J. Cole: 4 Your Eyez Only

Det började som ett internet-meme, av hans mest hårdföra fans, detta att »J. Cole went platinum without a feature«. Sedan togs det över av sociala medier-samhället. Nu är det en enda röra, man ser det såväl i hyllande som hånfulla poster. Kanske är det signifikativt för såväl tidseran som Cole? För de som gillar hans musik är det beviset för hans storhet: han behövde ingen annan för att nå sina drömmars mål. För alla haters är det själva essensen av det som gör honom outhärdlig: att hans gärning kräver en dåres bevisföring för att man ens ska orka lyssna.
En hel del inom rapsfären gör skillnad på medveten och ignorant rap. I den förstnämnda genren placeras gärna artister som Common, Kendrick, Talib Kweli, ja, ni fattar. Här finns J. Cole också. I den andra genren lägger man varenda rappare som någon gång önskat stålar, weed eller en kvinna att vara nära. Få saker gör mig tröttare än denna uppdelning.
Till att börja med är den rasistisk. Den projicerar – ofta från vitt håll – en önskan om att den svarte mannens konst ska vara uppbygglig. Och den bortser nästan alltid från socioekonomiska förhållanden och miljöns påverkan på artisterna. Young Thug, för att ta ett bra exempel på en rappare som vissa tycker är ignorant, växte upp i det farligaste området i den norra hemisfären. Han fick aldrig gå ut grundskolan och kan fortfarande inte läsa eller skriva. Men hans berättelser och livsupplevelser ska alltså stå i bakgrunden för mer välutbildade och verserade konstnärer?
Nu ska ni få höra: världen har lärt sig mer om sakernas tillstånd av Scarface, Pimp C, Gucci Mane, Chief Keef och Young Thug än av tiotusen medvetna rappare.
»4 Your Eyez Only« är Coles fjärde riktiga fullängdare. Det handlar en massa om livet och döden. Inte konstigt: Cole förlorade såväl en av sina bästa vänner i år som blev far till en dotter. Allting går i cirklar, livet och döden är så nära varandra ibland att de biter varandra i svansen. Ormen Ouroboros, ni vet.
Bäst fungerar albumet när Cole släpper sin plågsamma skuld över att inte hela den afrikanskamerikanska rasen uppför sig precis som han vill. »Neighbors« är en ilsken diatrib om när ett SWAT-team dök upp i hans studio på grund av felaktiga rykten spridda av illasinnade grannar.
Sämst går det när Cole rappar som vore han en gammal moralist. »Deja Vu« handlar om att tjejer inte ska ränna runt på klubben utan vara hemma och sköta sig i stället. Och »Foldin Clothes« handlar om att Cole, eh, ja, hmm, så gärna vill vika tvätt åt sin homegirl. Refrängen går »I wanna fold clothes for you/I wanna make you feel good/I wanna do the right thing/That’s so much better than the wrong thing«.
Så slappt rimskrivande ska vi inte behöva tillåta 2016. Och detta skulle alltså vara medveten rap? Vika tvätt? Jag hoppas J. Cole har minst ett nittiodagarsvisum till C’monsonistan.
Jag vet inte riktigt var det gick snett, för jag minns en massa bra saker med Cole och hans tidiga antydningar. Jag minns att jag intervjuade honom för en massa år sedan (på hans födelsedag!) innan hans första album hade släppts och han hade massor av intressant att säga. Jag minns det där tidiga mixtejpet – med »Home For The Holidays« på! – som lovade så mycket mer. Jag minns hur väl han fungerade med Missy Elliotts vers på ett av spåren på första albumet.
Han skulle bli Jay Z:s skyddsling, han skulle ju bli en östkustens Kendrick. Nu blev han bara ett internet-meme.
Jag hade mycket att skälla J. Cole för, märkte jag. Men det allra allvarligaste är nog ändå att han har blivit så förbannat tråkig, det har jag svårt att förlåta honom för. I en så pass glittrande och ojämförlig värld som hiphopens är det fanimej ett oförlåtligt brott.