Jenny Lewis: On the Line

Det har väl framstått som att hon har levt ett drömliv, från tiden som barnstjärna i Hollywood till de senaste decenniernas musikerår där hon solo eller med bandet Rilo Kiley utgjort närmast ett nav för det västkustbaserade indie-USA som gränsar till mainstreamvärlden. Det känns som att Jenny Lewis med sin existens, sin musik, sitt retrovurmande som aldrig varit annat än applicerbart på nutiden och säkerligen massa annat inte så lite beredde väg för eller åtminstone gav en föraning om de framgångar artister i stil med Lana Del Rey, Haim och Father John Misty haft på senare år.

Kanske har Jenny Lewis-tillvaron också varit ett drömliv, men ingenting är någonsin en sak, ingenting är någonsin så enkelt som det ser ut.

Du behöver inte läsa särskilt många intervjuer med henne eller låttexter från nya albumet för att påminnas om det du egentligen redan visste, att Jenny Lewis inte bara är en sorts alternativglamorös superhjälte utan faktiskt en människa också. Människor tenderar att råka ut för saker, känna saker, förlora saker.

Sedan förra albumet, 2014 års »The Voyager«, har hon separerat från mångårige pojkvännen Johnathan Rice, sagt adjö till sin missbrukande mamma och en period rentav lämnat sitt älskade Los Angeles för New York (i dag delar hon tiden mellan LA och Nashville). På sin fjärde soloplatta »On the Line« omges hon av idel musikeradel, från Don Was och Jim Keltner, från Benmont Tench till Ringo Starr, från Beck till den numera allmänt portade Ryan Adams (ifall det måste påpekas: skivan spelades in innan dennes förkastliga beteenden uppdagades). Det låter som du kan gissa klanderfritt västkustproffsigt och melodiskt porlande utan vidare mycket motstånd i musiken. Svärtan finner du i texterna eller mellan raderna, ty även om Jenny Lewis är mer personlig än vad vi nog är vana vid undviker hon att skriva lyssnaren på näsan.

Första halvan av »On the Line« är ruggigt stark, det är som att artisten i varje låt går in för att överträffa sig själv – och lyckas. Det är komprimerad klassisk kalifornienpop där vibrationerna från Carole King, Mama Cass, Jackson Browne, Linda Ronstadt eller Fleetwood Mac aldrig är särskilt avlägsna utan att musiken för den skull känns som någon annans än just Jenny Lewis. På andra hälften svajar det lite mer. Ibland kan sötman ta överhand, och när den idkar intimt umgänge med all hantverksmässig perfektion kan musiken gränsa till ointressant.

Nu är sistnämnda stunder så få och korta att det aldrig ruckar slutsatsen att »On the Line« mycket väl kan vara Jenny Lewis sammantaget finaste stund hittills.