Bruce Springsteen With The Sessions Band: Live in Dublin

Var fan är Prosit när han som bäst behövs?

Jag gillade verkligen studioalbumet. Dels för att det lät bra så klart, dels och framför allt för att det visade att underbettet i sin övre medelålder inte bara vill ägna sig åt fyrkantig stenbrottsrock à la »The Rising«.

Att höra skivan räckte emellertid för mig. Delar av min omgivning sa att liveshowen är grejen. Men det säger å andra sidan dessa delar alltid om Bruce Springsteen, även när han försöker göra blues av »Born in the U.S.A.«.

Det ska väl medges att jag tror dem i den betydelsen att står man där i en halvintim konsertlokal med några rustika pints innanför den malätna gamla västen och skrålar med i de inte särskilt svårskrålade folksångerna, visst – då mår man säkert prima. Men att ta del av samma koncept på en dubbel live-CD visar sig närapå outhärdligt.

Inför en publik som fått order om att för full hals gapa, stoja och sjunga gör chefen och hans uppskruvade musikanter sin berömda imitation av julaftonens »Snövit och de sju dvärgarna«-episod. Ett burleskt litet buskspel för folket. Fullt ös, medvetslös, från början till slut. En onyanserad och odynamisk sörja av sing-a-long, blås, banjos, dragspel, vällagrad whiskey, fioler, tjo, tjim, mandoliner, Guinness-skum, penny whistles, tromboner, dans i armkrok: ja, det enda som tyvärr saknas är en kortväxt skäggubbe som med en öronbedövande nys får eländet att stanna upp för en stund.

Såväl det månghövdade bandet som de gladlynta irländarna i publiken hade säkert en toppenkväll. Men att njuta av deras frejdiga spelmansstämma är ungefär lika hopplöst som att försöka gilla läget när grannen i lägenheten bredvid har E-type-dominerad studentskiva till sju på morgonen.