Little Children: f.f

Linus »Little Children« Lutti vill rama in all musik han någonsin gillat och inspirerats av på en skiva. Han tar i för allt vad tygeln håller. Det är nog rentav så att den inte alltid håller. Men det är i så fall, på just den här skivan av den här artisten, enbart en tillgång. Kärleken, lusten och ivern är så stark att du som lyssnare rimligen inte kan göra annat än dras med. Du har inte tråkigt i många sekunder när du tar del av »f.f«.
Tempot tillåter ingen trumpenhet. Framåtrörelsen är rakt igenom magnetisk. Monotonin leder alltid vidare. Intensiteten lyckas vara både återhållsam och explosiv. Lyssna bara på »There’s a Darkness« som mycket väl kan vara den bästa och mest empatiska The War On Drugs-låt Adam Granduciel undgått att skriva.
Möjligen för den stora ambitionen och totalsatsningen med sig att den musikaliska identiteten blir en smula otydlig. Särskilt om du väger in det faktum att Little Children på förstlingsverket ägnade sig åt nedtonade natthymner.
Men det är en anmärkning som ter sig tämligen ynklig så fort du börjar lyssna på »f.f«. Det är ett album som förenar det vidöppna och det gåtfulla, ett album som får dig att tro på det som ännu inte finns.
Eller, så här: det är inget album som är viktigt för rockmusiken men ett album som får rockmusiken att kännas viktig på riktigt.