Songs of Boda: Meanwhiling

Into the music.

Songs of Boda är en västkustbaserad, icke alls obegåvad singer-songwriter som normalt uppehåller sig i gränslandet mellan folk och americana, och det finns beröringspunkter med framgångssagor som Daniel Norgren och The Tallest Man On Earth.

Hans signum har varit rösten, både mild och uttrycksfull, ett triumfkort som inte alla kollegor kan hiva fram, än mindre välja att vända ryggen till så som är fallet på »Meanwhiling«. Ty här väljer Daniel Skoglund, som han egentligen heter, att med undantag för ett spår av totalt åtta helt skippa sången och i stället ge sig hän åt nylonsträngade, behagligt soluppvärmda instrumentaler.

Skivan går möjligen att betrakta som en parentes, men i så fall är det en viktig och välplacerad sådan. Den kommer nämligen i ett läge då Songs of Boda enligt all branschlogik borde fortsätta jobba vidare på det han byggt upp i stället för att förvirra. Det är den typen av album etablerade artister kanska kan släppa när de skapat sig tillräckligt med frihet för att göra det. Samtidigt är det sällan det sker, det finns i regel för mycket att förlora. Songs of Boda har möjligen inget att förlora eller så struntar han i dylikt, vad vet jag, men initiativet är ändå värt att uppmuntra, särskilt som det ger en helt annan bild av hans förmågor och därutöver erbjuder så mycket mer att gå vidare med, så många fler utvägar och möjligheter, både för honom själv och för den lyssnare som önskar slå följe på hans resa. Eller, så här: en sådan här platta är i sig ingen given publikmagnet men den slår fast att dess upphovsmakare följer sin egen kompass snarare än någon annans och att den kompassen kan ta oss lite vart som helst.

Om »Meanwhiling« har han själv sagt att »Vi har idag en ganska uppförstorad bild av vad musik ska vara eller åtminstone vad den ska vara för att få märkas. Jag vill dela med mig av det musicerande som kanske egentligen tagit mest plats i mitt liv och kanske spelar störst roll för mig också. Min egen relation till min egen musik.«

Där berör Daniel Skoglund något intressant och i dagens musikflora tämligen sällsynt eftersom det är så viktigt att synas och märkas och förvandlas till användbar statistik. I stället för att göra skivan för en presumtiv publik går han kanske främst för sin egen skull längre in i musiken än vad han kanske annars hade gjort. Du lämnar lyssningen med en sorts tacksamhet. Och tilltagande nyfikenhet.