Livemusikåret 2018, en lista

Livemusikåret?

Innehållsrikt, sprapatsrikt, en plats för tröst, flykt, tillförsikt och fägring. Såg massor av bra konserter, ändå är det ju så att vissa spelningar etsar sig fast  mer än andra och det handlar verkligen inte bara om den faktiska prestationen på scen utan om miljön, inramningen, sällskapet, ens rådande humör och förmåga att ta in saker. Möjligen såg jag en del mer professionella och tekniskt perfekta konserter än vissa av de som återges i uppräkningen men de som finns med gör det av en anledning, sedan om den stavas närvaro, engagemang, tajming eller whatelse spelar egentligen mindre roll. Med det sagt förtjänar även dessa ett omnämnande: Jaakko Eino Kalevi, Mourn, Soccer Mommy, Jason Isbell and The 400 Unit, Sibille Attar, Boys, Union Carbide Productions, stunderna då Ibeyi fick det att stämma och antagligen några till som jag inte kan erinra mig här och nu

1. Viagra Boys

Pustervik, Göteborg, 8 december

För ångvälten, oron, humorn, publikresponsen, ruset, känslan av fritt fall fritt fall fritt fall.

2. Nicole Atkins

Bryggarsalen, Stockholm, 23 augusti

För att du lämnades rörd på gränsen till illamående, för sorgen och alla missade chanser, för att folket som var där för en annan artist babblade och hon inte ens hade sitt vanliga band bakom sig men ändå gick igenom alltsammans med rak rygg, ointaglig klass och graciös värdighet.

3. Slowgold

Slaktkyrkan i Stockholm 11 maj + Gröna Lund i Stockholm 23 juli + Nefertiti i Göteborg 7 december

För att det var tre vitt skilda gig med tre vitt skilda temperament och rejält olika låtlistor inom loppet av ett drygt halvår, och just dylikt brukar känneteckna artister och band vars formtopp vi än så länge bara kan ana.

4. Kendrick Lamar

Flamingo, Way Out West, Göteborg, 10 augusti

För självklarheten och för att han inte är det minsta utbytbar.

5. Christian Kjellvander

Nalen, Stockholm, 17 november

För att det känns som att han bara har börjat och för att hans låtar alltid leder lite längre än du först tror.