Kehlani: SweetSexySavage
- Artist
- Kehlani
- Album
- SweetSexySavage
- Bolag
- Atlantic/Warner
R’n’b-stjärnskottet från Oakland har tvivelsutan talangen. Men hon borde också ha en redaktör, anser Jenny Sörby.
Titeln fångar den här talangens debutalbum väldigt väl. Med rötterna i America’s Got Talent och den av Tony! Toni! Toné-stjärnan D’Wayne Wiggins producerade popgruppen Poplyfe har Kehlani tidigare släppt två populära solomixtaper. Det andra, titulerat »You Should Be Here«, nominerades till en Grammy förra året. Hon har rönt stor uppmärksamhet på kort tid. Såväl media som fans fascineras av hennes tuffa bakgrund med en missbrukande mamma och hemlöshet i Bay Area, och hennes kombination av hård tatuerad framtoning och mjuka, traditionella r’n’b-låtar.
Hon växte upp med Jill Scott, Erykah Badu och – gissar jag, eftersom referenserna är väldigt påtagliga – Brandy, Aaliyah och TLC. Apropå de senare för titeln oundvikligen tankarna till deras klassiska album »CrazySexyCool« som släpptes 1994, året innan Kehlani föddes. Hennes framtoning påminner också en del om den tragiskt tidigt bortgångna TLC-medlemmen Lisa Left-Eye Lopes, vars attityd också sammanfattas perfekt i det här albumets titel. Det låter verkligen sött, sexigt och lite vilt – med betoning på det förstnämnda. Man kommer nästan på sig själv med att bli nostalgisk under de första sju spåren, som bitvis låter som en återgång till nittiotalets melodiösare och mjukare r’n’b. Texterna är oskyldiga berättelser om tonårsförälskelse blandat med lite tyngre biografiska texter som är lätta att charmas av.
Så långt är allt väl, det gäller några av de spår som är mer »sexy« och »savage« och därmed också mer nutidsenligt producerade, skrytlåten »CRZY« är ett litet hårdkokt mästerverk. Men snart blir låtarna för många och likformiga, långa talade intron tillåts dessutom ta alldeles för stor plats. »SweetSexySavage« hade mått bra av en redaktör som bantat nitton till nio spår, och givit albumet en tydligare riktning. I stället för att beta av varje adjektiv i titeln i olika partier hade det varit möjligt att integrera det i låtarna. Nu blir det mest en lite tramsig redovisning av artistens stilpotential. Men håller man sig till första halvan är det väl värt sin lyssning och definitivt en artist att hålla ögonen på.