Leo Rondeau: Right on Time




8
av 10
  • Artist
  • Leo Rondeau
  • Album
  • Right on Time
  • Bolag
  • Leo Rondeau


Kanske inte så unik country men ack så varm och välbalanserad.

Skulle kunna bli ointressant. Eller dugligt men inte tillräckligt angeläget.

Det är ju knappast så att det saknas missförstådda manliga trubadurer i gränslandet mellan folk och country. Ska du höja på ögonbrynen i dag krävs det en kombination av påhittighet, kapacitet och personlighet.

Rätt mycket av det där infrias ändå av Leo Rondeau. Han adderar inte särskilt mycket till traditionen men kan den och förvaltar den med såväl melodisnille som självdistans och en lustfylld snärtighet där många kollegor fastnar vid svårmod. Han är ingen superstor sångare men förfogar över en röst som gör jobbet, vet vikten av tajming och leverans av en för låtarna erforderlig känsla. Han vet hur han ska få ut mesta möjliga av sin mänsklighet, vilket alltid har varit en egenskap vikt åt genrens mest långlivade.

Leo Rondeau har genom åren byggt upp ett gediget liverykte i och omkring Austin. Huserar numera i Nashville. Tidigare släpp har inte riktigt hittat rätt sound och kanske gränsat till gimmick, möjligen varit underhållande i små doser men inte särskilt bestående. Som tur är faller bitarna på plats med »Right on Time«.

Vi talar en skiva som perfekt avvägt balanserar mellan det distinkta och det sliriga, mellan det allvarsamma och ett självsanerande leende i mungipan, allt med en särskild sorts värme som ingalunda decimeras av en brummande orgel här eller ett melankoliskt dragspel där.

Vill du få allt det där sammanfattat i en enda skapelse ta då och lyssna på karriärserenaden »Washed Up Troubadour«. Men det finns så mycket mer – allt hjärta som hälls in i Blaze Foley-tolkningen »Loving You«, det Waylon-fonkiga titelspåret, älskvärt lekfulla »Keep Her on the Farm«, ljuvligt nedtonade balladen »On and Off Again« som med gästspel från Margo Price lyckas få honkytonk och gospel att idka självklart samkväm eller det hejdlösa drivet i »Man Torn Up« som kröns av den ena instrumentala vådligheten efter den andra. Då har vi gått in på »If You Don’t Love Me« och »Get on With It« som bara är ett par förbannat bra låtar.

Gillar du country av old school-snitt är Leo Rondeau här och nu lite för formtoppad för att du ska ha råd att missa det. Gillar du inte country av old school-snitt är det hög tid att ändra på det.




Relaterat

»Gåshud varje gång«
Musikens helande kraft
Emmylou Harris