Pretenders: Alone

Dan Auerbach är ett kongenialt val av producent och samarbetspartner åt Chrissie Hynde. Precis som Pretenders-ikonen är Black Keys-frontfiguren ett mellanvästernbarn från Rubber City. Precis som Hynde har varit i sina skarpaste stunder är Auerbach, åtminstone i producentroll, bra på att få klassisk rock att låta egendomligt modern.
Samtidigt råder det inga större tvivel om att Chrissie Hynde en längre tid drivit omkring på jakt efter en riktning. Det går aldrig avfärda henne, du hittar jämt åtminstone något glädjeämne på varje skiva, men med tanke på begåvningen, rösten och betydelsen har lite för få plattor de senaste decennierna gett en rättvisande bild. Emellanåt har de gett en direkt felaktig bild. Det Björn Yttling- och Jocke Åhlund-understödda soloalbumet »Stockholm« för två år sedan var något på spåren, men höll inte riktigt hela vägen.
När rockens mest självklara swagger nu återvänder till namnet Pretenders, även om det sedan länge är synonymt med just Chrissie Hynde och Chrissie Hynde only, gör hon det till en karaktäristiskt komprimerad Auerbach-ljudbild som klär såväl hennes attityd som temperament väl. Musiken dryper både av rock’n’roll och soul, lägger större emfas på rytm än på länge, hintar emellanåt närapå övertydligt till Pretenders debutalbum från 1979, lämnar gott om utrymme åt artistens alltjämt sublima stämband att skina.
Ett par stolpskott till låtar går att ha överseende med när vi får en inspirerad inledning samt några fina mellantempovärmare (»Blue Eyed Sky«, »Be the Man You Are«) en bit in på skivan. »Alone« är ingen fantastisk Pretenders-skiva, därtill gnistrar det till för sällan. Däremot en anständig, bitvis bra Pretenders-skiva. Ja, lite som 1990 års »Packed!«. Somliga av oss begär inte mer än så.