Slowgold: Drömmar

Kan ett band som sålt närapå två miljoner skivor anses vara underskattat?
Absolut. Och Mazzy Star – det vill säga kalifornierna Hope Sandoval (sång) och David Roback (gitarr) – är det bandet.
Under nittiotalet gjorde ju Hope och David exakt noll – noll – konstnärliga misstag. Mazzy Star-albumen »She Hangs Brightly« (1990), »So Tonight That I Might See« (1993) och »Among My Swan« (1996) är totala måsten för alla som älskar rökig, originell och känslofylld folkpsyk/americana.
Ändå tycker jag att a) Hope och Davids namn inte nämns i tillräckligt vördnadsfulla toner nu för tiden och att b) Hope och Davids namn inte nämns tillräckligt ofta nu för tiden.
Någon som definitivt förstått tjusningen med Mazzy Star är dock göteborgskan Amanda Werne. »Mazzy Star var viktiga för mig«, berättade hon när Pierre Hellqvist intervjuade henne inför Sonic nummer 87. »Två ackord och en stämning, det blir så mycket större än vad man kan tro. Det var nog det som gjorde att jag fick fart, när jag insåg att jag kunde göra det enkelt för mig.«
Att Amanda är ett stort Mazzy Star-fan kan höras i musiken hon skriver för sitt band Slowgold. »Drömmar«, den fjärde Slowgold-skivan i ordningen, är till exempel lika beslöjad, glödande/återhållsam, mångbottnad och personlig som Mazzy Stars nittiotalsdiskografi. Om man lyssnar på »Drömmar« och »So Tonight That I Might See« i tät följd efter varandra så får man helt enkelt räkna med en lång natt fylld med billig bourbon och hjärtskärande minnen.
Men tro nu inte för alla ovanstående sakers skull att Slowgold är någon slags Mazzy Star-epigon. Slowgold är först och främst Slowgold… och »Drömmar« är Slowgolds hittills bästa platta. Där föregångarna »Slowgold« (2012), »Glömska« (2015) och »Stjärnfall« (2015) då och då trevade sig fram är »Drömmar« säkerheten själv. Lägg den på skivspelaren och allt annat bleknar bort – dess melodier, arrangemang och texter är som gjorda för att sjunka djupt, djupt in i. Öppningsspåret »Karusellen« förtjusar med sina vindlande gitarrer och ett »mm-mm-mm« som säger mer än tusen ord, vaggvisan »Sammetsmorgon« (som inte är en Lee Hazlewood-cover) innehåller de vackraste orglarna på den här sidan av Lothar And The Hand Peoples »Rose Colored Glasses«, dängan »Orden« är Neil Young-stabbig på ett bra sätt…
Förhoppningsvis kommer »Drömmar« att bredda Slowgolds publik. Förmodligen kommer den däremot inte att sälja en miljon ex, men man kan ju alltid hoppas.
Helt säkert är i alla fall att din skivsamling skulle uppskatta den.