Whitney Rose: South Texas Suite

Om undertecknad i en annan recension härom veckan orerade om den närmast apokalyptiska strömmen av alla upptänkliga sorters folksångare är den ingenting – ingenting – mot de senaste årens tsunami av lycksökare inom countrymusikens mer frisinnade sfär. Framgångarna för sådana som Jason Isbell, Brandy Clark, Sturgill Simpson, Kacey Musgraves och inte minst Chris Stapleton har fått fördämningen att brista helt.
Tvivelsutan har mycket bra kommit. En del kul för stunden men glömt i morgon. Somligt som släpps fram lite för snabbt. Annat luktar vintage-draperad charlatan lång väg.
Whitney Rose må vara vintage-draperad så det står härliga till men charlatan she ain’t.
Det fattar du så fort smäckra »Three Minute Love Affair« rullar i gång anförd av kärlekskrank fiol och vemodigt dragspel. En bitterljuv texmexvals om en plötslig, på förhand dömd, sannolikt snabbglömd men icke desto mindre nödvändig kärlekshistoria. Den som älskar Doug Sahm och Flaco Jimenez, särskilt när dessa delikata beståndsdelar kombineras, lär spela låten sönder och samman.
Faktum är att »Three Minute Love Affair« är så oemotståndlig att det är svårt att över huvud taget ta sig förbi detta öppningsspår och se vad mer den till Austin inflyttade kanadensaren har att komma med.
När det väl till slut är avklarat visar det sig vara en hel del.
Whitney Rose (missa inte hennes sverigespelningar i vår!) är ingen förnyare utan en traditionalist, rentav en toktraditionalist. Men då icke sorten som bara vill måna om den mest basala honkytonken utan i det här fallet Texas-americana med dess olika förgreningar på det stora hela. Bredden och den orädda ambitionen, som spänner över allt ifrån fjäderlätt western swing-stuk till romantiskt svärmande Buddy Holly-pop, imponerar och livar upp. Därtill med förstklassigt komp från musiker vi tidigare hört med giganter som Merle Haggard, Johnny Cash och Willie Nelson. Pondusgunget i »Boots« klarar inte vem som helst av. Just sayin’.
Det minialbum som är »South Texas Suite« är möjligen lite väl komprimerat för att göra den här artistens allomfattande vision riktig rättvisa. Men som föraning om vad vi (sannolikt) har att vänta är det en teaser som heter duga.
Hur var det nu Sir Doug sjöng en gång; »You just can’t live in Texas if you don’t have a lot of soul.«
Allt talar för att Whitney Rose har hittat sin plats på jorden.