Sampha: Process

Vem är man som artist när ens start kantats av kollaborationer? Kanske är svaret så glasklart att frågan aldrig behöver ställas, kanske är det en fråga som är omöjlig att besvara – kanske är det något som får ett naturligt svar när allt bara faller på plats.
Det gör det inte riktigt för Sampha.
Efter samarbeten med »alla« (vilket här betyder exempelvis SBTRKT, Frank Ocean, Solange och Kanye West) är det så dags för solodebuten. Den där han ska svara vem han är. Visa hur Sampha låter. Och även om det kanske inte faller sig helt naturligt verkar han själv ha svaret på frågan. För som han sjunger: »No one knows me like the piano in my mother’s home«.
Det är tydligt att det sant. För ensam med ett piano är Sampha berusande och indragande. Där får hans väldiga röst utrymmet den förtjänar, som den behöver och där finns också stillheten. Med enkla medel lyckas han tränga innanför och beröra. Det behöver så klart inte stanna vid bara ett piano, men just minimalismen är central för att Sampha ska beröra på »Process«. Den är en gemensam nämnare för alla av skivans riktigt starka spår. Från inledande »Plastic 100°C« via nämnda »(No One Knows Me) Like the Piano« till avslutande »What Shouldn’t I Be«. Men tyvärr är inte den sökande albumdebuten »Process« lika självklar hela tiden.
Enklast går det att förklara som att ju mer Sampha produceras upp desto lättare är det att tappa intresset. Då blir hans souliga röst ett verktyg i mängden och produkten en okej men lätt känslobefriad historia. Ett tydligt exempel på det är anonyma hiten »Blood on Me«. Än så länge verkar Sampha inte riktigt hittat rätt i sitt material, inte över tio låtar i alla fall. Det finns hela tiden spår av talang, hela tiden ett embryo till något intressant – men allt för många gånger hamnar det till slut i en lagomlåda. Och är det något Sampha inte borde vara så är det lagom, inte när man har ett sånt kraftfullt vokalt verktyg och en så stor dos talang.