Algesten: Algesten

Att hålla fast vid saker och att våga vänta.
Det är två saker som debuten från Algesten kretsar kring. Eller snarare lätt svävar ovanför.
Bakom plattan finns Jakob Nyström, en man som gått varsamt fram som Algesten. Först kallade Nyström sig under en period för Lord Algesten. Redan 2012 sa han i en intervju att lordens debutplatta var på väg att spelas in. Men saker tar tid. Livet, känslan av att allt ska falla på plats och kännas rätt.
Tidigare har Jakob Nyström bland annat spelat live med Säkert och Deportees. För de flesta musikälskare är han nog dock mest känd som sångare i Umeå-banden Two White Horses och (framför allt) Isolation Years, landets kanske mest underskattade indierockorkester på tjugohundratalet.
Isolation Years somnade in för snart tio år sedan. De flesta av de gamla medlemmarna finns med på »Algesten«, kanske därför inte så konstigt att melodierna och klangerna känns igen från Isolation Years-plattor som »It’s Golden« och »Cover the Distance«. Det är också svårt efter att ha hört låtar som »Only Child«, »Lazyblade« och inledande »Never Leaving« att inte dra feta parallellstreck mellan Algesten och vad Adam Granduciel gör med The War On Drugs. Här finns samma lätt svävande anslag av en långsam resa framåt in i skir dimma. En slags bilåkarrock för lata söndagar.
Artistnamnet kommer från Nyströms mors släktsida. Tro nu inte att låtarna för det är filtrerade via nostalgi eller tillbakablickar. För även om flera av Nyströms texter handlar om att hålla sig fast vid något är det aldrig med ett desperat grepp, snarare med ett snett leende.
Mest fastnar jag för skivans placerade i mitten-spår »Troubles« och »Stranded«. Det första är en Neil Young-doftande ballad med försiktig körstämma och akustiska gitarrer. Jag vet inte varför, men det andra får mig att tänka på sommarens sista dagar när alla vet att allt är på väg att ta slut.
Jakob Nyström har vågat ta tid att spela in »Algesten«. Det viktiga är hur resultatet blir, hur rösten går fram, hur melodierna sitter. Här har han lyckats.
»If your troubles bring you down, why do you go there all the time?«, sjunger han i »Troubles«. Svaret är självklart: för att melodisk melankoli i det här fallet är väldigt beroendeframkallande.