Doug Seegers: A Story I Got to Tell




7
av 10
  • Artist
  • Doug Seegers
  • Album
  • A Story I Got to Tell
  • Bolag
  • BMG/Warner


Så här skulle Doug Seegers ha spelats in från början.

Alla kan storyn. Men det känns som att åtskilliga countryvänner tappade intresset rätt fort för Doug Seegers artistskap i takt med att Jills veranda-fenomenet erövrade den svenska landsbygden och det i rask takt prånglades ut marginellt odödliga skivor. Signalerna som apparaten runtom honom sände ut skrek »vi bör smida medan järnet är varmt«, och även om järnet i vissa blågula lyssnares ögon i dag ter sig kallt i nivå med en såväl blåsig som lätt frostig marsmorgon på Nässjö Centralstation-perrongen är det nog ändå en skiva á la »A Story I Got to Tell« som krävs för att nyfikenheten ånyo ska väckas. Det här är nämligen inte dumt alls.

I USA har Doug Seegers långt ifrån uppnått samma framgång som i vårt land, men hans iögonfallande bakgrund och uppenbara talang har fått den ena tungviktaren efter den andre att uttrycka vördnad. Surret om honom har längs vägen tilltagit i styrka och nu, äntligen vill en del av oss mena, kommer ett ambitiöst inspelat och upplagt album i produktion av ingen mindre än Joe Henry.

Joe Henry är respekterad artist i eget namn men det är som producent av mestadels mogenrock, soul och americana han är mest känd för med klienter som Allen Toussaint, Bonnie Raitt, Ramblin’ Jack Elliott – inte minst rymmer ju meritlistan det smärre underverk vi känner som »Don’t Give Up On Me« av Solomon Burke.

Joe Henrys signum är stämningstäta, noirlika ljudlandskap, allra mest så på sina egna skivor. I den miljön placeras nu aldrig Doug Seegers. I stället rör det sig om en ganska rakt inspelad, okomplicerad folkcountry med närhet till Gene Clarks sjuttiotal (tänker speciellt på »White Light«-plattan). Vilket på många vis känns logiskt. Det är någonstans därifrån Doug Seegers kommer, det är där hans känsliga röst gör sig bäst, det finns ett djup och en oförställd enslighet här som räcker gott för att dra till sig uppmärksamhet. Joe Henry smyckar ut och accentuerar vissa sentiment, och gör det med exakt det förstånd, den klass och lyhördhet alla förväntar sig. Han eller någon borde dock haft vett att stryka inte så klipskt utförda och strategiskt märkliga »Rockabilly Bug«. En del annat driver förbi utan att nämnvärt kännas men öppningen med »White Line«, »Give It Away« och »Demon Seed« är magnifik, avslutningen med »Can’t Keep Running (Back to You)« och »Life is a Mystery« likaså. Det är så här Doug Seegers skulle ha spelats in från början. Låt oss hoppas att det blir en fortsättning på samma spår.




Relaterat

Emmylou Harris