Frida Hyvönen: Kvinnor och barn

Först var jag skeptisk till Frida Hyvönens nya grepp att sjunga på svenska. Hennes röst har alltid varit mer av ett instrument än en historieförmedlare för mig och det är lättare att komma undan med nödrim och bristfällig dramaturgi på ett språk som inte är ens eget. Jag trodde att allt det fina skulle vara förstört om inte texterna var perfekta.
Jag hade både rätt och fel. Flera av texterna består av viktiga och allmännyttiga berättelser om bland annat jämställdhet, relationer och könsroller, medan andra är så personliga att det nästan stör. Där har behovet av att berätta hamnat i vägen för själva stilistiken. Jag tänker bland annat på »Vänner i vardagen«, om att få barn. Den är lite för kantig och tvångsrimmad.
Då tycker jag bättre om »Imponera på mig«, som är en musikalisk korsning mellan Destiny’s Childs »Independent Women, Pt. 1« och »Survivor« och som handlar om en kass pojkvän. Det är inte det enda spåret som hämtat melodisk inspiration från andra låtar. Till exempel påminner »Kommer du« om Beyoncés »Run the World (Girls)« fast långsammare och med inslag av Jenny Wilson, medan »Fredag morgon« låter som »Trubbel« i Monica Zetterlunds version.
Mina favoriter på skivan är ändå den vackra, vindlande valsen »Alla vet att det är vackert i Paris«, där röst och melodi existerar på lika villkor och milt vemodiga »Drömmen om dig«. För ja, Frida Hyvönens röst är fortfarande lika fascinerande och imponerande, såväl sakral och högtravande som ljuv. Som ett specialtillverkat, stort och dyrbart instrument.