Säkert!: Däggdjur

»För att vilja leva i så karga trakter, måste man ha en livsglädje stegrad till ursinne.«
Citatet, från Sara Lidmans »Vredens barn«, är en bra utgångspunkt om man vill förstå varför städer som Östersund och Umeå låter som de gör.
Där – på orter med knappt åtta soltimmar per dygn – måste den som vill tränga igenom mörkret alstra särskilt mycket energi för att utvinna ljus.
Sällan blir det så tydligt som när man lyssnar på den musik som Annika Norlin – född och uppvuxen i Östersund, numera bofast i Umeå – sedan exakt ett decennium tillbaka gör under namnet Säkert. Hennes musik, men framför allt hennes texter, genomsyras av samma slags stilla vemod, samma slags lågintensiva raseri, som genomsyrar mycket av musiken och litteraturen från Norrlands inland – från Berndt Egerbladh och Refused till Bodil Malmsten och Sara Lidman.
På sitt tredje album som Säkert gör Annika Norlin avsteg från den princip som gjort henne till en av landets främsta svenskspråkiga artister. I stället för att som på föregångarna själv sjunga sina texter, med allt vad det medför ifråga om kraft och tonfall, låter hon namnkunniga kollegor och vänner som Emil Svanängen (Loney Dear), Ola Klüft (The Perishers) och Lovisa Nyström (Two White Horses) alternera vid mikrofonen sida vid sida om henne själv. Syftet, som jag uppfattar det, är att visa på det universella i den mänskliga erfarenheten, att rösten är ett verktyg med förmåga att göra det personliga allmängiltigt. Eller, som Annika Norlin själv uttrycker det: »En del låtar hamnade ännu närmare mig själv när andra människor sjöng dem.«
Det är en såväl lovvärd som modig ambition. Lovvärd eftersom artister av Annika Norlins storlek – bred och hängiven publik, uppskattad både i tonårsrum och på bilradion – sällan tar sig friheten att ifrågasätta och leka med sitt eget uttryck på skiva. Modig eftersom få artister är så intimt förknippade med sin röst som Annika Norlin. Anledningen till att Säkert visat sig vara ett mer framgångsrikt projekt än engelskspråkiga Hello Saferide, inbillar jag mig, är att hennes röst där får fritt spelrum, att ingenting står emellan henne och möjligheten till direktkommunikation med publiken. Lyssna på »Är du fortfarande arg?« från debuten. Eller »Influensa« från »Facit«. Hör en artist som reducerat avståndet mellan röst och text till ett absolut minimum.
Går det att separera en sådan artist från hennes röst?
Absolut, visar det sig. Det går inte att komma ifrån att Annika Norlin firar sina största triumfer när hon står ensam framför mikrofonen, ett faktum som blir särskilt tydligt när hon insisterar på att lämna plats för andra. Samtidigt framstår det sedan en tid tillbaka som uppenbart att det inte i första hand är rösten som är Annika Norlins främsta tillgång som artist, utan hennes texter – sällsynt roliga, subtilt samhällskritiska, udden riktad lika mycket mot henne själv som mot omvärlden. Rösten är instrumentet. Men det är texterna som ger rösten riktning. Därför spelar det mindre roll vem som framför hennes texter, så länge den som framför texterna syresätter dem och ger dem liv.
»Däggdjur« innehåller några av Annika Norlins hittills främsta ögonblick som låtskrivare. Ackompanjerad av gitarr, stråkar och piano sjunger hon om att vägra gå upp på morgonen, om att vägra småprat, om att vägra kärlek när kärlek bryter ner.
Nyckelordet här är »vägra«. »Däggdjur« är ett album om ineffektiviteten som motståndshandling, om tystnaden som protest, om musiken som den stummes språk.
Men det är också ett album om tidens gång, om varför vi gör det vi gör när vi inte gör saker tillsammans. En dag är det för sent att förverkliga sig själv. En dag känner vi inte längre igen de människor vi en gång var.
Livet, sjunger Annika Norlin, hennes livsglädje stegrad till ursinne, vecklar ut sig »inte som en slägga, utan som en svagt upplutande backe«.