsgivare stå på en scen för första gången på ett decennium. 

D’Angelos konsert på Cirkus 2000 fick epitetet »legendarisk« i samma stund som »Untitled (How Does It Feel)« klingade ut och soulmannen gick av scen. Själv minns jag konsertbesökare som efteråt hetsade varandra att säga att det var det mest fantastiska de varit med om. Framför allt var kvällen en imponerande uppvisning av en artist på sin absoluta topp. 

Drygt elva år senare är situationen minst sagt annorlunda. D’Angelo har i tio år suttit i en skivstudio och pillat med uppföljaren till »Voodoo«, när han inte varit i klammeri med rättvisan vill säga. Inga intervjuer, inga gigs, ingenting. Inte konstigt därför att stämningen i Filadelfiakyrkan är uppskruvad. Folk står upp i bänkarna och applåderar och skriker långt innan D’Angelo syns till. Det känns att vi faktiskt är med om något unikt, en comeback med världsintresse. 

»Hur fet är han?« är den absolut vanligaste internetfrågan inför och under konsertpremiären. Själv är jag mer intresserad av ögonen. Det är de som jag inbillar mig ska avslöja var D’Angelo står 2012. I inledande »Playa Playa« håller han sig i bakgrunden, lagom till »Feel Like Makin’ Love« kliver han längst fram med gitarr och nitbeklädd skinnjacka. Från min plats snett framför scen ser jag hur han snabbt ser på gitarristen Isaiah Sharkey. Ögonen andas lätt osäkerhet. Inte undra på, det var ett tag sedan senast. 

Men allt eftersom låtlistan betas av, med nummer från »Voodoo« och »Brown Sugar« och en del nytt, faller ringrosten i takt med huvudpersonens klädesplagg. En bit in kör han James Brown-moves med mikrofonstativet och är ute och hälsar på sina lärjungar i publiken. Han känner förstås hur allt kommer tillbaka, hur det där svänget som är omöjligt att värja sig emot återuppstår. Och rösten? Helt intakt. 

Ingen räknar med en repris av Cirkus-kvällen, det vore omänskligt efter förutsättningarna. Det blir några för utdragna medleyn, ett trumsolo för mycket. Vi får ändå vara med om en kväll då en lysande karriär verkar återupptas. 

Tyngsta beviset är den snabba blick D’Angelo ger hjälten Pino på väg från scen efter en avslutande hetsversion av »Brown Sugar«. 

D’Angelo ser ut som en liten skolpojke som precis gjort mål från halva plan. 

Nöjd och kaxig. Tillbaka. ■